LUTNING l³tniŋ², r. l. f.; best. -en; pl. (i konkret anv.) -ar. [jfr d. ludning, nor. lutning]
vbalsbst. till LUTA v.³, [LUTNING 1]
1) motsv. LUTA v.³, I ¹, 2: förhållande(t) att luta, lutande ställning. LIND 1: 1186 (
1749); bet. oviss. Den smärtan jag har af lutningen
(dvs. av att jag måste sitta lutad), under det jag skrifver detta bref.
CGLEOPOLD (
1782) i
2Saml. 7:20. Ytterväggarnas lutning inåt.
STRÖMBOM EgyptK 39 (
1928). jfr
BAKÅT-LUTNING.
[LUTNING 2]
2) motsv. LUTA v.³, I ³; ofta i fråga om terräng l. väg o. d.: sluttning; om bärglager o. d. äv.: stupning; äv. konkretare: sluttande mark, sluttande del av väg o. d. LOENBOM Stenbock 2: 223 (
1758).
(Bärg-)lagrens lutning. STIERNSTOLPE Cuv. 8 (
1821).
AGARDH (o. LJUNGBERG) I. 2: 31 1853;
om rinnande vatten).
På norra lutningen af Husbärget fins ett ödesböle. SAXON Härjed. 21 (
1894).
Landets lutning. Globen 1925,
s. 12. – jfr
MOT-,
STRAND-,
UPPFÖRS-LUTNING. – särsk.
om magnetnålens inklination. SAHLSTEDT (
1773).
TSjöv. 1891 s. 259.
[LUTNING 3]
3) (
i fackspr.)
om förhållandet att tvenne linjer l. plan bilda vinkel mot varandra; jfr LUTA v.³, I ⁴. Den lutning som tvänne lineer hafva til hvarandra. STRÖMER Eucl. I. 1: 2 (
1744).
BUSCH Fästn. 7 (
1880). – särsk.
[LUTNING 3.a]
a) astr. At finna .. Eclipticans lutning hafva Astronomerna brukat Gnomoner. MELANDERHJELM Astr. 1: 36 (
1795).
19Årh. V. 1: 208 (
1922).
[LUTNING 3.b]
b) (
mindre br.)
i skruv l. propeller o. d., om den vinkel som gängan l. propellerbladet osv. bildar mot ett plan vinkelrätt mot skruvens osv. axel, stigning.
ALMROTH Karmarsch 353 (
1839).
VerdS 168: 16 (
1910).
[LUTNING 4]
4) bildl., motsv. LUTA, v.³ I ⁹. [LUTNING 4.a]
a) (†) motsv. LUTA v.³. I ⁹ a. Ännu i sjelfva lutningen af sitt fall, väckte Athén den Macedoniska Eröfrarens afund. 2VittAH 9: 320 (
1804,
1811)
När syntes vantrons makt, som nu, i afgjord lutning? REMMER Theat. 2: 149 (
1815).
[LUTNING 4.b]
b) motsv. LUTA v.³, I ⁹ e: dragning l. tendens till l. mot ngt; äv.: förkärlek för l. lust till ngt; jfr LUTA v.³ I ⁹ f. WIESELGREN SvSkL 1: 386 (
1833).
Denna hy, som .. gick öfver i kallaste hvitt, med en nästan omärklig lutning åt gult. BENEDICTSSON Peng. 265 (
1885).
(Drottning Annas) personliga lutning till torypartiet.
HJÄRNE K12 144 (1902).
[LUTNING 5]
5) motsv. LUTA v.³, II: handling(en) att bringa ngt i lutning l. att luta på ngt; äv. i förb. med prep. på. en half lutning på hufvudet.
EURÉN Kotzebue Orth. 3: 132 (
1794).
(Retort-)kulan .., som jag genom lutning låtit tömma sig. VetAH 1820,
s. 255.
Ssgr: (1,
[LUTNING 2]
2) –
LUTNINGS-ANLAG ~⁰² l. ~²⁰. [LUTNINGS-ANLAG.ssg 1]
1) (
i fackspr.)
mått på lutning, uttryckt gm förhållandet mellan lutningens längd i horisontalplanet o. höjden; jfr ANLAG II 1. En 10 fot hög uppfart eller löpbrygga, hvars lutningsanlag är 12 gånger höjden. STÅL Byggn. 1: 209 (
1834).
SJ 2: 151 (
1906).
[LUTNINGS-ANLAG.ssg 2]
2) (
†)
== -VINKEL. KRÆMER Orient. 293 (
1866).
– (
2)
LUTNINGS-FÖRHÅLLANDE. (
i fackspr.)
[LUTNINGS-FÖRHÅLLANDE.ssg 1]
1) om beskaffenheten hos terräng l. väg o. d. med avs. på dess lutning. NF 1: 237 (
1875).
Fatab. 1933,
s. 194.
[LUTNINGS-FÖRHÅLLANDE.ssg 2]
2) mått på lutning, uttryckt gm förhållandet mellan höjden o. lutningens längd i horisontalplanet. GHT 1895,
nr 282, s. 2 –
(2 slutet) LUTNINGS-KOMPASS. (
†)
inklinatorium. VetAH 1775,
s. 303.
BERZELIUS Kemi 1: 82 (
1808).
–
(2 slutet) LUTNINGS-NÅL. (
†)
magnetnål i inklinatorium. RINMAN 2: 79 (
1789).
BJÖRKMAN (
1889).
–
(1, 2, 3) LUTNINGS-VINKEL. (
i fackspr.)
vinkel som lutande linje l. plan bildar mot horisontalplanet; äv. i allmännare anv. MELANDERHJELM Astr. 1: 173 (
1795).
Lutningsvinkeln mellan ekliptikans och ekvatorns plan är ungefär 23 . BERGSTRAND Astr. 116 (
1925).
– (
2)
LUTNINGS-VISARE,
r. l. m. järnv. stolpe uppsatt vid ställe där en jänrnvägslinjes lutning förändras o. försedd med armar som angiva lutningens riktning o. storlek. TeknEkonBeskrStatJernvB 202 (1872).