LUKT luk⁴t, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er ³². ( lo- 1526. lu- 1526 osv. -cht 1526–1746 -gt 1757–1767 -kt (-ckt, -ct) 1526 osv. – i ssgr framför ssgsled börjande med d l. t: luck- 1755–1811) [fsv.
lukt, liksom fd.
luc(h)t, d.
lugt, fnor.
lukt, av mnt.
lucht (motsv. t. luft) samma ord som LUFT, sbst.² – Jfr
LUKTA,
LUKTNA]
[LUKT 1]
1) (
†)
luft. Enn sådanne röök som man kaster jnn i Stadhen och förgifitte luchten medtt. ADLERSPARRE HSAml. 2: 3 (i handl. fr. (
1562).
Låt flächta. en skön, och härligh een lucht,/ Aff skoghar, Åkrar, och Ängier. WIVALLIUS Dikt. 105 (c.
1642.
Mont-LouisFrSpr FrSP 159 1739.
[LUKT 2]
2) utdunstning av (l. egenskapen att kunna utdunsta) ytterst fina partiklar som med luften föras upp i näsan o. gm retning av vissa där befintliga sinnesceller (luktceller) framkalla specifika förnimmelser (luktförnimmelser); äv. (särsk. ss. första ssgsled) pregnant, dels: vällukt, doft, dels: dålig lukt, stank; äv. (numera bl. i c a) i uttr. söt lukt, vällukt, doft. God, angenäm, behaglig, egendomlig, obehaglig, frän, skarp, dålig, vidrig lukt. Det känns på lukten. Hwset vpfyltes medh lwkt ag smörielsen. Joh. 12: 3 (
NT 1526;
Bib.
1917: vällukt). Therföre ästu til orenlighet, lucht och stanck worden för .. tin .. stinckande synd skul.
SWEDBERG Dödst. 329 (
1711).
En svag lukt av medikamenter slår emot honom (i sjukrummet). LAGERLÖF Körk. 159 (
1912).
Den tjocka luften (i rummet), fylld med alla fattigdomens fräna och kvalmiga lukter. OTERDAHL Skram 306. (
1919).
En färglös gas av stickande lukt. SvSkog. 1124 1928. – jfr AMMONIAK-, BLOMSTER-, BOCK, BRAND-, FUKT-, GAS-, HÄST-, KAFFE-, KARBOL-, KLOAK-, LIK-, LÖK-, MYSK-, PORS-, RÖK-, STALL-, SVAVEL-, TJÄR-, TOBAKS-, TRAN-, VÄL-LUKT m. fl. – särsk. [LUKT 2.a]
a) i ordspr., t. ex.: Otucht, giör elack lucht. GRUBB 58 1665; jfr
c. Pracht vthan dygd, är som en roos vthan lucht. DENS.
79. Narren kiännes aff tahlet, som orter aff luchten. DENS.
81.
[LUKT 2.b]
b) (
numera knappast br.)
i uttr. hava l. få lukt av net, förr äv. ngts lukt, om djur: hava l. få väder av ngt. När Hundarna fingo hans (dvs. rävens) lucht,/ Tå lärde Mickel springa smucht. FORSIUS Fos, 39 (1621). AKEN Landap. 105 (
1747).
[LUKT 2.c]
c) (†; se dock ) i bildl. l. utvidgad anv.; särsk. med tanke på lukten ss. ngt karakteristiskt l. ss. angenäm, upplivande o. dyl. l. obehaglig, motbjudande o. d. Gudhi ware loff, som .. oppenbårar luchten aff hans kunscap, genom oss alle stadz. 2Kor. 2: 14 (
NT 1526;
Bib. 1917.: hans kunskaps vällukt). En hämd af så elak lukt.
CRUSENSTOLPE Mor. 4: 346 (
1841).
Popularitetens ljufliga lukt. SVEDELIUS Lif 442 (
1887). – särsk.
