MARINTRUMPET mari³n~trumpe²t, r.lm.; best. -en; pl. -er.

[jfr d. marinetrompet; av t. marimetrompete, sannol. folketymologisk ombildning av trompetmarin (varav TRUMPETMARIN); jfr äv. t. marien- trompete; till TRUMPET, med syftning på instrumen tets trumpetliknande toner, samt en förled av ovisst urspr.; jfr

SvTMusF 1919, s. 52 f.]

[MARINTRUMPET 0]

(förr) mus. ensträngat, ungefär manshögt stråkinstrument (användt i Sv. på 1600- o. 1700.-talen) vars toner ha en trumpetliknande klang. SvTMusF 1919, s. 40. Därs. s. 52. Bellman (BellmS) VI(. 2: 130 (1938).

Ssgr (förr) :

– MARINTRUMPET-SPELARE.

SvTMusF 1919 s. 45.

Avledn. (förr):

– MARINTRUMPETARE , m. marintrumpetspelare. SvTMusF 1919, s. 45.