LÅNA lå²na², v., äv. (numera bl. bygdemålsfärgat) LÅNA lä³na², v.¹ -ade, äv. (numera bl. i p. pf. o. sup. samt ngn gg i ipf.) -er, -te, -t, -t. ( pr. ind. sg. -ar Psalt. 112: (Bib. 1541 osv; -er OPETRI MenFall B 8 b 1526, DÄHNERT 1746. – pr. ind. sg. pass. -as TÖRNING 3 (1677; möjl. pl.), ROSENSTEIN 1: 1 1787 osv; -es GRUBB 340 (1665; möjl. pl.). – imper. låna (läna) Luk. 11: (NT 1526 osv; lån (län) SvOrds. B a 1604, GEIJER Skald. 51 (1812, 1835). – ipf. -ade LEOPOLD 1: 18 (1790, 1814) osv; -de NORRMANN EschenLg 1: 296 1817; -te OPETRI Kr. 222 (c. 1540), ÖSTERGREN 1932. – sup. -at SCHÖNBERG Bref 1: 267 1778 osv; -t OPETRI Tb. 32 (1524; uppl. 1929), ÖSTERGREN 1932. – p. pf. -ad FORSIUS Fosz A 4 b 1621 osv; -t OPETRI Tb. 32 (1524: uppl. 1929), HOLM BevO 159 (1939)). vbalsbst. -ANDE. -ERI (se avledn.), -ING (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.). ( la(a)n- 1524 – c. 1620. le(e)n- (lehn-) 1526–1686. lenn- 1587–1631. lo(o)n- 1546–1553. lå(å)n- (låhn-) 1526 osv. lånn- 1593. lä(ä)n- (lhän-, lähn-, læn-) 1523–1921) A) 1) (för viss tid) lämna ngn (att begagna l. förbruka) ngt som skall återställas resp. ersättas med lika stor mängd av samma slag; jfr FÖRSTRÄCKA ; numera nästan bl. i uttr. låna ngn ngt l. låna ngt åt, i sht förr äv. till ngn; i sht förr äv. med indirekt obj. (utan direkt obj.); förr äv. abs. Låna (ngn ngt) på ränta, förr äv. på ocker. OPETRI Tb. 66 (1525; uppl. 1929). Görer wäl, och lååner, förhopandes ther intit aff. Luk. 6: 35 (NT 1526; Bib. 1917 given lån). Then som förbarmar sigh offuer then fattigha, han länar Merranom. Ordspr. 19: 17 (Bib. (1541). Mongen läner ogerna, vtaf ingen ond mening; vtan han fruchtar han warder sitt qwitt. SWEDBERG Dödst. 410 (1711). BERGMAN JoH 606 (1926). – särsk. a) i ordspr. Lån tin wän, och kreff tin owen. SvOrds. B a (1604). Det är inte godt att låna åt stora herrar. SvOrdspråksb. 26 1865. b) (numera föga br.) i uttr. låna (ngn ngt) på, förr äv. å ngt, låna (ngn ngt) mot pant av ngt. Borgerne .. borga och läne en part af adelen upå theris jordegodz och gårder, somblige medt en hop forderfvede köpmans varur. RA I. 1: 272 (1540). NORDBERG C12 1: 482 (1740). c) bildl. Tu hafwer intet lif af tig sielf, utan thet är tig länt. SPEGEL Pass. 417 (c. 1680); jfr 4. När .. jag lemnar den ej mera behöfliga stoftklädnaden, hon (dvs. jorden) länte mig af sitt eget väsende (osv.). WALLIN 2Pred. 2: 92 (c. 1830. 2) upplåta (ngt åt ngn) till förfogande under viss (kortare) tid; i uttr. låna ngn hus l. härbärge l. tak o. dyl. l. låna hus osv. åt ngn, låta ngn få logi, tillåta ngn att taga in hos sig. Låna oss herberghe ty wij torffue thet widh. TobCom. D 3 b 1550. (Han begärde) att han wilde lähne honum huss vpå någer dager. SthmTb. 6/7 (1584). Torparfolkets låga tjäll, / Som, armt, åt armod lånte hus. TIGERSCHIÖLD Dikt. 1: 1 (1888). ÖSTERGREN 1932. 