APPLÅD aplå⁴d, r. (m. DALIN (1850), LUNDELL (1893)); best. -en; pl. -er. 1) handklappning ss. bifallsyttring; jfr APPLÅDERA 1. Sångerskan hälsades vid sitt inträde med (l. af kraftig applåd. En lång, kort applåd. Starka, svaga, spridda applåder. (Detta nummer) framkallade .. en riktig storm af applåder. J. P. CRONHAMN i Sthms musiktidn. 1843, nr 11-12, s. 2. Så sjönk ridån. Applåder. FREDIN Dan. 110 (1885). Från galleriet till parketten / applådens åskor dofva gå. JENSEN Puschkin Onegin 24 (1889). Gaf honom icke allmänheten en applåd, när han ville, så knep han den. (RYDBERG Varia 199 (1890, 1894). Jag (dvs. clownen) .. fick applåd af pöbel och patrask. FRÖDING N. dikt. 116 (1894). Styrkan af applåderna för svenskarna vid afslutandet af deras uppvisning borttog ljudet af musiken. SD(L) 1894, nr 150, s. 4. jfr HÄLSNINGS-, STORM-, VÄLKOMST-APPLÅD. 2) (mindre br.) i allm.: bifallsyttring; jfr APPLÅDERA 2. DALIN 1850. Ordet applåd, som tidigast är uppvisadt från 1840-talet, användes till en början omväxlande med APPLÅDISSEMANG, men har numera nästan fullständigt undanträngt detta. I ä. tid användes äfv. ngn gg applaus l. applause KROOK Heldvaderus 1: 93 (1674). Jäfvund-dansen (en folkdans i Dalarna) .. var en hel nöjsam och angenäm dans, som finge applaus i hofven, om han vore kommen ifrån Spanien och dansades af en ny Fransk dansmästare. LINNÉ Ungd. 2: 349 (1734). Ad. prot. 1789, s. 150.