MED , prep. o. adv. :

– (I 6 c) MED-ORSAK ~⁰² l. ~²⁰. (numera bl. tillf.) medvärkande l. bidragande orsak. Linc. Q 4 a (1640). ATTERBOM Siare 2: 326 (1843).

– (I 6 c) MED-PART. i sht jur. om person som jämte ngn annan är part i ngt (särsk. i rättegångsmål). G1R 8: 234 (1533).

– (I 6 c) MED-PARTICIPANT. (†) meddelägare, bolagsman. RP 1: 86 (1628). KrigVAH 1841, s. 80.

– (I 6 c) MED-PASSAGERARE. AGRELL Maroco 1: 3 (1789, 1796)

– (I 6 C) MED-REDAKTÖR. NF 1: 1128 (1876).

– (I 6 c) MED-REDARE.

[jfr t. mitreeder]

meddelägare i ett rederi. HSH 1: 31 (1527). HERNBERG Rätsh. 474 (1922).

– (I 6 c) MED-REGEMENTE. (†) medregentskap. LAGERBRING 1Hist. 3: 781 (1776).

– (I 6 c) MED-REGENT hist. person som jämte ngn annan har regeringsmakten i ett rike o. d. (stundom ss. bl. biträdande regent, icke fullt jämställd med huvudregenten); jfr med-kejsare, -konung. SCHRODERUS Os. 1: 442 (1635). RYDBERG Ath. 367 (1859).

Avledn.

– medregentskap , n. hist. förhållandet att vara l. ställningen ss. medregent. SvMag. 1766, s. 61. 2SAH 55: 85 (1878).

– (I 6 c) MED-REGERANDE, p. adj. hist. äv. i substantivisk anv. SWEDBERG Lefv. 590 (1729).

– (I 6 c) MED-REGERARE. (†) == med-regent. SWEDBERG Lefv. 590 (1729).

– (I 3) MED-RESA, v. företrädesvis i p. pr., p. pf. o. ss. vbalsbst. ÖSTERGREN (1932).

– (I 3, 6 c) MED-RESANDE, p. adj. i substantivisk anv. (ngns) ressällskap, reskamrat. MÖLLER (1790). I vår kupé funnos utom gubbarne och jag endast tvänne medresande. ÖDMAN VårD 2: 144 (1888).

– (I 3, 6 c) MED-RESARE. (†) medresande. PERICI Musæus 5: 275 b 1582; bildl.). ALMAQVIST Smar. 460 (1845).

– (I 3, 6 c) MED-RESENÄR. (mera tillf.) medresande. LUNDSTRÖM Sjöfr. 71 (1929).