3) (†) lämna (ngt) ss. förläning (se d. o. 1. (Bonden påstod angående kyrkans jord) att honom skulle waritt giffuit oc icke lontt. BtFinlH 2: 6 (1546). RÄÄF Ydre 1: 345 (i handl. fr. 1593. [file:L1401] 4) (i sht i högre stil) i bildl. o. utvidgad anv. Om adelskap är .. en vanära, då det lånas till skygd för onyttighet och laster (så osv.). RoSENSTEIN 1: 120 1787. I verkligheten hade ingenting varit Gustav Adolf mera främmande än att låna sitt rike till vasallens tjänster. AHNLUND GA 362 (1932). – särsk. a) övergående i bet.: skänka, giva, förläna (se d. o. 3, 4). Thet godha, han (dvs. Gud) migh haffuer länt. TobCom. C 2 a 1550; jfr 1 c. Att de (ämnen som skildras) äro Svenska, länar ock ofelbart mitt Bref ett slags värde inför Dig. LINNERHIELM 1Br. 2 (1787, 1797). Gården Vivalla, som lånade sitt namn åt Lars Vivallius. BÖÖK ResSv. 123 (1924). b) i tanken tillskriva l. tillägga ngn en egenskap o. d. CREUTZ Vitt. 91 (1759). Du skall .. se, att flera än Adolf förlorat de sköna färger, som min inbildning lånat dem. KNORRING Cous. 1: 5 1834. Sångmö, om det dig lyster, du / Svanens tjusande röst lånar åt fisken stum. OSCAR II 3: 205 (1872, 1889. c) (†) inlägga (en mening o. d.) i (ngt). (Endast genom bestämda kännetecken på vad lagen kallar brott) kunna Anklagare och Domare hindras at låna lagarne deras egna tilfälliga föränderliga, altid osäkra meningar. LBÄ 1: 1O 1797. d) i vissa uttr. angivande att ngn är uppmärksam på l. intresserad för ngn l. ngt o. d.; särsk. dels i uttr. låna (sin) uppmärksamhet l. sitt intresse o. d. åt, förr äv. på ngt, låna ngn l. ngt sin uppmärksamhet, ägna sin uppmärksamhet osv. åt ngt osv., dels i uttr. låna sitt öra l. ett välvilligt l. uppmärksamt o. d. öra åt ngn, stundom låna (ngn) sina öron l. sitt öra l. örat, förr äv. låna sina öron l. öronen till l. åt ngn l. ngt, uppmärksamt o. villigt lyssna till ngn l. ngt (o. rätta sig därefter); förr äv. låna sina ögon l. ögonen o. d. till ngt l. låna ngn ögonen, kasta en blick på ngn l. ngt; äv.: hysa intresse för ngt osv. Edhers Ährewördigheet påbördar Oss then skuldhen som länthe wij öronen till Edre missgynnare. BraheBrevväxl. 1: 153 (1667). Min bön är endast, at J med ett gunstigt mod / Ehrt täcka ögon-par här täckes låhna litet, / Till desze pappers blad. GRANATENFLYCHT Ord. Inl. 2 1710. Hon lånar sin upmärksamhet på hela sit kön. Posten 1769, s. 1028. Go Herrar! länen mig ert öra / Til salig Dumboms Lefverne. KELLGREN (SVS) 2: 323 (1790). Det förtretade mig, att hon så litet i det hela förstod att låna honom uppmärksamhet. BREMER Pres. 131 (1834). Konungen lånade .. sitt öra till planer, framställda af .. Sprengtporten. IllMilRevy 1898, s. 9. Det fanns .. statare på säteriet, som villigt lånade sina öron. HELLSTRÖM Storm 104 (1935). e) i vissa uttr. angivande att ngn giver hjälp l. understöd o. d. åt ngn l. ngt; särsk. dels i uttr. låna sin medvärkan l. sitt biträde till ngt, förr äv. låna ngn sitt bistånd; dels i uttr. låna sin hand l. sin arm till ngt o. d., kraftigt lämna sitt biträde till ngt; förr äv. låna ngn sin hand l. sin arm l. handen l. låna sin hand osv. åt ngn, kraftigt hjälpa l. understödja ngn; dels i uttr. låna sitt namn l. sin auktoritet o. d. till l. åt ngt, gm sitt namn giva sitt stöd l. sin auktoritet åt ngt; äv. i uttr. låna ngn sitt namn l. låna sitt namn åt ngn, gm sitt namn giva stöd åt ngn, låta ngn få åberopa sig på ens namn, äv.: gå i borgen för ngn. RARP 1: 1626. (De som) åt thern som (äro) i nödh hielprijke Handen Läna. LUCIDOR (SVS) 325 (1673). Det är en ädel vinst, sin hand til nytta läna. NORDENFLYCHT Skaldek. 