MAL ma⁴l, sbst.³, i vissa trakter äv. MARL ma⁴rl, r. l. m.; best. -en, äv. n; pl. -ar. ( mal 1722 osv. marl 1887–1910. i ssg mar- 1790 t: Marstrand) – 1828 (: Marstrand))

[sv. dial. mal; jfr nor. dial. mol, f., isl. mǫl, f.; besläktat med MALA]

(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i fackspr.)

[MAL.sbst3 1]

1) fält l. plats, i sht strand, betäckt av grovt grus l. runda småstenar. BROMAN Glys. 1: 386 (1722). Gråbyxade tomtar, lekande på marlarne. HÖGBERG Vred. 3: 87 (1906). ÖSTERGREN (1932). jfr STRAND-MAL.

[MAL.sbst3 2]

2) koll., om grovt strandgrus l. om släta o. runda småstenar på en strand. SvGeolU Aa 97: 32 (1887). GeolFF 1905, s. 229. Det rullstenslager (mal), som utgör markens underlag. ÖSTERGREN (1932). jfr STRAND-MAL.

Ssgr (1, 2)

– MAL-STRAND. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) strand betäckt av grovt grus l. runda småstenar. HÜLPHERS Norrl. 4: 48 (1779). HEINRICH 813 (1814, 1828: Marstrand).