MINISTER minis⁴ter, m.||ig. ;
best. -n ((†) -tren PT 1758, nr 1, s. 1; pl. -trar ((†) == (HH XVIII. 2: 36 (1687), KKD 5: 196 (1711)); -trer HC11H 10: 229 (1661), SvNorrigCal. 1860, s. 787; -tres SPEGEL Dagb. 137 (1680); -terna, pl. best. HERMELIN BrBarck 24 (1703)). ( minister (-th-) 1525 osv. ministre 1723–1891 ) [y. fsv.
minister; jfr t. o.
eng. minister; dels av fr.
ministre, av lat.
minister, tjänare, tjänsteman, dels direkt av lat.
minister, till
minor, mindre (se
MINUS), liksom
magister till
magis, mer (se
MAGISTER). – Jfr
MINIM]
[MINISTER 1]
1) [ellips för det lat. uttr. verbi divini minister]
(
†)
präst. En Protestant Minister. HSH 28: 244 (
1659).
Een gammal Minister. VDAkt. 1709,
nr 372 (om
komminister). [MINISTER 2]
2) (i fråga om romersk-katolska förh.) högste ledare för en (provins inom) (tiggar)orden; provinsialminister. Doctor Iöns Sancti francisci ordens ministher. G1R 2: 198 (
1525).
(Vi ha) affsath then ministher som nw haffuer varith (vid klostret). Därs. 4: 70 (1527). SvKyrkH 2: 140 (
1941).– - jfr
GENERAL-.
PROVINSIAL-MINISTER.
[MINISTER 3]
3) [urspr. ellips för det lat. uttr. minister reyis (l. regni), konungens (resp. rikets) tjänare]
om vissa höga ämbetsmän. [MINISTER 3.a]
a) titel för l. benämning på de ämbetsmän, vilka i egenskap av statschefens officiella rådgivare bära det egentliga ansvaret för landets styrelse; i nutida officiellt spr. bl. dels i ssgn STATS-MINISTER, dels i uttr. minister för utrikes ärendena. RP 12: 334 (
1648); möjl. till
b.
HC11H 10: 229 (
1661).
De nya ministerna, som wilja blanda sig i Cantzliets sysslor finna sig mycket bestörte. HERMELIN BrBarck 24 (
1703). Jag hänvisar Läsaren til sjelfva Historien, at der se denne store Konungen
(dvs. G. I) styra sit rike utan Ministrer, och snart sagt utan rådgifvare.
CELSIUS G 1 1: Föret.
7 (
1746).
(Piper) var icke en minister för någon viss gren af riksärenden, han var en konungens tjenare för ärenden af alla slag. 2SAH 44: 56 (
1868).
Styrelsen af konsulatväsendet tillkommer Ministern för utrikes ärendena i allt, som rörer de förenade rikena gemensamt. SFS 1886,
nr 69, s. 1.
Bengt Oxenstierna, Carl XI:s ministrer. Schück o. Lundahl Lb. 1: 117 (
1901).
Nordens första kvinnliga minister (dvs. ecklesiastikministern Nina Bang i Köpenhamn). NDA(A) 1924, nr
113,
s. 1. jfr
ARBETS-,
CIVIL-,
ECKLESIASTIK-,
FACK-,
FINANS-,
FÖRSVARS-,
HANDELS-,
INDUSTRI-,
INRIKES-,
JORDBRUKS-,
JUSTITIE-,
KABINETTS-,
KOLONIAL-,
KOMMUNIKATIONS-,
KRIGS-,
KULTUS-,
KYRKO-,
POLIS-,
PREMIÄR-,
STATS-,
UTRIKES-MINISTER m. fl. – särsk.
bildl. ss. senare led i ssgr, om person som i ngt visst avseende är ledande inom en (mindre) krets av personer l. på en plats o. d.; jfr ROLIGHETS-MINISTER. [MINISTER 3.b]
b) titel för l. benämning på chefen för en stats beskickning hos (l. till) en annan stat; beskickningschef; sändebud; envoyé; i inskränkt mening om beskickningschef av andra internationella rangklassen (envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire, närmast efter ambassadör); förr äv. allmännare, om person som blivit utskickad ss. ombud för statschef l. regering. SCHMEDEMAN Just. 464 (
1666)-
WIDEKINDI KrijgH 231 (
1671).
Mina minister wedh dhe främmandhe håfwen. HH XVIII. 2: 36 (
1687).
Främmande Potentaters Ministrer. SthmStadsord. 2: 211 (
1710).
Platen, som .. var minister i England. DE GEER Minn. 1: 207 (
1892).
