LUT lɯ⁴t, sbst.², r. l. m. l. f. (BOLAVI 174 b (1578) osv.) (†) n. BROMAN Glys. 3: 365 (c. 1740)); best. -en ((†) -an MÅNSSON Åderlåt. 138 (1642)); pl. (i fackspr.) -ar (JernkA 1894 s. 92 osv.) ((†) -er RETZIUS Pharm. 4 (1769), FISCHERSTRÖM 4: 309 (c. 1795)). ( lu(u)t(h) 1538 osv. lutt 1540 (: luttblött), c. 1580–1638. låt 1736)

[fsv. lut, f.; jfr d. lud, nor. lut; av en gerin. rot lut, utvidgning av roten lu, tvätta, o. besläktat med LÖDDER, LÖGA, LÖRDAG. – Jfr DILUERA, LAVERA, v.¹]

[LUT.sbst2 1]

1) (i fackspr.) löning av salter l. alkaliee, erhållen gm urlakning av det ämne vari saltet osv. förekommer; särsk. om en lösning (i sht förr utdragen ur aska, numera framställd gm lösning av såpa l. soda o. d.) som användes vid tvättning av tyg m. m. VarRerV (1538). The .. oreene och brukadhe Linklädher skal man vthi Luth kasta, och sedhan vthtwätta. BERCHELT PestOrs. F 5 b (1589). HC11H 12: 172 1697; vid till- värkning av alun). TÖRNGREN, Artill. 3: 125 1795; vid tillvärkning av salpeter). Lägga fisk i lut. ADLERBETH FörslSAOB (1798). Den utjästa luten (vid sulfitfabrik), kallad misk innehåller blott omkring 1 procent sprit. SvSkog. 1138 (1928). jfr ALUN-, ASK-, BJÖRK-, BLEK-, BLOD-, BYK-, EFTER-, JORD-, KALK-, KAMMAR-, KOK-, KRÄMP-, LAK-, MODER-, POTTASK-, SALPETER-, SULFIT-, TVÄTT-LUT m. fl.

[LUT.sbst2 2]

2) bildl.; särsk. i uttr. som beteckna luttring l. prövning l. bestraffning o. d. (Jesus) twådde .. (lärjungarna i Emaus) medh skarpa lwt, kallade them galna och seenhiertade til at troo Scrifftena. PERICI Musæus 2: 21 a (1582). En timlig motgångs Lut. BRENNER Dikt. 2: 52 (1714). (Ver- serna) undergå censorens skarpa lut. PALMFELT Vitt. 367 (c. 1740). GEIJERSTAM KBrandt 172 (1904). jfr EK-LUT. – särsk.

[LUT.sbst2 2.a]

a) -6) (†) i uttr. stå för lut och kallt vatten, vara utsatt för vedermödor o. d. SvOrds. A 8 a (1604). GRUBB 304 (1665).

[LUT.sbst2 2.b]

b) b) (i vitter stil) om tårar. Ögons salta lut. KOLMODIN QvSp. 1: 272 (1732). Tårarnes lut. LEVERTIN Leg. 137 (1891).

[LUT.sbst2 2.c]

c) ) (†) i uttr. tvätta ngn utan lut (och såpa), hårdhändt tukta l. bestraffa ngn. FORSIUS Fosz 124 (1621). BROMS Vitt. 368 (1714).

Ssgr (till1. Anm. Vissa nedan anförda ssgr knnna äv. hänföras till LUTA v.²,)

– LUT-ARTAD, p. adj.

– LUT-ASKA, r. l. f. använd vid framställning av lut. Linc. Vv 1 b (1640).

– LUT-BALJA. WESTE 1807. särsk.: balja vari stockfisk lutas. DALIN (1853).

– LUT-BLÖTA, v. (†) blöta (torkad fisk) i lut, luta. G1R 13: 41 (1540). ROTHOF 225 (1762).

– LUT-DROPPE,

[LUT-DROPPE.ssg 1]

1) droppe av lut. SvSkog. 1112 (1928).

[LUT-DROPPE.ssg 2]

2) farm. i pl.: droppar (se DROPPE

[LUT-DROPPE.ssg 2.2]

2) beredda gm lösning av kaliumkarbonat i vatten. TLäk. 1834, s. 489 b.

– LUT-FISK.

[LUT-FISK.ssg 1]

1) koll.: fisk (numera bl. om torsk l. långa l. gråsej) som saltas o. torkas samt före användandet uppblötes i lut; äv. ss. maträtt. OrdnAccijs. 28/2 1638, s. A 3 a. I de skandinaviska länderna, isynnerbet Sverige, upptar julaftonens matsedel lutfisk, risgröt och klenetter. NILSSON FolklFest. 207 (1915).

[LUT-FISK.ssg 2]

2) (vard., mindre br.) bildl., ss. skymflig benämning på person. Skynda dej .., din lutfisk. JOLIN MSmith 56 (1847). NORDSTRÖM Lumps. 158 (1910).

