© Svenska Akademien. SAOB spalt: L1218; tryckår: 1941
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
LURK lur⁴k, i bet. 1, 3 r. l. m., i bet. 2 m; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. 2) LURKER, m. ( lur(c)k (lurc) 1722 osv. lurker 1712–1828)
[fsv. lurker, kringstrykare, sv. dial. lurk, lurker, trög människa, tiggare, skälm, slyngel, tölp; jfr ä. d. lyrk, påk, äv. föraktlig, benämning på person, nor. lurk, påk, stor o. klumpig person, tungt föremål, isl. lurkr, tjock käpp färö. lurkur, knölpåk, medelstor torsk; möjl. av ir. lorg, tjock käpp. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr BULT sbst.¹, BÄNGEL, DRÄNG, -GAFFEL, HYVEL m. fl.]
[LURK 1]
1) () påk, stör. BJÖRNER Fridth. 20 (1737; isl. orig.: meþ lurkum).
[LURK 2]
2) (vard.) ss. nedsättande benämning på mansperson, numera nästan bl. om grov o. obelevad mansperson, tölp, drummel, lymmel, slyngel. SPEGEL (1712). Skal den Lurcken understå sig at slå mina barn. SÄFSTRÖM Banquer. A 3 b (1753). SvD(A) 1935, nr 191, s. 7. jfr BOND-, NEGER-LURK. särsk.
[LURK 2.a]
a) () fyllbult. BIURMAN Brefst. 252 (1739).
[LURK 2.b]
b) () trög o. lat person, lätting, odåga.
SWEDBERG Ordab. (1722). SCHULTZE Ordb. 2855 (c. 1755).
[LURK 3]
3) (i vissa trakter, i skolspr.) otillåtet hjälpmedel vid översättning l. vid skriftligt prov, "drill", "luns", "moja". SVAHN Öfersitt. 1: 382 (1898). ÖSTERGREN (1932).
Avledn. (till 2, vard.):
LURKAKTIG , adj. tölpaktig. SvTyHlex. (1851, 1872)
LURKAKTIGHET , r.l.f. tölpaktighet. AHNFELT Rääf 307 (i handl. fr. 1847).
LURKIG , adj. (mindre br.) lurkaktig. TAMM AvlÄndAdj. 34 (1899).