5 (1744). Gif mig din syster, och jag länar dig / min arm i striden. TEGNÉR (WB) 5: 1 (1824). Den gamle tjenarn länte mig sitt bistånd. FAHLCRANTZ 3: 265 (1864). Tvekan kunde väl uppstå hos .. (Armfelts) sinne, .. då han såg sin nära frände och befälhafvare låna sitt namn åt Anjalamännen. TEGNÉR Armfelt 1: 13 (1883). Domstolen kan naturligtvis ej låna sin medverkan .. till ett processuellt handlande för skens skull. KALLENBERRG CivPr. 1: 1249 1926. f) refl., i vissa uttr. angivande att ngn befattar sig med ngt; numera nästan bl. med avs. på ngt ohederligt. Låna sig till l. åt ett förehavfande, förr äv. låna sig att göra ngt. Låna sig till redskap l. värktyg åt ngn l. ngt l. att göra ngt, stundom låna sig åt ngn. När min Hand sig til den Syszlan länar (så osv.). RUNIUS (SVS) 1: 275 (1713). Åt verldens bästa det (dvs. hjärtat) sig länte. DALIN Vitt. I. 3: 94 (1745). Låna sig till en nedrighet. ADLEREBETH FörslSAOB (1798). Emedan .. De Geer ej vill låna sig till redskap åt Ex-Justitiekanslerns vyer. LILJECRONA RiksdKul. 122 (1840). HILDEBRAND Statsförf. 281 1896. g) (föga br.) refl., med saksubj., i uttr. låna sig för l. till l. åt ngt, lämpa sig l. vara lämplig för ngt; äv.: anpassa sig för ngt. Krökt omfattas af bergen en däld, hvars läge sig lånar / Till krigslistens beväpnade svek. ADLERBETH Æn. 301 1804. (Hans ansikte) nekade att låna sig åt smärtans skarpa vinklar. SIWERTZ Låg. 252 (1932). B) 5) (för viss tid) erhålla (ngt) att begagna (1. förbruka) under förutsättning att det (vid bestämd tid) skall återställas (resp. ersättas) till ägaren; äv.: mot erläggande av viss avgift erhålla (ngt) för viss tid, hyra (ngt); äv.: anhålla l. bedja att få (för viss tid) erhålla (ngt) under förutsättning att det senare skall återställas osv.; äv. (i sht vard.) i uttr. låna sig ngt. Låna ngt av ngn. Låna pänningar mot l. på ränta, i sht förr äv. intresse. Låna pänningar mot hög ränta. Låna hem en bok från biblioteket. Wij .. nödgas borga ok læna af körkior ok klosther. G1R 1: 101 (1523). Länar man något af annan, dödt eller qvickt; gifve åter så godt, som han thet tog. HB 11: 1 (Lag 1734. Ju mer man länar, / Des mer man sätter sig i skuld. KELLGREN (SVS) 2: 327 1790. I tysthet hade han fått låna sig en yxa. LILLJEBJÖRN Minn. 135 (1874). Leva på lånta pengar. LAGERLÖF Troll 2: 10 (1921). HALLSTRÖM Händ. 109 (1927). jfr HEM-LÅNA. – särsk. a) i uttr. låna (ngt) på, stundom mot, förr äv. å ngt, låna (ngt) mot pant av ngt. SCHMEDEMAN Just. 115 (1598). Jag .. behöfde låna mej tio riksdaler på den här lilla guldklockan. BLANCHE