LÖPARE lø³pare², om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. == ( löp-1526 osv. löpp- 1600) 19) varelse (i sht person) som löper l. har (så l. så stor) förmåga att löpa; snabblöpare; numera särsk. idrott. om person som ägnar sig åt löpning ss. idrottslig övning l. prestation; jfr LÖPA, v.¹ I 1 a 3. Han är en mycket god löpare. Mina daghar haffua warit snarare än en löpare. Job 9: 25 (Bib. 1541). (Argiverna avsände) den bästa löpare de kunde finna .. till Attica. CARLSTEDT her. 3:324 (1833). Universitetets snabbaste löpare är nyländingen (N.N.) IdrFinl. 1: 29 (1904). jfr DISTANS-, FENTONHUNDRAMETERS-, FOT-, HASTIGHETS-, HUNDRAMETERS-, HÄCK-, KAMP-, KAPP-, SNABB-, STAFETT-, STOR-, UTHÅLLIGHETS-LÖPARE m. fl. – särsk.

[LÖPARE 19.a]

a) om skidlöpare, skridskolöpare o. d.; jfr LÖPA v.¹ I ². SD(L) 1901, nr 57, s. 1. PÅSkid. 1928, s. 167. jfr BACK-LÖPARE. b9 om djur; särsk. om häst l. kamel (dromedar). (Hästen) berömmes .. för att wara een god löpare. HTSkån. 1:195 (1658). Jag red ensam på min löpare (dvs. dromedar). HEDIN Pol 1:150 (1911). (†) Vppå löpare wilie wij rijdha. Jes. 30: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: snabba springare). särsk. ss. l. i namn på vissa djur. α) om vissa fåglar l. insekter; se GULD-, JORD-, SAND-LÖPARE m. fl.

[LÖPARE 19.a.β]

