MED , prep. o. adv. :

– MED-TALARE. särsk. (numera knappast br.) till I 11 e: person som ngn talar med, interlokutör. ALMQVIST Smar. 364 (1845). MÖRNE LotsKamp 29 (1918).

Avledn.

– medtalarinna ¹⁰⁰³², f. (knappast br.) ALMQVIST Smar. 215 (1845).

– (I 6 e) MED-TID. (†) samtid. PH 14: 549 (1790).

– (I 6 e) MED-TIDIG.

[jfr t. mitzeitig]

(†) samtidig. SERENIUS (1734, 1757;under contemporary).

– (I 6 c) MED-TJUV. (†) person som tillsammans med ngn utför viss stöld. ALMQVIST Smar. 359 (1845).

– (I 6 c) MED-TJÄNARE.

[fsv. mädhthiänare (MP 3: 396)]

Mat. 18: 28 (NT 1526). WÄGNER NattS 175 (1926). särsk. (i sht i vitter stil o. religiöst spr.) bildl.; i sht (ngt arkaiserande) om prästman i förh. till annan prästman; ofta i uttr. medtjänare i ordet l. Guds ords medtjänare. Upp. 19: 10 (NT 1526). (Det) är rådhetighit, at .. Presterna vndfå Natwarden, vtaff theras Medhtienares hender. L. PAULINUS GOTHUS ThesCat. 336 (1631). HAGSTRÖM Herdam. 1: 223 (1897).

särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om underordnad prästman som tjänstgör ss. ämbetsbiträde åt kyrkoherden i en församling, hjälppräst, komminister, kaplan. OxBr. 12: 405 (1624). BL 17: 75 (1849).

– (I 6 c) MED-TJÄNARINNA ~⁰⁰²⁰ l. ¹⁰⁰³². (numera bl. tillf.) ÄARäfst 48 (1596).

– (I 6 c) MED-TJÄNST. (†) tjänst som ngn har l. uppehåller gemensamt med ngn annan. Linc. S 1 a (1640). EKELAD 352 (1764).

särsk. bildl., om tjänst ss. hjälppräst. VDAkt. 1670, nr 35.

– (I 9) MED-TRÄ. (i fackspr.) i fråga om bearbetning av trä med skärvärktyg: den riktning i vilken träets fibrer gå; motsatt: motträ. HantvB I. 2: 263 (1934).

– (I 11 e) MED-TRÄTERSKA. (†) "trätosyster". Syr. 37: 11 (öv. 1536; ännu i Bib. 1703).

– (I 6 c, 11 e) MED-TÄVLA, -ing. uppträda ss. ngns konkurrent l. medtävlare, konkurrera; förr äv. med obj.: tävla med (ngn); utom i p. pr. (se slutet) numera bl. tillf. LIND (1749). De (konster) som härma, försköna och medtäfla naturen. ROSENSTEIN 1: 91 (1787). ATTERBOM Minnest. 2: 66 (1840).

särsk. (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. i substantivisk anv. Han slog samtliga medtävlande. SCHÖNBERG Bref 2: 178 (1778). En annan gång (under frihetstiden) uppoffrades Sveriges handel .. för en medtäflande makt. ADLERBETH Ant. 1: 2 (c. 1792). ELGSTRÖM Frunt. 24 (1809).

– (I 6 c, 11 e) MED-TÄVLAN. (numera mindre br.) tävlan (mellan två l. flera medtävlande om l. medsökande till ngt), konkurrens. BERCH Hush. 54 (1747). ÖSTERGREN (1932).

– MED-TÄVLANDE, se -tävla.

– (I 6 c, 11 e) MED-TÄVLARE. person som tävlar med ngn om l. i ngt l. är ngns medsökande till ngt, konkurrent; stundom: rival; äv. bildl. l. oeg. BRASK Pufendorf Hist. 185 (1680). En farlig medtäflare hos min Henriette. RISTELL Vis. 6 (1787). Denna gång kunde andra förslagsrummet ej nekas honom, men tjensten tillföll hans medtäflare. 3SAH 4: 175 (1889).

Avledn.

– medtävlarinna ¹⁰⁰³², f. medtävlerska. HOLMBERG 2: 689 (1795).

– medtävlarskap , n. ( -ar- 1925 osv. -are- 1843 ) (mera tillf.) förhållandet att vara medtävlare l. konkurrent till ngn. FRYXELL Ber. 11: 209 (1843).

– (I 6 c, 11 e) MED-TÄVLERSKA. kvinnlig medtävlare; stundom: kvinnlig rival. DALIN Arg. 1: 133 (1733, 1754)