MERKURIUM märkɯ⁴rium l. mær-, l. ⁰³⁰², n.; i best. anv. utan slutartikel. ( markorium 1736. marcuriom 1652. markurium (-cur-) 1637–1670. merkurium (-cur-) 1560 osv. merkurjum 1843. mercurn 1583 )

[sv. dial. makurjo, merkurja, -jo, -jom, -jum, markuljum m. m.; av nylat. mercurium, eg. ack. sg. av lat. mercurius, kvicksilver (se MERKUR). Med avs. på bet.övergången jfr

GENTZ Lindgren 66 (1928)]

[MERKURIUM 0]

(numera bl. bygdemålsfärgat) arseniksyrlighet, arsenik (se d. o. 2. KlädkamRSthm 1560 F, s. 3 a. SCHRODERUS Dict. 99 (c. 1635; om arsenik). Halfft Qwintin Mercurium. RÅLAMB 13: 173 1690; i salva). BERLIN Lrb. 131 (1852). GENTZ Lindgren 66 (1928). Anm. I språkprov från ä. tid är det ofta ovisst huruvida arsenik l. kvicksilver l. ngn kvicksilverförening åsyftas.