MAN ma⁴n, sbst.¹, r. l. f. (l. m.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. ==; pl. -ar (SAHLSTEDT (1757) osv.) ((†) -er KlädkamRSthm 1618 B, s. 34 a).

[fsv. man, f., motsv. d. man, isl. mçn, mnt. mane, mht. man (pl. mene), t. mähne (med ä från pl.), eng. mane; eg.: hals l. nacke; besläktat med fir. muin, hals. – Jfr MANKE]

[MAN.sbst1 1]

1) det långa hår som hänger ned från övre delen av halsen på hästen o. vissa andra större däggdjur, t. ex. lejon o. älg; stundom äv. om annan likartad hår- (l. fjäder)beklädnad på djur; äv. (i vitter stil) om hjälmbuske av hästtagel. BtFinlH 2: 82 (1550). TEMPEUS Messenius 117 1612; på heraldiskt lejon). LINNÉ Vg. 222 1747; på älg). Tetis son i sin vagn, med sväfvande manar på hjelmen. ADLERBETH Æn. 17 (1804). LAHT 1901, s. 310 (på skotsk höglandsboskap). RENDAHL Brehm 2: 361 1929; på manfår). jfr HÄNG-, HÄST-, LEJON-MAN m. fl. – särsk. (i vitter stil) bildl. Böljans hvita mahn. BEMALMSTRÖM 6: 207 (1845). I din (dvs. julgranens) mörka man. OSSIANNILSSON Hem. 36 (1915).

[MAN.sbst1 2]

2) i utvidgad anv., om yvigt huvudhår hos man l. kvinna; i sht ngt skämts. Det tjenstförrättande bodlejonets pomaderade man. NAUMANN GranskKr. 1: 160 (1872). Artisten .. / Som hundrade gånger ur pannan om da'n / Stryker manen. NORDLUND Bit. 144 (1894). De elva medtävlerskorna .. slet i den guldgula manen (på den tolfte). BERGMAN LBrenn. 14 (1928).

Ssgr (till1)

– MAN-BÄRANDE, p. adj.

– MAN-DUVA, f. l. r. zool. kragduva. NF (1886).

– MAN-FÅR. zool. det i Nordafrika levande getliknande fårdjuret Ammotragus lervia Pall., som har en manliknande hårbeklädnad på halsens undersida, skulderbladen o. frambenens yttersida. 1Brehm 1: 517 (1874).

– MAN-FÄSTE. (i fackspr.) jfr fäste 5 a. BILLING Hipp. 358 (1836).

– MAN-HÅR. NEMNICH Waarenlex. 725 (1801).

– MAN-KAM. ( man- 1569 osv. mane- 1582–1583 )

[MAN-KAM.ssg 1]

1) för kamning av hästens man. TullbSthm 16/6 1569.

[MAN-KAM.ssg 2]

2) hippol. på häst: halsens övre rand (där manen har sitt fäste). Billing Hipp. 89 (1836). Jockeyerna sutto .. med hakan hvilande på mankammen. LEWENHAUPT Reddy 152 (1907).

– MAN-LAV bot. lav tillhörande släktet Alectoria Ach., i sht arten A. jubata (Lin.) Ach., vilken växer i form av ett från träden nedhängande "skägg"; jfr tagel-lav. WESTRING SvLafv. 2: 183 (1805).

– MAN-ORM. ett i folktron förekommande fabeldjur framställt ss. en med man försedd orm. Flogdrake eller Manorm. RUDBECK Atl. 2: 331 (1689). KARLFELDT FridLustg. 142 (1901). UplFmT 35: Bil. 2, s. 8 (1920).

– MAN-SKORV. veter. visst skorvartat eksem som uppträder i sht i manfästet. LUNDBERG HusdjSj. 482 (1868).

– MAN-STAD. (†) hippol. om manfästet. BURE Häst. 36 (1801). LUNDBERG HusdjSj. 482 (1868).

– MAN-TAG. ridk. grepp i manen vid uppsittning på en häst. WRANGEL HbHästv. 285 (1885).

– MAN-TAGEL. ( man- 1836 osv. mane- 1648 ) VRP 1648, s. 280.

(†):

– MANE-KAM, se A.

– MANE-STÄLLE. == manstad. IERICI Colerus 2: 270 (c. 1645).

– MANE-TAGEL, se A.

Avledn.

– MANIG , adj. om däggdjur: som har man; numera bl. ss. senare led i ssgr. SCHULTZE Ordb. 2963 (c. 1755). jfr guld-manig.