β) (†) i utvidgad anv., om valdjuret Orca gladiator Gray (Delphinus Orca Lin.), späckhuggare. LINNÉ SystNat. 39 (1748). DALIN (1853). 2) (livréklädd) tjänare som en furstlig l. annan förnäm person i ä. tid hade i sin tjänst för att springa framför vagnen, när han(hon) åkte, l. för att på promenader gå före o. bana väg; äv. använd för att uträtta ärenden; i fråga om sv. förh. numera bl. om hovbethänt hos de kungliga damerna, vilken förljer med på åkturer o. passar upp vid bordet; jfr LÖPA v.¹ I ¹. ArkliR 1545, avd. 1 (1548). Löpare. Daniel Kümmeldühr. HENEL 1729 153 (1730). Ers Nåd. HÄr är en Löpare ute som säger, at han är hitskickad ifrån en stor Herre, och (osv.). MODÉE FruR 94 (1738). Samtelige rikets undersåtare vare hädanefter aldeles förbudit, at hålla löpare och hejdukar, eller andre betjente i dylik drägt. PH 8: 135 (1766). Under hans frånvaro hade en kongl. löpare 3 á 4 gånger sökt honom. HH XXV. 2:89 (1810). TjReglArm 1889, s. 30. SDS 1941, nr 52 s. 8. 3) spelt. i schackspel: var särskild av de två pjäser på vardera sidan som flyttas ett l. flera steg i sned riktning. SCHULTZE Ordb. 2816 (c. 1755). SvUppslB 24:52 (1935). jfr DAM-, DROTTNING-, KUNGS-LÖPARE. 4) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) budbärare, sändebud, kurir; jfr LÖPA v.¹ I ¹. Til thess Söffuerin noorbys Löpare til baghe kom frå muskow. G1R 3:150 (1526). (I byn) redes just till ett bröllop med ståt ock gästabud, löpare sändas tu åt alla håll med pipor ock trummor för att kalla till bröllopet. Landsv. V. 6:41 (1885) jfr BUD-LÖPARE. 5) (i fråga om ä.l. utländska förh.; se dock slutet) person som användes att gå ärenden, springpojke; äv. bildl.; jfr LÖPA v.¹ I 8 c 9. TERSMEDEN Mem. 5:79 1772; bildl.). f(Vi skickade) Soliman, hotellets lille löpare, att höra efter, om (osv.). RAMBERG Svarta 52 1911; om förh. i Egypten). NDA(A) 1915, nr 317, s. 6 (om viss båtsman i Karlskrona som förr användes att gå ärenden för kronans räkning). – särsk. (fullt br.) sjöt. om polke som skickas att gå ärenden ombord (stundom äv. i land). Löpare på däck. KONOW (1887). SMITH (1917). 6) (†) kringflackande person; person utan fast anställning l. tjänst; jfr LÖPA v.¹ I ⁸. SkrGbgJub. 6:461 (1600). VERELIUS 177 (1681). – jfr LANDS-LÖPARE. 7) (†) petist (som går omkring o. predikar l. flitigt deltager i gudstjänster ledda av en pietistisk präst l. predikant); jfr LÖPA v.¹ I 8 (d α α'). Svärmare, rävar, villoandar, löpare och smygare som till ett stort antal skola finnas här å orten och utsprida sitt pietistiska och kätterska förgift. SvKyrkH 5:282 (1723). Därs. 502 (1761). jfr Därs. 497 (1935). 8) (†) person som (trägetI uppvaktar ("springer" hos) ngn( l. en l. flera myndigheter), särsk. för att utvärka ngn förmån åt sig; jfr LÖPA v.¹ I 8 c, d. OxBr. 12:125 (1614). Här äre monge otijdige lpare, som väl sielff holla sigh skickelige att emoot taga den lägenheeten (dvs. Mousis pastorat). Därs. 300 (1648). VDAkt. 1667, nr 398. 9) (†) person som rymt från (förlupit) l. övergivit ngn l. ngt; rymmare; flykting; desertör; överlöpare; jfr LÖPA v.¹ I ⁴ a. De löpare som öfwergifwa deras Kall och Embete .. antingen i Skolestugan eller deras Wärchstäder, allenast för penningar .. skull, de äre inge rätte krigzmän. RUCBECKIUS KonReg. 425 (1619). Löparen Nilss Eskilsson ifrån sin brudh i Jomala skal .. hijt ställas .. at suara til sin saak. FMURENIUS AV 93 (1642). VDAkt. 1683, nr 3. Trollen (dvs. Gustav Trolle) tillika med de öfriga Svenska löpare begåfvo sig sedan til Hertig Albrecht af Mechlenburg. CELSIUS G1 2:71 (1753). 10) (föga br.) bot. o. trädg. hos vissa växter: reva, vandringsskott, utlöpare, stolon; jfr LÖPA v.¹ II ¹. RETZIUS FlOec. 263 1806; på jordgubbar). MosskT 1890, s. 188 (på hästhovsört). 11) (i fackspr., i sht tekn. om vissa rörliga (förskjutbara) delar av en maskin l. apparat l. mekanism; jfr LÖPA v.¹ II 2. KÖNIG Mec. 168 (1752). Hufuddelen af hejaren är en vertikal jernstång eller löpare .., som går rätt upp och ned uti hylsor. ALMROTH Karmarsch 592.) UB 6: 29 1874; om löpdocka i svartstol). EldhandvSkjutsk. 1: 66 1876; på gevärssikte). Landsm. XVIII. 1:13 1912; på borrspindel). 2NF 24:48 (1916;på räknestaf). – jfr SIKT-LÖPARE. 12) sjöt. halande part i ett block l. en talja; tåg l. kätting som förenar blocken i en talja; jfr LÖPA v.¹ II ²a. SkeppsgR 1541 (bet ovisst). Långa uth Löparen af Förmersz fallet: ROSENFELDT Tourville 7 1698; kommando då ett skepp göres klart att segla). Löparen til Stänggestagz Talljorne. RAJALIN Skiepzb. 176 (1730). HÄGG Flagga 71 (1937). – jfr BLOCK-, FYR-, GIN-, HAKTALJE-, KATT-, TACKEL-, TALJE-LÖPARE m. fl. 13) (i fackspr.) sten som gm rotering ursvarvat jättegryta o. d.; jfr LÖPA v.¹ II ² c. HOLMSTRÖM Geol. 128 (1877). NoK 43:38 (1925). 14) övöre, roterande sten i en kvarn; motsatt: liggare (se d. o. 2; jfr LÖPA v.¹ II ⁴ a. VarRerV 43 (1538). ERIXON SkansenKultH 110 (1925). 15) (i sht förr) sten o. d. med jämn bottenyta varmed färgstoff l. pulver o. d. rives på en häll o. d. LIND (1749). (Man behöver vid medikamenters beredning) En slät stenskifva med löpare. DARELLI Socjenapot. 29 (1760). Rifstenar med Löpare. TUNELD Geogr. 1:263 (1773). HantvB I. 1: 417 (1934). 16) (förr) vid den sv. ståndsriksdagen: för cirkulation avsett protokollsutdrag l. betänkande o. d.; särsk. om exemplar av en dylik skrivelse vilket i varje stånd påtecknades av sekreteraren o. därefter förvarades i ridderskapets o. adelns arkiv; jfr LÖPA v.¹ IV ¹. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 166 (1756). HSH 16:359 (1769). RO 1810, § 57- SvRiksd.. I. 8:41 (1934). 17) byggn. i murskift: mursten med långsidan i murens längdriktning, löpsten; jfr LÖPA v.¹ V. STÅL Byggn. 1:228 (1834). Tekn.Vet. VoV. 2: 293 (1928). 18) långsmal prydnadsduk, bordlöpare; jfr LÖPA v.¹, V. SvD(A) 1922, nr 334, s. 30. Husmodern 1934, nr 7, s. 33. Linc. Bbbb 4 a (1640). Olympiad. 1912, Red. 057 (1913).

särsk. (†) bildl., om levnadslopp, jordeliv o. d. (Min hustru har dött) lemnades migh här qvar i thenne bedröfvelige löparebahnen. OxBr. 11:188 (1651).