LOCK lok⁴, sbst.¹, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er RÄÄF Ydre 3: 160 (i handl.fr. 1615), STIERN- HIELM Herc. 25 (1648); -or Lagförsl. 1Z7 (c. 1609)). [fsv. lokker; jfr d. lok, isl. lokkr, fsax. lok, fht. loc (t. lock) feng. locc (eng. lock); av ieur. lugnó-. (jfr lit. lùgnas, böjlig, smidig), till den ieur. roten lug- (jfr gr. λύγος, böjlig gren)]
[LOCK.sbst1 1]
1) (
i sht i fackspr.)
hopvriden l. hopbunden l. på annat sätt sammanhållen bunt l. knippa av mjuka föromål med lång o. smal form; tapp (hö o. d.); handfull; vanl. i fråga om halm, lin o. d. saint ull. Een Låck Höö. VDAkt. 1684,
nr 107 (
1683).
6 låckar hör. Bouppt- Växjö (
1753).
Att (efter häckling av lin) låck från låck skilja det gröfre från det finare. WÅHLIN LbLandth. 82 (
1804).
ÅSTRAND 1855; om
ulltapp). "Lockar" af hopvriden halm.
JUHLIN-DANNFELT 375 (
1886).
2UB 8: 230 (
1900). jfr
LIN-LOCK.
[LOCK.sbst1 2]
2) i fråga om huvudhår: samling av (fritt, löst hängande) hår som (av sig självt l. gm yttre åtgärder) bildar en mer l. mindre spiral vriden l. hoprullad helhet; i pl. äv. (i sht i vitter stil) ss. sammanfattande beteckning för (i sht kvinnas) hår som är rikt på dylika lockar l. (vard., skämts. l. ironiskt) för hår i allm.; stundom: hårtest, hårtott. Lägga håret i lockar, locka håret.
Håret ligger i lockar, är lockigt. Naturliga, konstgjorda lockar. HögaV 4: 1 (Bib. 1541).
(Han hade) rycht en lock vthur hennes hufuud. GullbgDomb. 13/6 1615.
(Han hade) skurit lockarna aff henne.
RUDBECKIUS MemPubl. 128 a (
1621).
Tu ("Luna") gifwer tig ej Tjd til tina Lokkar fläta / Men bäär utalaget Håår i Torka och i Wäta. SPEGEL GW 64 (
1685).
(Vissa indianers) Konung samt the förnärasta, (hava sitt hår) långt och uti Lockar ihopwridit. HOLM NSv. 120 (
1702). Det stom hufvudet med sina svarta, starkt kru- siga lockar.
DE GEER Minn. 2: 14 (
1892). – jfr
ARTIST-,
HÅR-,
HÄNG-,
KANON-,
KORKSKRUV(S)-,
SILVER-,
SKRUV-LOCK m. fl. – särsk.
[LOCK.sbst1 2.a]
a) (i sydligaste Sv., i sht förr) om en håruppsättning bestående av hårflätor lagda i ring på hjässan; äv. om på likartat sätt anbragta huvudprydnader flätade av hampa l. lin; särsk. om dylik håruppsättning l. huvudprydnad använd ss. underlag för "klut" (se d. o. 4, "klutalock". Iduna 8: 94 (
1820).
BRUZELIUS AllmogL 33 1876; om
förh. i södra Skåne c. 1800).
SVENSSON SkånFolkdr. 169 (
1935). jfr
KLUTA-LOCK.
[LOCK.sbst1 2.b]
b) av löshår l. dyl. arrangerade lockar (i bet.
2) på peruk l. dyl.
LUNDBERG PAULSON Erasmus 73 (
1728).
Fatab. 1917,
s. 59 1734;
till "brud- hår"). Därs. 1936,
s. 108.
[LOCK.sbst1 2.c]
c) (
mera tillf.)
i fråga om långt (vågigt) skägg: tofs, tott. Johan stoppade en stor lock af sitt väldiga skägg i mnnnen. SÄLLBERG Långv. 39 (
1894). jfr
SKÄGG-LOCK.
[LOCK.sbst1 2.d]
d) (
i vitter stil)
i bildl. anv., om (i sht mjukt nedhängande, lätta) grenar av träd (i sht björk). TEGNÉR (WB) 3: 99 (
1820).
Ungbjörkar med häng- ande lockar / Stodo kring Yngarn i ring. WIR- SÉN Vint. 294 (
1890).
Ssgr(i allm. till
2, i sht i fråga om kvinnlig frisyr.
Anm. Vissa ssgr kunna äv. hänföras till
LOCKA v.¹,):
–
LOCK-FRISYR.
frisyr som utmär- kes av att håret lagts i lockar. Freja 1881,
s. 68.
– (
1)
LOCK-HAMPA,
r. l. f. (
i fackspr.)
osorterad hampa som ligger i lätt hopvridna lockar. Rig 1937,
s. 139.
–
LOCK-HÅRIG.
som har lockigt hår. SvTyHlex. (
1851,
1872)
–
LOCK-KAM. (
i sht förr)
(vanl. mindre) kam som användes att fasthålla lockarna. DA 1825,
nr 269, s. 4.
SvT 1852,
nr 153, s. 4.
–
(2 a) LOCK-KLUT.
(i sydligaste Sv., i sht förr) "klut" (se d. o. 4) som anbringades på en "lock". SVENSSON SkånFolkdr. 184 (
1935).
–
(2 b) LOCK-PERUK.
(för män avsedd) peruk med lockar; särsk. (förr.) om allongeperuk (som hade långa, nedhängande lockar). LIND 1: 1032 (
1749).
HEIDENSTAM Svensk. 2: 182 (
1910).
–
LOCK-PINNE. (
numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.)
om papiljott l. dyl. Freja 1873,
s. 85.
LINDER Tid. 129 1924; om
förh. på 1870-talet).
–
LOCK-TÅNG;
pl. -tänger. ==
KRUS-TÅNG, sbst.²
Avledn. (till
2):
–
LOGKA ,
v.¹ -ning.
[LOGKA.avl 1]
1) lägga (hår) i lockar, göra (hår) lockigt; anbringa l. anordna lockar i (peruk); äv. med personobj.: lägga (ngns) hår i lockar. SCHULTZE Ordb. 2635 (
c. 1755).
En omsorgsfullt lockad och pudrad pe- ruk. ZEDRITZ TurkMus. 115 (
1835).
Herr Walter pudrad, lockad och friserad! STURZEN-BECKER 6: 79 (
1868).
LUNDQUIST Konstn. 83 (
1890).
[LOGKA.avl 1.2]
2) refl., om hår: bli l. vara l. växa lockigt; stundom äv., skämts., om peruk. (Han) bade på hufvudet .. en god varm felb-karpus, under hvilken lockade sig en hederlig rektorsperuk. LEOPOLD 5: 383 (
1797).
Håret lockade sig vid öronen. ÖBERG Son. 100 (
1905).