MENSAL- mänsa³l~, äv. MENSALIE- mänsa³lie~. ( -al- 1723 osv. -alie- 1898 )

[jfr t. mensal-, eng. mensal, adj.; av lat. ,mensalis (se MENSALER); formen mensalie- gm anslutning till MENSALIER]

[MENSAL- 0]

i. ssgr som beteckna jordegendom o. d. som anslagits till prästerskapets underhåll.

Ssgr (kam.):

– MENSAL-BONDE. (mera tillf.) bonde på mensalhemman.

BRANTING Förf. 2: 495 1829; möjl. efter handl. fr. 1681).

– MENSAL-GODS

[jfr t. men [file:M0801] salgut]

(föga br.) jfr -hemman samt gods 6. PALMBLAD Norige 257 (1846).

Ekbohrn (1904).

– MENSAL-HEMMAN. om hemman som (under medeltiden) anvisats till underhåll åt sockenprästerna (jämte prästgårdarna); särsk. i fråga om förh. i de tidigare till Danmark hörande landskapen. PH 1: 418 (1723). BRANTING Förf. 2: 496 1829; möjl. efter handl. fr. 1681). BRILIOTH SvKyrkKunsk. 121 (1933).

– MENSAL-JORD. jfr -hemman samt jord 5. 2NF (1912).

– MENSAL-LÄGENHET ~⁰⁰², äv.~²⁰⁰. (mensalie-) jfr -hemman. BtRiksdP 1898, I. 1: nr 54, s. 31.

(föga br.):

– MENSALIE-LÄGENHET, se A.