Våln. 596 (1847). OSCAR II I. 2: 153 (1859, 1886). KUYLENSTIERNA-WENSTER Ber. 137 1898. b) (†) med avs. på person: anställa (ngn) för kortare tid, leja. En General må ej inbilla sig, det icke fienden torde hafva länta Spioner uti desz Läger. WRANGEL Tact. 54 (1752). c) (förr; se dock nedan) i uttr. låna eld, stundom låna värme, (be att) få glöder o. d. hos ngn annan för att tända upp eld; jfr ELD 4 b slutet. BtFinlH 2: 294 1666. ÖSTERGREN 1932. särsk. (fullt br.) ss. benämning på en lek. IHRE Superstit. 32 (1750). NordKult. 24: 6 1933. d) ironiskt: olovligt taga, stjäla. SCHÜCK VittA 1: 84 (1932). Föraren i den "lånade" bilen .. hoppade ur och flydde. SvD(A) 1935, nr 3, s. . e) bildl. All Adel vtan Dygd är man en annars gåfwor, / Borttappad Egendom ok bara länte Håfwor. LUCIDOR (SVS) 192 1672. Ack! nog känna vi gamle att då det en gång gäller att göra räkenskap för vårt lånta, ej skänkta pund, vårt enda svar blir ett bäfvande: Fader tillgif! SDS 1909, nr 143, s. . 6) få ngt upplåtet åt sig till sitt förfogande för viss (kortare) tid; i uttr. låna hus l. härbärge o. d.: (anhålla att) få logi för kort tid ngnstädes, (anhålla att) få taga in ngnstädes. VRP 20/2 (1636). Then eene hustrun .. hade litet för ähn Her Halvar kom lent huuss ther. VDAkt. 1674, nr 18. SUNDBLAD GBruk 184 (1888). – särsk. bildl. Den gamla domskolan, inom hvilken universitetet efter 1763 fick låna hus för kemiskt laboratorium. TEGNÉR LundUniv. 134 1897. 7) i bildl. anv. av (jfr e, mer l. mindre närmande sig bet.: hämta, taga; mottaga, få, erhålla. SPEGEL GW 25 (1685). (Svedelius' studenttal) hafva lånat sitt uttryck af stunden, sitt evighetsmärke af djupa sanningar och erfarenhetsrön. 3SAH 4: 92 1889. (†) Gud låte Edra Råd till Sverges bästa tiäna / Så länge Kungar Råd af sine Råd må läna! FRESE VerldslD 18 (1715, 1726). – särsk. a) hämta l. taga l. upptaga (ngt) från ett främmande håll, hämta osv. (ngt främmande); i p. pf.: som icke är ens egen tillhörighet, icke egen, främmande; äv. (numera föga br.) i uttr. låna sig ngt. Så torf Hans Majestet ei heller utgårds läna, / Hwad Dygder sedan mäst til Riksens upkomst tiäna. BRENNER Dikt. 1: 23 (1697, 1713), Låne sig, ho det betarfvar, deras ära, som förut lefvat. LILLIESTRÅLE ÅmVetA 1777, s. 16. Den blinda häftighet. som så ofta åtföljer den lånta öfvertygelsen. MALMSTRÖM Hist. 2: 3 (1863). En utifrån direkt lånad byggnadstyp. STRÖMBOM EgyptK 202 (1928). – särsk. α) med avs. på namn: antaga, taga (sig); i sht i p. pf., om namn som icke är ens rätta, utan tagits för att dölja vem man är: anB tagen, icke egen, falsk; äv. bildl. FRANZÉN Minnest. 