ANTIMON an¹timω⁴n, äfv. -må⁴n, stundom ³⁰², r. l. n.; best. -en l. -et; l. ANTIMONIUM an¹timω⁴nium stundom -må⁴n-, äfv. ¹⁰³⁰² (antimo'nium WESTE), n. ((†) r.
CRONSTEDT Min. 242 (
1781),
Hush.-bibl. f. frunt. 1: 128 (
1800));
best. -iet, i best. anv. ofta utan slutartikel; pl. (†) -ier (WESTE). (antimonium H. T. SCHEFFER i VetAH 13: 258 (1752), RINMAN (1788), LINDGREN Läkem. (1891). antimon BERZELIUS Blåsr. 92 (1820). ROSENBERG Oorg. kemi 301 (1888). För bet. 2 användes nästan uteslutande formen antimonium; den först jämförelsevis sent uppvisade formen antimon däremot tillhör nästan uteslutande bet. 1. I ä. tid förekomner formen antimonium med lat. böjning. FORSIUS Min. 36 (c. 1613; i bet. 2). CRONSTEDT Min. 245 (1781)) [jfr d. antimon(ium), t. antimonium, eng. antimony, fr. antimoine, m. (folketymologiskt uppfattadt ss. en ssg af anti. o. moine, munk, jfr
SCHEFFER Chem. förel. 380 (
c. 1750)), af mlat.
antimonium, tidigast uppvisadt hos
CONSTANTINUS AFRICANUS från Salerno i slutet af 1000-talet; om ordets ursprung för öfr. se
DEVIC hos
LITTRÉ Suppl. samt
MURRAY]
[ANTIMON 1]
1) med arsenik nära besläktadt metalliskt grundämne af nästan silfverhvit färg, i sht förek. i mineralet spetsglans; jfr
ANTIMONII-KUNG o. ANTIMON-REGULUS.
CRONSTEDT Min. 242 (
1758,
1781)
BERZELIUS Blåsr. 92 (
1820).
Antimonen användes i största mängd vid gjutning af boktryckarstilar. LIEDBECK Kem. tekn. 371 (
1868).
Antimon, som hör till de mindre allmänt förekommande metallerna, blef bekant först .. i midten af 15:e årh. P. T. CLEVE i NF (
1876).
Antimon är en silfverhvit, metallglänsande, kristallinisk och spröd kropp. ROSENBERG Oorg. kemi 301 (
1888). – jfr
ARSENIK-,
KLOR-,
SVAFVEL-ANTIMON.
[ANTIMON 2]
2) i sht
apot. benämning på ett mineral som utgör en förening af det under 1 nämnda grundämnet med svafvel; spetsglans, antimonglans. H. T. SCHEFFER i
VetAH 13: 258; (
1752).
I dageligit bruk förstås med det namnnet Antimonium des Skärsten, som segras utur Malmen .. och med Regulus (Antimonii) sjelfva Halfmetallen. CRONSTEDT Min. (
1758,
1781)
Antimonium .., Spitsglas, .. är en Mineral .. bestående af en egen Halfmetall, förenad med allmänt Svafvel, til utvärtes anseende mörk, Blyfärgad, strålig, skör och gnistrande, sammannsatt af trådiga och tätt intil hvarannan liggande delar. RINMAN (
1788).
LINDGREN Läkem. (
1891).
Ssgr (i allm. till
1):
A
:
–
ANTIMON-ASKA ¹⁰³~²⁰. Antimonaska, en vid rostning af spitsglans erhållen produkt, som hufvudsakligen utgöres af antimonoxider. CLEVE Handlex. (
1883).
–
ANTIMON-BLY ~². Tekn. tidskr. 1894,
A. M. s. 24.
–
ANTIMON-CINNOBER ~⁰²⁰. En cinoberröd trisulfid, hvilken under namnet antimoncinober nyttjas till olje- eller vattenfärg. P. T. CLEVE i NF 1: 855 (
1876).
ROSENBERG Oorg. kemi 304 (
1888).
–
ANTIMON-GLANS ~². (antimoni Conv.-lex. 77 (
1831))
miner. == ANTIMON 2. Antimon .. Förekommer sällsynt gedigen, mest i förening med svafvel såsom antimonglans. ROSENBERG Oorg. kemi 300 (
1888).
–
ANTIMON-GLAS ~². kem. ALMSTRÖM Kem. tekn. 1: 256 (
1844).