Ssgr(i allm. till
3 a):
–
MINISTER-ANSVARIGHET ~⁰¹⁰² l. ~⁰²⁰⁰. statsv. den ansvarighet som åligger ministrar för deras ämbetsutövning inför statschefen l. folkrepresentationen. ÖresundP 1848,
nr 9, s. 2.
–
(3 a, b) MINISTER-BEFATTNING.
–
MINISTER-BÄNK.
sammanfattande om de sittplatser som reserverats i folkrepresentationens samlingslokal (t. ex. riksdagshus) för ministrarna; regeringsbänk; äv. i bildl. uttr., ss. avgå från ministerbänken, avgå från ministerposten. SP 1792,
nr 199,
S. 2 (i Paris). Jag
(hade) skilts från ministerbänken i godt förhållande till båda kamrarna.
DE GEER Minn. 2: 244 (
1892).
–
(3 b) MINISTER-HOTELL.
[jfr t. ministerhotel]
beskickningshus. Ryska ministerhotellet (i sthm). LILJECRONA RiksdKul. 207 (
1840).
–
MINISTER-KASSA. särsk. (
förr)
till 3 b: kabinettskassa. AB 1840,
nr 279, s. 1.
–
MINISTER-KRIS.
förändring i en ministär, bestående däri att denna i sin helhet l. delvis avgår på grund av meningsskiljaktighet mellan ministrar o. statschefen l. mellan ministrar o. folkrepresentationen. ÖresundP 1848,
nr 4, s. 2 (i Spanien).
DE GEER Minn. 2: 122 1892;
om förh. 1871).
–
MINISTER-LISTA,
r. l. f. (lista upptagande) förslag på nya ministrar (vid ministerkris). NILSSON Kabb. 15 (
1911,
1916).
–
MINISTER-PAR. särsk.
till 3 b, om sändebud o. hans maka. SDS 1896,
nr 210, s. 1.
–
MINISTER-PORTFÖLJ. särsk.
[jfr t. mimisteportefeuille, eng. portfolio (of a minister); till fr. portefeuille, statsrådsämbete (jfr portfölj)]
bildl.: statsrådsämbete. En särskild mi nisterportfölj för de kyrkliga ärendena.
PedT 1890,
s. 399.
–
(3 a, b) MINISTER-POST.
befattning (se d. o. 2 [MINISTER-POST.ssg 3.d]
d) ss. minister. Tillträda en ministerpost. SP 1792,
nr 187, s.
1. –
MINISTER-PRESIDENT.
(om utländska förh.) statsminister. ÖresundP 1848,
nr 4, s. 2 (i Spanien).
–
(3 b) MINISTER-RESIDENT.
[efter fr. ministre résident]
[MINISTER-RESIDENT.ssg 1]
1) beskickningschef i tredje rangklassen (närmast efter minister; se ovan 3 b; förr äv. allmännare, om politiskt ombud utan rangbeteckning. GT 1788,
nr 100, s. 3.
SvStatskal. 1939,
s. 223.
[MINISTER-RESIDENT.ssg 2]
2) i en äldre organisation av den sv. utrikesförvaltnigen titel för viss tjänsteman (avdelningschef) i utrikesdepartementet. SFS 1919,
s. 1753.
2NF 31: 139 (
1920).
–
MINISTER-RÅD.
(om utländska förh.) sammankomst av ministrarna till gemensamma överläggningar; äv. konkretare, om (den till dylik sammankomst församlade) ministären. SC 1: 159 1820;
i Frankrike).
2NF 26: 1104 1917;
i Danmark).
–
MINISTER-SKIFTE.
jfr -kris. SAOL (
1900).
–
(3 b) MINISTER-STAT. (
numera bl. tillf.)
ett lands budget för utrikesrepresentationen. HTSkån. 6: 376 (
1772).
BtRiksdP 1894, 3Hufvudtit.
s. 29.
Anckarsvärds motion om minskning av anslaget till ministerstaten 1823. SvRiksd. II. 12: 297 (
1934).
–
MINISTER-STYRELSE. (
i sht om utländska förh.)
förhållandet att ett lands ministrar samfällt l. var för sig själva fatta avgörande beslut utan samråd med statschefen. JÄRTA 2: 65 (
1826).
REUTERSKIÖLD Grundlag. 16 (
1924).
–
MINISTER-TABURETT.
[jfr t. ministersessel]
bildl.: statsrådsämbete. SUNDÉN (
1887).
Avledn. –
MINISTERSKAP ,
n. till 3 a. b: (ngns) egenskap att vara minister; äv. om tid under vilken ngn är minister. EP 1792,
nr 2, s. 2. (Procopés) kortvariga ministerskap.
AHRENBERG Männ. 4: 210 (
1909).