[LUKT 2.c.α]
α) (
numera bl. arkaiserande l. skämts.)
i uttr. söt lukt, ss. beteckning för ngt som väcker ngns välbehag; företrädesvis i uttr. vara l. bliva nen en söt lukt l. en söt lukt för ngn. Ef 5: 2 (NT (1526). Itt brenneoffer Herranom een sööt lwcht Herranom. 2Mos. 29: 25 (Bib. (
1541).
För de borgerliga kan det omöjligen vara någon söt lukt att tänka sig (osv.). GHT 1934,
nr 268, s. .
[LUKT 2.c.β]
β) ss. beteckning för en persons l. en grupps l. omgivningens o. d. inställning till ngn: anseende; i uttr. vara l. komma l. råka i (så l. så beskaffad) lukt l. i lukt av (ngt); jfr LUKTA 1 . En sådan Konung kunde ej annat, än komma i god lukt hos Kyrkans Hufvud. DALIN Hist. 2: 159 (
1750).
Jag kom genom första delen af svea Rikets Häfder i lukt af kätteri. GEIJER I. 2: 296 (
1845).
CRUSENSTOLPE CJ III. 2: 3
1846.
[LUKT 2.c.γ]
γ) (i vitter stil, fullt br.) om ngt som leder tanken på l. låter vänta l. misstänka ngt. Myket annat fåfängt, hwilket ingen lucht hafluer vtaff nogen Apostolisk Anda. SCHRODERUS Os. 1: 24 (
1635).
(Kandidaten) kände lukten af rent pedanteri. RUNEBERG ESkr. 1: 132 (
1836).
Det låg en lukt av övergivenhet .. i luften. SIWERTZ Låg. 62 (
1932).
[LUKT 2.c.δ]
δ) (
i sht i vitter stil numera mindre br.)
känning; i uttr. få l. hava lukt av, äv. på (förr äv. om) ngt få l. ha en aning om l. en känning av ngt. FRANZÉN Skald. 2: 19 (
1825, (
1828).
HAGBERG Shaksp. 8: 144 (
1849: om). Han hade alltid lukt på, när det skulle bli storfest i något av
(arbets-)lagen.
DIDRING Malm 1: 199 (
1914).
Jag fick liksom en liten lukt av att du hade ditt finger med i spelet. ESSÉN KessGen. 188 (
1915).
[LUKT 2.c.ε]
ε) (
i sht i vitter stil,
numera mindre br.)
ytlig kunskap l. kännedom, aning, "hum". BORG Luther 2: 167 (
1753).
Mången Recensent recenserar bara efter lukten. TÖRNEROS Bref 2: 26 (
c. 1823.
Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer. STRINDBERG Hems. 185 (
1887).
Att de finge vistas bland vetenskapsmän och åtminstone få litet lukt af vetenskap. GHT 1896,
nr 135 A,
s. 2.
[LUKT 3]
3) förmåga(n) att uppfatta lukt (i bet. 2); sinne varmed lukt (i bet. 2) uppfattas, luktsinne; väderkorn. Hunden har fin lukt. 1Kor.
12: 17 (
NT (
1526).
Jag har snufva, .. jag har ingen lukt. HAGBERG Shaksp. 2: 3 (
1847).
THUNBERG Livsförrättn. 359 1925.
Ssgr (Anm. vissa av nedan upptagna ssgr äro möjl. eg. bildade till LUKTA):
– (
3)
LUKT-ANTENN.
zool. hos vissa leddjur: antenn med funktion av luktorgan.
NoK 53: 85 1926.
– (
2)
LUKT-BLAD. (
i vissa trakter o. bot.)
== -SALVIA. (
1884).
– (
2)
LUKT-BORRE.
bot. växten Agri monia odorata Mill. (
1903).
– (
3)
LUKT-BORST.
zool. hos vissa ryggradslösa djur (i sht leddjur) förekommande borstlik bildning med funktion av luktorgan. .
– (
2)
LUKT-BREV.
litet konvolut innehållande välluktande ämne(n) (ofta parfymerat papper) o. avsett att läggas mellan linne l. kläder för att giva god lukt (o. hålla mal borta). DALIN 1853.