Antimonglas, en af svafvelantimon och antimonoxid bestående blandning, som erhålles genom sammansmältning af rostad och .. orostad spitsglans. Rubinrödt glas. CLEVE Handlex. (
1883).
–
ANTIMON-GULT ~², n. neapelgult, antimonsyrad blyoxid. SFS 1876,
nr 8 s.
5.
–
ANTIMON-HALTIG ~²⁰. Antimonhaltiga malmer. ALMROTH M. tekn. 50 (
1838).
–
ANTIMON-LEFVER ~²⁰ apot. blandning af antimonsvafligt o. antimonsyrligt alkali. Massan har lefverbrun färg, får derföre namn af "antimonlefver" (hepar antimonii). NYBLÆUS Pharm. 355 (
1846).
LINDGREN Läkem. (
1891).
–
ANTIMON-METALL ~⁰². (antimonii RINMAN 1: 65 (1788)) BERZELIUS Kemi 2: 159 (1812, 1822) (CLEVE o.) WIDMAN Labor.-öfn. 57 (1885, 1896)
–
ANTIMON-MORSELL ~⁰². apot. O. T. SANDAHL i NF 11: 368 (1887).
–
ANTIMON-NICKELGLANS ~⁰⁰². miner. A. SJÖGREN Min. 101 (
1865).
–
ANTIMON-OCKRA ~²⁰. miner. P. T CLEVE i NF 1: 854 (
1876).
–
ANTIMON-OXID ~⁰² kem. BERZELIUS Kemi 2: 182 (
1812,
1822) Antimonoxid .. erhålles genom metallens förbränning i öppen digel eller behandling med utspädd salpetersyra (i mineralriket såsom Senarmontit).
ROSENBERG Oorg. kemi 302 (
1888).
–
ANTIMON-PREPARAT ~⁰⁰². BERZELIUS Kemi 2: 213 (
1812,
1822)
CLEVE Handlex. 22 (
1883).
– (
2)
ANTIMON-REGULUS ~²⁰⁰. == ANTIMON 1. Conv.-lex. (
1845).
Den .. erhållna antimonregulus är ingalunda ren. BERLIN Farm. 1: 652 (
1849).
–
ANTIMON-SAFFRAN ~²⁰. en blandning af antirmonoxid o. svafvelantimon. P. T. CLEVE i
NF 1: 855 (
1876).
–
ANTIMON-SVAFLA ~²⁰, sbst. kem. benämning på en viss förening af antimon o. svafvel; guldsvafvel.
BERZELIUS i
Årsber. t. VetA 1830,
s. 151.
ROSENBERG Oorg. kemi 304 (
1888).
–
ANTIMON-SVAFLAD ~²⁰. kem. BERZELIUS i
Årsber. t. VetA 1830,
s. 151.
ALMSTRÖM Kem. tekn. 1: 257 (
1844).
–
ANTIMON-SVAFLIG ~²⁰. kem. –
ANTIMON-SVART ~², n. Antimonsvart, fint fördelad antimon .. Det användes till färgning af gipsfigurer, för att ge dem utseende af järn. CLEVE handlex. (1883).
–
ANTIMON-SYRAD ~²⁰ kem. BERZELIUS Kemi 2: 191 (
1822).
CLEVE Handlex. 22 (
1883).
–
ANTIMON-VIN ~². (mindre br.)
apot. Kräkvin l. kräksalts-vin, antimonvin .., är en lösning af 1 del kräksalt .. i 250 delar ljumt malagavin. O. T. SANDAHL i NF 9: 183 (
1885).
–
ANTIMON-VÄTE ~²⁰ kem. BERLIN Reg. öfv. Årsber. t. VetA 1821–40 (1842). Med väte bildar antimon en gasformig förening antimonväte .., stibin. ROSENBERG Oorg. kemi 301 (
1888).
B
(
†):
– (
2)
ANTIMONII-KUNG.
[jfr t. antimonkönig, fr. régule d'antimoine, nylat. regulus antimonii; jfr- äfv. REGULUS]
== ANTIMON 1. Alla andra Metaller hafva mindre (för större) attraction til Svaflet, än Antimonii kongen; derföre släpper svaflet den och tager til sig alla andra. H. T. SCHEFFER i VetAH 13: 259 (
1752).
–
ANTIMONII-PULVER, se
A. –
ANTIMONII-SVAFVEL.
svafvelantimon. H. T. SCHEFFER i
VetAH 13: 258 (
1752).