Ssgr (till -FISK 1):.

– lutfisk(s)-blöterska. (förr) kvinna som (för avsalu) lutade stockfisk. THOLANDER Ordl. (c. 1875).

– lutfisk(s)-gaffel. gaffel (i sht av trä l. horn) för uppläggning o. servering av lutfisk. Bouppt Växjö 1843.

– lutfisk(s)-madam. (†) skymflig benämning på lutfiskblöterska. CIHALLMAN SSkr. 423 11794).

– lutfisk(s)-sked. jfr -gaffel. Bouppt Växjö 1872.

– LUT-GRYTA. ( lut- 1667–1906. lute- 1671) gryta innehållande lut l. vari int beredes. BovpptSthm 17/6 1667.

– LUT-GÄDDA. (förr) torkad gädda som blötes i lut; jfr -FISK. WARG 313 (1755). DA 1793, nr 218, s.2.

– LUT-KAR.

[LUT-KAR.ssg 1]

1) kar innehållande lut l. vari lut beredes. TIDSTRÖM Resa 61 (1756). SvGeogrÅb. 1932. s. 83. 2) kar vari torkad fisk lutas. DALIN (1853).

– LUT-KITTEL. jfr -KAR l. HovförtärSthm 1704 C, s. 618.

– LUT-KOKARE, r. (mindre br.) tekn. vid trämassefabrik,; jfr KOKARE 2. KemT 1901, s. 87.

– LUT-LANGA. (†) jfr -FISK. AB 1848, nr 52, s. 4.

– LUT-LÄGGA, -ning. (mindre br.) lägga (ngt) i lut för att blötas, luta; särsk. med avs. på torkad fisk. SCHRODERUS Dict. 279 (c. 1635). SFS 1922, s. 476.

Avledn.

– lutläggerska , f. (†) lutfiskblöterska. RUDBECKIUS MemAQvot. 117 b (1621).

– LUT-PROVARE, r. l. m. (i fackspr.) areometer med skala för direkt avläsning av en lösnings koncentration. VetAH 1759 s. 35. SvUppslB (1933).

– LUT-PULVER. pulver som upplöst i vatten bildar lut för tvätt. Ld VBl. 1885, nr 129, s. 3.

– LUT-PÅSE. (lut- 1885–1889. luta- 1581. lute- 1609–1618) (numera föga br.) askpåse. GripshR 1581 A, s. 148. BJÖRKMAN (1889).

– LUT-SALT, n.

[jfr d. ludsalt, ävensom t. laugesalz, fr. sel lixivial]

kem. alkali; numrra bl. (knappast br.) om pottaska o. soda. HIÄRNE Suurbr. 138 (1680). WoJ 1891; "gammalt"). Jer. 2: 22 (Bib. 1917). jfr BLOD-LUT(S)SALT. särsk. a) (†) i allmännare anv.: salt som kristalliserar ut ur en urlakad lösning. vetAH 1740, s. 246. b) (†) i uttr. vegetabillskt lutsatt, pottaska. BERGMAN Jordkl. 1: 349 (1773). ALMSTRÖM Handelsv. 157 (1845). c) (†) i uttr. mineraliskt lutsalt, soda. RETZIUS Min. 53 (1795).

[LUT-SALT.ssg 1.d]

d) (†) i uttr. fyktigt lutsalt, ammoniak. RETZIUS Pharm. 45 (1769).

[LUT-SALT.ssg 1.e]

e) (†) i uttr. eldfast lutsalt, sammanfattande benämning på pottaska o. soda. RETZIUS Phamn. 45 (1769). SYNNERBERG (1815).

– LUT-TVÄTTA, -ning. (i sht i fackspr.) tvätta (ngt) med int. GT 1788, nr 92, s. 6.

– LUT-VATTEN. vatten innehåliande lut; äv.: lut utspädd med vatten. SvMerc. 2: 734 (1757). SJÖSTEDT Storv. 217 (1911).

– LUT-VIKT. (†) konkret, == -PROVARE. VetAH 1743, s. 239 HEINRICH (1828).

– LUT-ÄKTA, adj. om färg l. färgat tyg: som motstår invärkan av lut. TLev. 1906 nr 41, s. i. "Lutäkta" färger. ÖSTERGREN (1932).

(†):

– LUTA-PÅSE, se A.

(†):

– LUTE-GRYTA,

– LUTE-PÅSE, se A.

Avledn.:

– LUTA . v.² se d. o.

– LUTAKTIG , adj. som har avseende på l. erinrar om lut. HIÄRNE 2Anl. 146 (1706).

särsk. (†) alkalisk. SALBERG PVetA 1745 s. 8. RINMAN JärnH 677 (1782).

– LUTIG , adj. (†) lutaktig. BROOCMAN Hush. 3: 33 (1736). SCHULTZE Ordb. 2897 (c. 1755).