– (
3)
LUKT-BÖNA,
r. l. f. farm. o.
bot. tonkaböna. .
– (
3)
LUKT-CELL.
anat. sinneseell i näsans slemhinna som förmedlar luktförnimmelser. (
1885).
THUNBERG Livsfövrättn. 358 (
1925).
– (
3)
LUKT-CENTRUM.
anat. den del av stora hjärnan (krokvindelns nedre främre del) där retningarna i luktnerven omvandlas till luftförnimmelser. (
1907).
– (
2)
LUKT-DOSA. (
förr)
(till damtoaletten i äldre tid hörande) liten behållare (dosa), fylld med luktmedel. . AHB 54:
91 1871.
GustStil 51 1926.
– (
2)
LUKT-DYNA.
liten dyna innehållande välluktande ämne(n), ofta välluktande pulver, o. avsedd att läggas mellan linne l. kläder för att giva god lukt (o. hålla mal borta). NORDFORSS 1805.
– (
3)
LUKT-EPITEL anat. den med luktceller utrustade delen av nässlemhinnan. .
– (
2)
LUKT-FLASKA. (
i sht förr)
liten flaska av glas l. metall (guld, silver) fylld med luktmedel (vanl. luktsalt l. parfym); förr äv.: luktvattensflaska. DALIN Vitt. 6: 310 (
1761).
ADLERBETH FörslSAOB 1798.
MeddNordM 1902,
s. 34.
– (
2)
LUKT-FRI.
som saknar (i sht dålig) lukt. DA 1828,
nr 9, s. 2.
– (
3)
LUKT-FÖRMÅGA.
jfr FÖRMÅGA, sbst. 3. WRETLIND Läk. 9–
10: 212 1902.
– (
3)
LUKT-GROP.
zool. hos vissa lägre ryggradsdjur (särsk. fiskarna) o. vissa ryggradslösa djur samt hos högre ryggradsdjur på embryonalstadiet: gropliknande insänkning som fungerar som luktorgan. Balck Idr. 2: 254 1887.
VerdS 53–39: 2 1900.
– (
2)
LUKT-GRÄS.
benämning på vissa doftande växter; särsk. [LUKT-GRÄS.ssg 3.a]
a) (i vissa trakter o. bot.) Milium effusum Lin., hässlebrodd. LINNÉ Fl. nr 1 (1755; fr. Ros- lagen). LB 2: 42 1901. [LUKT-GRÄS.ssg 3.b]
b) (
†)
Spirea ulmaria Lin., älggräs. LINNÉ Fl. nr 440 (
1755.
fr. Dalsl.).
DALIN 1853.
[LUKT-GRÄS.ssg 3.c]
c) (
i vissa trakter)
Anthoxanthum odoratum Lin., vårbrodd. FRIES Ordb. 149 (
c. 1870.
[LUKT-GRÄS.ssg 3.d]
d) (
†)
Melilotus officinalis (Lin.) Willd., melot. WESTE (
1807).
Ssg:
–
luktgräs-fjäril.
zool. gräsfjäriln Aphantopus hyperantus Lin. SvUppslB 11: 1045 1933.
– (
2)
LUKT-HALLON bot. o.
trädg. prydnadsbusken
Rubus odomtus Lin. HbTrädg. 5: 95 1874.
– (
2)
LUKT-HIRS. (
†)
bot. == -GRÄS a. DALIN (
1853).
AHLMAN 1872.
– (
3)
LUKT-HJÄRNA anat. hos ryggradsdjur: de (särskilt utvecklade) delar av hjärnan genom vilka luktnerverna passera o. till vilka de gå. BROMAN Männ. 2: 29 (
1925).
– (
3)
LUKT-HÅR.
zool. hos ryggradslösa djur: hår som fungerar som luktorgan; särsk. om tunna, mjuka hår på antennerna hos vissa leddjur. UVTF 36: 21 1888.
– (
3)
LUKT-INTRYCK ~⁰² l. ~²⁰. fysiol. o.
psykol. jfr
INTRYCK 4.
