© Svenska Akademien. SAOB spalt: L1009; tryckår: 1941
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
LOCK lok⁴, sbst.¹, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er RÄÄF Ydre 3: 160 (i handl.fr. 1615), STIERN- HIELM Herc. 25 (1648); -or Lagförsl. 1Z7 (c. 1609)).
[fsv. lokker; jfr d. lok, isl. lokkr, fsax. lok, fht. loc (t. lock) feng. locc (eng. lock); av ieur. lugnó-. (jfr lit. lùgnas, böjlig, smidig), till den ieur. roten lug- (jfr gr. λύγος, böjlig gren)]
[LOCK.sbst1 1]
1) (i sht i fackspr.) hopvriden l. hopbunden l. på annat sätt sammanhållen bunt l. knippa av mjuka föromål med lång o. smal form; tapp (hö o. d.); handfull; vanl. i fråga om halm, lin o. d. saint ull. Een Låck Höö. VDAkt. 1684, nr 107 (1683). 6 låckar hör. Bouppt- Växjö (1753). Att (efter häckling av lin) låck från låck skilja det gröfre från det finare. WÅHLIN LbLandth. 82 (1804). ÅSTRAND 1855; om ulltapp). "Lockar" af hopvriden halm. JUHLIN-DANNFELT 375 (1886). 2UB 8: 230 (1900). jfr LIN-LOCK.
[LOCK.sbst1 2]
2) i fråga om huvudhår: samling av (fritt, löst hängande) hår som (av sig självt l. gm yttre åtgärder) bildar en mer l. mindre spiral vriden l. hoprullad helhet; i pl. äv. (i sht i vitter stil) ss. sammanfattande beteckning för (i sht kvinnas) hår som är rikt på dylika lockar l. (vard., skämts. l. ironiskt) för hår i allm.; stundom: hårtest, hårtott. Lägga håret i lockar, locka håret. Håret ligger i lockar, är lockigt. Naturliga, konstgjorda lockar. HögaV 4: 1 (Bib. 1541). (Han hade) rycht en lock vthur hennes hufuud. GullbgDomb. 13/6 1615. (Han hade) skurit lockarna aff henne. RUDBECKIUS MemPubl. 128 a (1621). Tu ("Luna") gifwer tig ej Tjd til tina Lokkar fläta / Men bäär utalaget Håår i Torka och i Wäta. SPEGEL GW 64 (1685). (Vissa indianers) Konung samt the förnärasta, (hava sitt hår) långt och uti Lockar ihopwridit. HOLM NSv. 120 (1702). Det stom hufvudet med sina svarta, starkt kru- siga lockar. DE GEER Minn. 2: 14 (1892). – jfr ARTIST-, HÅR-, HÄNG-, KANON-, KORKSKRUV(S)-, SILVER-, SKRUV-LOCK m. fl. – särsk.
[LOCK.sbst1 2.a]
a) (i sydligaste Sv., i sht förr) om en håruppsättning bestående av hårflätor lagda i ring på hjässan; äv. om på likartat sätt anbragta huvudprydnader flätade av hampa l. lin; särsk. om dylik håruppsättning l. huvudprydnad använd ss. underlag för "klut" (se d. o. 4, "klutalock". Iduna 8: 94 (1820). BRUZELIUS AllmogL 33 1876; om förh. i södra Skåne c. 1800). SVENSSON SkånFolkdr. 169 (1935). jfr KLUTA-LOCK.
[LOCK.sbst1 2.b]
b) av löshår l. dyl. arrangerade lockar (i bet. 2) på peruk l. dyl. LUNDBERG PAULSON Erasmus 73 (1728). Fatab. 1917, s. 59 1734; till "brud- hår"). Därs. 1936, s. 108.
[LOCK.sbst1 2.c]
c) (mera tillf.) i fråga om långt (vågigt) skägg: tofs, tott. Johan stoppade en stor lock af sitt väldiga skägg i mnnnen. SÄLLBERG Långv. 39 (1894). jfr SKÄGG-LOCK.
[LOCK.sbst1 2.d]
d) (i vitter stil) i bildl. anv., om (i sht mjukt nedhängande, lätta) grenar av träd (i sht björk). TEGNÉR (WB) 3: 99 (1820). Ungbjörkar med häng- ande lockar / Stodo kring Yngarn i ring. WIR- SÉN Vint. 294 (1890).
Ssgr(i allm. till 2, i sht i fråga om kvinnlig frisyr. Anm. Vissa ssgr kunna äv. hänföras till LOCKA v.¹,):
LOCK-FRISYR. frisyr som utmär- kes av att håret lagts i lockar. Freja 1881, s. 68.
– (1) LOCK-HAMPA, r. l. f. (i fackspr.) osorterad hampa som ligger i lätt hopvridna lockar. Rig 1937, s. 139.
LOCK-HÅRIG. som har lockigt hår. SvTyHlex. (1851, 1872)
LOCK-KAM. (i sht förr) (vanl. mindre) kam som användes att fasthålla lockarna. DA 1825, nr 269, s. 4. SvT 1852, nr 153, s. 4.
(2 a) LOCK-KLUT. (i sydligaste Sv., i sht förr) "klut" (se d. o. 4) som anbringades på en "lock". SVENSSON SkånFolkdr. 184 (1935).
(2 b) LOCK-PERUK. (för män avsedd) peruk med lockar; särsk. (förr.) om allongeperuk (som hade långa, nedhängande lockar). LIND 1: 1032 (1749). HEIDENSTAM Svensk. 2: 182 (1910).
LOCK-PINNE. (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) om papiljott l. dyl. Freja 1873, s. 85. LINDER Tid. 129 1924; om förh. på 1870-talet).
LOCK-TÅNG; pl. -tänger. == KRUS-TÅNG, sbst.²
Avledn. (till 2):
LOGKA , v.¹ -ning.
[LOGKA.avl 1]
1) lägga (hår) i lockar, göra (hår) lockigt; anbringa l. anordna lockar i (peruk); äv. med personobj.: lägga (ngns) hår i lockar. SCHULTZE Ordb. 2635 (c. 1755). En omsorgsfullt lockad och pudrad pe- ruk. ZEDRITZ TurkMus. 115 (1835). Herr Walter pudrad, lockad och friserad! STURZEN-BECKER 6: 79 (1868). LUNDQUIST Konstn. 83 (1890).
[LOGKA.avl 1.2]
2) refl., om hår: bli l. vara l. växa lockigt; stundom äv., skämts., om peruk. (Han) bade på hufvudet .. en god varm felb-karpus, under hvilken lockade sig en hederlig rektorsperuk. LEOPOLD 5: 383 (1797). Håret lockade sig vid öronen. ÖBERG Son. 100 (1905).
Ssgr: se LOGK sbst.¹, ssgr.
LOCKIG , se d. o.