MANDOM man³~dωm², r. l. m.; best. -en. ( man- 1526 osv. mån- 1634. -dom(m) 1526 osv. -doom 1526–1618 ) 1) (†; se dock a o.

[MANDOM 1.b]

b) mänsklig natur; tillvaro ss. människa; i fråga om Jesus. Iach troor ath gudz eenda son, i sin mandoom haffwer lidhit pijna och plåga när pontius Pilatus haffde regementit som honom .. dömde til dödhen. OPETRI MenFall E 2 a (1526). Jesu Gudom är med Hans mandom uti en person ouplösligen förenad. SPEGEL Pass. 64 (c. 1680). LoW (1862). – särsk. i uttr. taga. (ngn gg antaga, förr äv. anamma) mandom.

[MANDOM 1.a]

a) (i religiöst språk, fullt br.) i eg. anv., om Jesus: antaga mänsklig natur l. tillvarelseform, bliva människa; jfr MANDOMS-ANAMMELSE. OPETRI MenFall I 6 b (1526). 0 herre Iesu Christe tu som .. gaff tich hijtt nidh j werldena, och anammade mandom. DENS. Hb. E 3 b (1529). TIÄLLMANN Profvis. A 5 b (1692). (Kristus) togh mandom genom then Helga Anda. Ps. 1695, 5: 2. Ps. 1819, 49: 1. b) (i sht i vitter stil, fullt br.) bildl.: taga kroppslig l. synlig gestalt; bliva ngt konkret; giva sig (ett synligt l. påtagligt) uttryck (i ngt). Och viljan som stängdes i lågande bröst / tar mandom lik Gud, och blir handling. TEGNÉR (WB) 2: 26 (1810). Det delfiska budet (Känn dig själv!) hade tagit mandom och kallades Sokrates. RYDBERG Ath. 112 (1859). SvD(A) 1930, nr 252, s. 4. 2) (†) människokärlek, välvilja. The Barbarske bewijste oss icke liten mandom, vnfångandes oss alla. Apg. 28: 2 (NT 1526; Bib. 1618, 1646 o. 1703: äro resp. ähro; Bib. 1917 välvilja). 3) (i högre stil) den del av ngns levnad som faller mellan ynglingaåren o. gubbåren; mannaålder. ARVIDI 14 (1651). Wår Vngdom brusar fram såsom en större bäck, / .. Wår Mandom .. / Går som en stilla flod. SPEGEL ÅPAr. 24 (1711). Vi fingo ej se honom upplefva den sköna höst, som kröner sommarn af en kraftfull mandom. ATTERBOM Minnest. 2: 326 (1824). Ps. 1937, 185: 2. 4) (mindre br.) könsmognad, manbarhet; mogen ålder. DALIN (1853). Om .. (Ulysses) också är död, .. / så är ju redan hans son Telemachos vuxen till mandom / ..; han är liten ej längre. LAGERLÖF HomOd. 232 (1908). Nå mandom. ÖSTERGREN (1932). 5) (numera bl. ngn gg arkaiserande) koll.: (de vuxna) männen (ngnstädes); soldater, krigsmakt. HC11H 10: 87 (1650). Carl Gustaf .. / Har hele verden tedt, hvad Sverjes Mandom kann, / När den är anförd friskt af en braf Höfvitzmann. SCOLUMBUS Vitt. 88 (c. 1670). Se socknens mandom och försvar! / Se Lejon, Krans och Krig, / tre stöddiga nummerkarlar / och karl en hvar för sig. KARLFELDT FlBell. 93 (1918). 6) (i sht i högre stil) goda manliga egenskaper; manlighet; mannamod; manlig kraft; tapperhet. OPETRI Kr. 51 (c. 1540). Mood och mandom förwarar Landzens grändsor. GRUBB 530 (1665). Manhaftige Riddare! .. I hafven att .. aflägga prof af Eder mandom. Tornsp. 1799, 2Ordn. s. B 1 b. Styrk dem, o Gud! som fäders bygd / Med fäders mandom stöda. Ps. 1819. 302: 2. Mandom, mod och morska män / Finn's i gamla Sverge än. RDYBECK i 100StudSång.116 (1855). En gloria av mandom svävade över den kråmande jägarens huvud. BÖÖK ResSv. 16 (1924). 7) (†) manlig bragd l. bedrift o. d.; äv. koll.: manliga bragder osv. The Swenske rekna högt then stora mandom the haffua bedriffuit i Danmark. OPETRl Kr. 2 (c. 1540). Printz Mauritz aff Vranien .. föröffrade igenom en besynnerligh Mandom och Krijgslist stadhen Zutphen. SCHRODERUS Os. III. 2: 331 (1635). GRUBB 330 (1665). 8) (†) sexuell potens (hos man); äv. konkret, om manslemmen. Om någhor mister sin mandom. BOLAVI 79 b (1578). (Det lilla barnet måste) sin späda mandom skära och blödha lata. PERICI Musæus 1: 95 a (1582). Tofve sade att Ordsaken till denne deras (dvs. mannens o. hustruns) oenighet var, att hans mandom intet är så starck, som sig bör. VDP 18/9 1701. JANZON Cat. 2: 1 (1891).