THORELL Zool. 1: 174 (
1860).
– (
3)
LUKT-KLUBBA.
r. l. f. zool. == -KÄGLA. UVTF 36: 21 1888.
– (
3)
LUKT-KÄGLA.
zool. om de ss. luktorgan fungerande grupper av sinnesceller som hos vissa leddjur bilda små upphöjningar på antennerna l. maxillernas palper l. pedipalper. UVTF 36: 21 1888.
– (
3)
LUKT-LOB.
anat. o.
zool. hos människan o. andra ryggradsdjur: var särskild av de båda från framhjärnan utskjutande lober till vilka luktnerverna från nässlemhinnan gå. FLORMAN Anat. 2: 379 (
1830).
–
LUKT-LÖS.
[LUKE-LÖS.ssg 1]
1) till 3: som är utan (i sht dålig) lukt. LIND (
1749;
under geruch-lose).
[LUKE-LÖS.ssg 2]
2) (
föga br.) till
3: som är utan förmåga att uppfatta lukt, utan luktsinne.
NORDFORSS (
1805).
COLLIN Ordl. 1847.
–
LUKT-LÖSA,
r. l. f. (
†)
[LUKE-LÖSA.ssg 1]
1) till 2: saknad av lukt l. doft. LINDFORS 1815.
MEURMAN 1846.
[LUKE-LÖSA.ssg 2]
2) till 3: oförmåga att uppfatta lukt; saknad av luktsinne. BOLAVI 21 b 1578.
THOLANDER Ordl. (c.
1875.
–
LUKT-LÖSHET ⁰~². [LUKE-LÖSHET.ssg 1]
1) till 2. BLOM Med. 101 (
1891).
[LUKE-LÖSHET.ssg 2]
2) (
numera knappast br.)
till 3. WESTE (
1807).
COLLIN Ordl. 1847.
– (
2)
LUKT-MADRA. (
†)
bot. växten Asporula odorata Lin., myskmadra. SvBot. nr 218 1805.
– (
2)
LUKT-MAKARE.
(enst. †) om parfymtillvärkare. SYLVIUS Mornay 300 (
1674).
– (
2)
LUKT-MEDEL.
i sht farm. ämne med stark, uppfriskande lukt, användt att lukta på vid huvudvärk, svimning, illamående o. d. BERZELIUS Kemi 1: 361 (
1808).
GENTZ Lindgren 90 (
1928).
– (
2)
LUKT-MOLLA.
r. l. f. bot. växten Chenopodium ambrosioides Lin. SCHEUTZ NatH 300 (
1843).
– (
3)
LUKT-MONJA l.
-MÖNJA.
bot. ==
-BORRE.
SDS 1909,
nr 324, s. 8.
LYTTKENS Växtn. 782 (
1910).
– (
3)
LUKT-NERV.
anat. nerv(stam l. -stammar) som leder (leda) luktretningar till hjärnan. HERNQUIST Hästanat. 58 (
1778).
– (
3)
LUKT-ORGAN.
[LUKE-ORGAN.ssg 1]
1) i sht
anat. organ för luktsinnet; särsk. ss. sammanfattande benämning på luktceller, luktnerver o. luktcentrum. WESTE 1807.
[LUKE-ORGAN.ssg 2]
2) (
vard. o. skämts.)
om näsan. WADMAN 1: 4 (
c. 1830. Jag tänker inte putsa hans luktorgan.
JANSON CostaN 1: 163 (
1910).
– (
2)
LUKT-PION.
trädg. växten Pæonia albiflora Lin. WALLENGREN Mann. 292 (
1895).
– (
2)
LUKT-PUKE. (
†)
bot. den starkt illaluktande växten Ononis hircina Jacq., stallört. Liljeblad Fl. 411 1816.
– (
2)
LUKT-PULVER.
välluktande ämne i pulverform; förr äv. om pulver som antändes för att giva god lukt, rökpulver. ADLERBETH FörslSAOB 1798. WoJ
1891.
– (
2)
LUKT-PÅSE.
jfr -DYNA. HOLMBERG 1: 59 (
1795).
