MAJOR majω⁴r, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -er. (förr äv. mai-, maij-)

[jfr t., eng. o. fr. major; av span. mayor, av lat. major, större (jfr malat. major, uppsyningsman), till stammen i lat. magnus, stor (se MAGNAT, MAGNIFIK), o. lat. magis, mer (se MAGISTER), o. rotbesläktat med MYCKEN. – Jfr MAJESTÄT, MAJORAT, MAJORENN, MAJORIST, MAJORITET, MAJUSKEL, MEJERI]

[MAJOR 0]

officer med viss (högre) militär tjänsteställning; i fråga om nutida sv. förh. om regementsofficer av lägsta tjänstegraden, med tjänsteställning mellan kapten (resp. ryttmästare) o. överstelöjtnant; stundom äv. om civilmilitär befattningshavare med samma tjänsteställning; äv. med bestämning inledd av prep. vid l. i, förr äv. av, betecknande regemente, truppslag o. d. Få majors avsked, se AVSKED 2 a α α'. Mönsterrulla 28/5 (1623). Major eller öffwerste Wachtmestare. L. PAULINUS GOTHUS MonTurb. 249 (1629). Majoren vid Svea Lif-Gardi, .. Friherre Thure .. Cederström. TornSp. 1799, 2Ordn. s. A 3 b. NORDENSVAN o. KRUSENSTJERNA 1: 240 (1879). jfr ARTILLERI-, BRIGAD-, DAG-, GENERAL-, PLATS-, PREMIÄR-, REGEMENTS-, SEKUND-, STABSMAJOR m. fl. – särsk.

[MAJOR .a]

a) (förr) i uttr. förste major (äv. kallad premiärmajor), andre major (äv. kallad sekundmajor), tredje major, beteckning för innehavarna av olika vid ett regemente förekommande regementsofficersbeställningar, av vilka beställningen ss. förste major vanl. (efter 1875 alltid) innehades av en överstelöjtnant (med titeln överstelöjtnant och förste major); beteckningen förste major avskaffad 1901, de båda övriga 1875. LMil. 4: 1624 (1718). TjReglArm. 1858, 1: 104. jfr (†): Påwel Jonsson Öfwerste Major vnder dett Vplandsche Rytterijt. RARP 2: 132 (1634).

[MAJOR .b]

b) (†) i uttr. major av dagen, dagmajor. TjReglArm. 1858, 2: 250.

[MAJOR .c]

c) (förr) sjöofficer med tjänsteställning o. rang närmast motsvarands en konteramirals. BOLINUS Dagb. 78 (1679). VFl. 1918, s. 27 (om förh. 1628). jfr FLAGG-, HOLM-, SKEPPS-MAJOR.

[MAJOR .d]

d) i oeg. anv., ss. titel för viss befattningshavare i högre befälsställning inom vissa kårer som äro organiserade efter militärt mönster; särsk. om (manlig l. kvinnlig) officer i frälsningsarmén, i rang mellan adjutant o. brigadör. Stridsropet 1883, nr 1, s. 4. jfr LOTS-, POLIS-, STADS-, TELEGRAF-MAJOR m. fl.

[MAJOR .e]

e) bildl.; jfr KO-, TAMBUR-MAJOR.

Ssgr (i sht mil.): (utom i -kapten o. -mekanikus numera bl. tillf. Anm. Ssgrna -kapten o. -mekanikus ha förr äv. skrivits ss. två ord):

– MAJOR-KAPTEN. ( major- 1816. majors- 1694 ) (förr) viss officer som förde högre befäl än det som i regel tillkom en kapten. Hofcal. -1816, s. 169.

Ssg:

– majorkaptens-säte. (förr) gård anvisad ss. löneboställe åt majorkapten. CARL XI AlmAnt. 301 (1694).

– MAJOR-MEKANIKUS. (förr) ingenjörofficer med majors grad vid flottan(s mekaniska kår). SvKrigCivCal. 1803, s 120. SvNorStatscal. 1820, s. 59.

– MAJOR-SÄTE, se B.

– MAJORS-BESTÄLLNING. jfr beställning 1 a β γ'. LMil. 4: 2624 (1718).

– MAJORS-BOSTÄLLE ~⁰²⁰ äv. ~²⁰⁰.(förr) anvisat ss. löneboställe åt major. HSH 1: 240 (c. 1750).

– MAJORS-CHARGE. (†) == -beställning. LMil. 3: 145 (1692). PH 6: 4647 (1757).

– MAJORS-EXPEDITION. (numera icke i officiellt spr.) majors tjänsteexpedition. VDAkt. 1790, nr 314. SFS 1893, nr 66, s. 3.

– (c) MAJORS-FLAGGA, r. l. f. (förr) sjömil. flagga utmärkande majorsskepp. HÄGG Flagga 9 (cit. fr. 1676).

– MAJORS-FÖRHÖR. (numera icke i officiellt spr.) förhör (rörande disciplinär förseelse) hållet av l. inför major. Krigsart. 1798, 2: 18. ENGSTRÖM Gubb. 12: 150 (1924).

– MAJORS-GAGE. (†) == -lön. HA 8: 325 (1632).

– MAJORS-GRAD, r. l. m. KrigVAH 1838, s. 152.

– MAJORS-GÅRD. (förr) == -boställe. MELIN Huml. 36 (1882).

– MAJORS-HEMMAN (förr) == -boställe. LMil. 1: 321 (1683).

– MAJORS-KAPTEN, se A.

– MAJORS-KOMPANI. (förr) fört av major. Krig VAT 1855, s. 528.

– MAJORS-LÖN. 2RARP 4: 398 (1727).

– MAJORS-PLATS. (numera föga br.) == -beställning. HH XVIII. 2: 17 (1686). Krig VAT 1849, S. 402.

– (c) MAJORS-SKEPP. (förr) sjömil. örlogsskepp som fördes av en major. Polit Vis. 313 (1644).

– MAJORS-SÄTE. ( major- 1694. majors- 1766 osv. ) (förr, mera tillf.) == -boställe. CARL XI AlmAnt. 302 (1694). SVKulturb. 5– 6: 153 (1930).

– MAJORS-TJÄNST.

[MAJORS-TJÄNST.ssg 1]

1) en majors tjänstgöring. HENEL 1735 93 (1736).

[MAJORS-TJÄNST.ssg 2]

2) en majors tjänst l. befattning. WIESELGREN Samt. 127 (1875, 1880).

– MAJORS-TYGEL. (skämts., numera föga br.) i sg. o. pl., om manen på en häst. SCHULTHESS Tigerhielm 37 (1880). AUERBACH (1911).

– MAJORS-ÄNKA. KlädkamRSthm 1550.

Avledn.

– MAJORSKA , f. majors hustru l. änka. BoupptSthm 1674, s. 1219 a, Bil. (1672).

– MAJORSKAP , n. (†) majorsbeställning. OxBr. 5: 477 (1629). CYGNÆUS 2: 111 (i handl. fr. 1808).