LÖT lø⁴t, sbst.³, r. l. f. l. m. ((†) n. LIND (1749), DAHNERT (1784)); best. -en; pl. -ar (Hes. 1: 18 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er 1Kon. 7: 33 (Bib. 1541), LUNDELL (1893)). (låt 1789 (: Låtar, pl.). ( löt (lööt) 1541 osv. lött 1789 (: Löttring))

[sv. dial. löt, löut, löjt, m. o. f., löit, n., bit, stycke, hjullöt, löte, m. (Hall., Vgl., Smål.), löta, löita, f. (Finl.), löta, n. lötan, n., ävensom lutt, lött, låt, m. (Värml., Dalarna, Norrl.); här föreligga två ord av samma rot hlut, "få del av", näml. dels ett samnord. hlautr, hløytr, motsv. got. hlauts, m., fsax. hlöt, fht. löz, m., lott, del, arvslott jfr isl. hlaut, n., gudarnas andel i offlermåltiden, offerblod, o. hleyti), dels fsv. luter, m., lott, del, stycke (se LOTT, sbst.²); urspr. med bet.: del (av hjulring)]

[LÖT.sbst3 1]

1) (i sht i fackspr.) var särskild av de böjda trä- l. metalldelar av vilka ett (vagns)hjuls krans l. ring är samamansatt, hjullöt; äv. om ämne till hjullöt av trä; förr äv. om hela hjulkransen. (Hjulens) axlar, naff, ekrar och lööter woro alt gottne (dvs. gjutna). 1Kon. 7: 33 (Bib. 1541). Bogen eller Löten om it hiul. Linc. 1640; under absis). Ett juul medh 3 äckror, hwilka skiffta julet i 3 delar eller lötar. RUDBECK Atl. 2: 613 (1689). 1. Partie Ekevirke och Löter. BoupptVäxjö 1797. ArbB 279 (1887). Vattenhjulens lötar äro av gjutjärn. SvKulturb. 9– 10: 122 (1931). – jfr- HJUL-, TRÄLÖT m. fl.

[LÖT.sbst3 2]

2) bärgv. om de stycken av trä l. näver vilka tillsammans bilda den ring som utgör packningen i en pumpkanna. JernkA 1824, s. 303. jfr HOLMKVIST BergslGruvspr. (1941). jfr NÄVER-LÖT.

[LÖT.sbst3 3]

3) (†) var särskild av de trädelar som utgöra den tvärslå i vilkon pinnarna i en pinnharv äro fasta. Harf, gjord med 5 löter, och 5 järnpinnar i hvar löt. VetAH 1754, s. 115.

Ssgr (till 1; i sht i fackspr.):

– LÖT-DÄXEL. däxel använd vid tillvärkning av hjulötar. ENEBERG Karmarsch 1: 94 (1858).

– LÖT-HUGGARE, m. (†) jfr -makare. LIND 1749; under felgen-hauer).

– LÖT-KRANS. hjulkrans (av trä). KrigVAH 1842, s. 11. SPAK HbFältartill. 140 (1873).

– LÖT-MAKARE. (i sht förr) person som har till yrke att tillvärka hjullötar. LIND 1749; under felgen-hauer).

– LÖT-RING. den yttersta ring (vanl. av metall) som omsluter lötarna på ett hjul l. (på hjul av järn o. d.) den mot lötarna svarande delen av ett hjul; äv. om lötkrans. RINMAN 2: 1143 (1789). Lötringar till jernvägshjul. TT 1873, s. 195. (Hjul-)kransen eller lötringen, hvilken samamanhålles af en järnskena. 2UB 8: 60 (1900).

– LÖT-YXA, r. l. f. jfr -däxel. ENEBERG Karmarsch 1: 91 (1858).