Luktpåsar af sidentyg och kulört papper. SPF 1852,
s. 282.
– (
3)
LUKT-REGION,
anat. den del av näsans slemhinna som har luktepitel. NF 7: 982 1883.
– (
3)
LUKT-RESEDA bot. växten Reseda odorata Lin. LILJEBLAD Fl. 181 (
1792).
– (
3)
LUKT-RETNING fysiol. o.
psykol. retning av luktsinnet.
NF 7: 961 1883.
– (
3)
LUKT-RIK. (
†)
som sprider lukt. Linc. (
1640;
inder odorifer).
– (
2)
LUKT-RÖLLEKA. (
†)
bot. växten Achillea nobilis Lin. VetAH 1787,
s. 252.
– (
2)
LUKT-SALT,
n. starkt luktande, flyktigt salt (vanl. bestående av hjorthornssalt parfymerat med lavendelolja l. annan eterisk olja) avsett ss. luktmedel. MedTaxa 1777, s. F
3 b.
– (jfr
3)
LUKT-SINNE.
sinne varmed lukt uppfattas, lukt. Väl utbildat, fint luktsinne. LEOPOLD 6: 151 1806.
– (
3)
LUKT-SKÄRPA,
r. l. f. fysiol. o.
psykol. egenskap(en) att äga väl utbildat luktsinne. Luktskärpan hos olika indi- vider. 2NF
16: 1341 1912.
– (
2)
LUKT-SNUS. (
i sht förr)
snus med tillsats av välluktande essens(er). NORDSTRÖM SthmFirmH 328 (
i handl. fr. 1874.
– (
2)
LUKT-SPORRE.
bot. växten Gymnadenia odoratissima (Lin.) Rich. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 195 (
1903).
– (
2)
LUKT-TORN l.
-TORNE. (†) ==
-TÖRNE l.
LINNÉ Fl. nr 443 (
1755; fr.
Västergötl.). FISCHERSTRÖM 4: 26 1792.
– (
3)
LUKT-TÅTEL bot. växten Hiorochloa odorata (Lin.) Wg.; äv. i uttr. vanlig lukttåtel. SvBot. nr 168 1804.
– (
2)
LUKT-TÖRNE.
[LUKE-TÖRNE.ssg 1]
1) i sht
bot. växten Rosa rubiginosa Lin. VetAH 1776,
s. 230.
[LUKE-TÖRNE.ssg 3]
3) bot. i uttr. blekt lukttörne, växten Rosa agrestis Savi. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 157 1903.
– (
2)
LUKT-VATTEN.
vid toaletten l. ss. uppfriskande medel använd (starkt sprithaltig) välluktände vätska; särsk, om eau-de-cologne, ROT HOF 411 (
1762).
Luktvatten hit! Han svimmar! HAGBERG Shaksp. 6: 259 (
1849).
Köln .. bekant för sitt luktvatten. ROTH 1Geogr. 124 (
1881).
Ssg:
– (
2)
LUKT-VEN bot. växten Cinna pendula (Bong.) Trin., sötgräs. ALCENIUS FinlKärlv. 34 1863.
– (
2)
LUKT-VICKER bot. växten Vicia tenuifolia Roth. NormFört. 23 1894.
– (
2)
LUKT-ÄMNE.
ämne som sprider lukt l. doft, luktande l. doftande ämne; ämne med förmåga att påvärka luktsinnet. GADOLIN InlChem. 118 (
1798).
Mysk är ett af de intensivaste luktämnena. 2NF 18: 1466 1913. WESTERGREN
LungSj. 59 1932.
– (
3)
LUKT-ÄRT, stundom
-ÄRTA.
( -ärt 1851 osv. -ärta 1876–1932) växten Lathyrus odoratus Lin.; ofta i pl. LUNDSTRÖM Trädg. 2: 0 (
1831: Lukt-Ärter).
Avledn.:
–
-LUKTAD ,
p. adj. till 3: som har (så l. så beskaffad) lukt; i ssgn FIN-LUKTAD.