1: 21 (1811). Du är en sammansvuren / Som lånt ett namn till skärm att bakom den / Få strafflöst göra ondt. THOMANDER 3: 173 1831. PALMBLAD Nov. 2: 115 (1841; bildl.). Lady Monck åtog sig att skaffa ett pass (åt den flyende Armfelt), under ett lånadt namn. TEGNÉR Armfelt 2: 234 (1884). β) med avs. på skepnad, form, klädedräkt, utsmyckning o. d. Som icke tillhör l. tillkommer l. anstår o. d. vederbörande; ofta i p. pf.: främmande, falsk; ofta bildl. BÖRK Darius 187 (1688; i bild). Skal den, som äger det, som evigt skal bestå, / Och kan til gagn i tiden tjäna, / Just vilja lyckans larfvor läna? NORDENFLYCHT QT 1745, s. 24. RISBERG Prop. 52 (1905). särsk. i uttr- (lysa med) lånta fjädrar (jfr FJÄDER I 1 h ). LUCIDOR (SVS) 350 1673. γ) med avs. på ljus o. d.: återspegla (ljuset från en självlysande kropp). VASSENIUS Alm. 1744, s. 31. Det ljus, hvarmed fixstjernorne synas, är .. icke lånat. MELANDERHJELM Astr. 1: 147 (1795). Månen lånar sitt ljus från solen. WESTE 1807. särsk. bildl. Åt ädla fäders namn, som hedrat dessa länder, / ni ger den glans, ni länt, med ökadt sken, igen. MoB IO: 89 1810. (G. III:s) regering lånar .. glans äfven från detta håll (dvs. konsten). STAVENOW G3 91 1901. δ) med avs. på ord l. uttryck, stundom skrivtecken: upptaga (ord o. d.) från ett främmande språk resp. alfabet. Ph .. måtte .. i the länte Orden behållas. WALLENIUS Proj. A 4 b (1682). Det är förut sagdt, huru flere bokstäfver från latinska alfabetet blifvit lånte, att uttrycka svenska ord. 2SAH 1: 30 1801. Schück o. Lundahl Lb. 1: 31 1901. ε) med avs. på uttryck, fras, tankegång, ämne o. d.: hämta l. taga (uttryck osv.) från en författare l. ur en skrift o. d. Een Heroisk Dicht .. innehåller höge Saker och wäsende, hwilka man antingen aff nyia vpdichta kan, eller och aff andre Poeter läna. ARVIDI 10 (1651). Man må nu fritt säja, at mina infall äro länte eller stulne. DALIN Arg. I: 44 (1754). På en tid, då, att läna .. (Gyllenborgs) egna ord, Konungen ännu var i betryck. FRANZÉN Minnest. 1: 34 (1811). TEGNÉR Armfelt 1: 7 1883. b) mat. vid subtraktion: överföra en enhet från tiotalssiffran (hundratalssiffran osv.) i. minuenden o. lägga den (med tiodubblat värde) till närmast följande siffra. RÅLAMB 1: 3 1690. ZWEIGBERGK Räkn. 10 (1839). Han länte ihop penningar til sit stora värks utförande öfver alt. DALIN Hist. III. 1: 8 1761. jfr hoplåna. SvD(B) 1925, nr 7, s. 4. jfr inlåna. LUNDGREN Res. 245 (1861). 2) låna för att kunna reda sig i en svår belägenhet o. dyl. l. för att kunna uppehålla livet o. d. Ved hade vår värd ej inköpt för oss, och vi måste .. låna oss fram. JournLTh. 1810, s. 254. LINDQVIST Stud. 178 (1906). OPETRI Tb. 49 (1525; uppl. 1929). jfr utlåna. särsk. a) (†) till 1 b. Att .. låhna uth på Guld och sölfwer-pant. ÖB 6 (c. 1712.

[LÅNA UT.fb 2.b]

b) (mera tillf.) med avs. på person. 2SAH 54: 330 (1878). Den unga skådespelerskan .. (skall) "lånas ut" till Stadsteatern i Hälsingborg. SDS 1929, nr 234, s. . 1) (†) till 1: person som lämnar ngt ss. lån långivare, utlånare. Then som borghar han är länarens trääl. SalOrdspr. 22: (öv. (1536). WESTE 1807. jfr pant-, pänning-lånare. 2) (mera tillf.) till : person som mottager ngt ss. lån, låntagare; äv.: person som ofta lånar. L. PAULINUS GOTHUS ThesCat. 90 (1631). DALIN 1853. 3) (tillf.) till a.

[LÅNARE.avl 3.a]

a) till a . SvTidskr. 1873, s. 04. b) till a . THORILD (SVS) 3: 228 (1792).