© Svenska Akademien. SAOB spalt: M1194; tryckår: 1945
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
MO mω⁴, r. l. m.; best. -n l. (numera bl. bygdemålsfärgat) -en (EKEBLAD Bref 2: 338 1662, RYDBERG Dikt. 1: 114 (1882)); pl. (i bet. 2) -ar ((†) -er SAHLSTEDT 1773; mogar HeerdaQwäde 2 (1700; rimmande med skogar), LINDAHL Syrinx 9 (1747)).
[fsv. mo(r); jfr sv. dial. mo, bärglera, sandjord o. d., d. mo, om krit-, ler- l. märgelförekomster, nor. mo, sandjord, sandslätt, isl. mór, sandslätt, nyisl. mór, fet jord, torv; av ett germ. möwa-, trol. i avljudsförhållande till sv. dial , rycka upp med roten, isl. , slita upp, nöta sönder o. d. (se , rycka upp lin), till roten (s)mèu-, sönderslita (jfr MÖR o. MJUNA)]
[MO 1]
1) (i vissa trakter samt i fackspr., i sht geol.) jordart bestående av nästan mjölfin sand (ofta något uppblandad med lera l. gruskorn l. småsten); stundom äv.: starkt stenbunden o. hård jord som ligger under åkerns l. ängens matjord; i fackspr. numera särsk. om sand med en medeldiameter hos kornen av 0.2–0.02 mm; förr äv. om murbruk o. d. (huvudsakligen) bestående av dylik fin sand; jfr FIM MJUNA o. MJÄLA, sbst.¹ VRP 1649, s. 475 (om murbruk l. fyllning i vägg). Mo är den aldra sterilaste (av sandarterna), i hvilken ej annat växer än tall, liung, .. och ren mossa. Linné Stenr. 73 (c. (1747). HELLSTRÖM NorrlJordbr. 48 (1917). SvSkog. 29 1928. jfr ALVAR-, BJÖRK-, FIN-, FLOTT-, KALK-, KVICK-, LER-, PINN-, SAND-MO m. fl.
[MO 2]
2) (i vissa trakter) relativt jämn landsträcka bestående av sand l. grus o. i allm. beklädd med barrskog (i sht med tall); äv. i utvidgad anv.: (tall)skog; äv.: ofruktbar sandmark utan (nämnvärd) växtlighet, hed (se d. o.1); äv. om exercisplats (jfr HED 1 slutet, MALM I 2 b). AURIVILLIUS Gr. 47 (1684). Den tallbevuxna mon. RUNEBERG (SVS) 2: 109 (c. (1827). För oss med moar, fjäll och skär / Ett guldland dock det är. DENS. 2: 3 1846. Sånga mo, mötesplats för Vesternorrlands beväringsbstaljon. IllSv. 2: 116 (1882). Fall, julesnö, och susa, djupa mo! HEIDENSTAM NDikt. 9 (1899, (1915). BÖÖK ResSv. 198 (1924). – jfr BJÖRK-, FURU-, GRAN-, LAV-, LER-, LJUNG-, SAND-, TALL-MO m. fl
[MO 3]
3) () kärr, mosse? Jag (har) förnummit, med hvad hast och flit min käre farkär har låtit förfärdiga den broen tvärt öfver moen. EKEBLAD Bref 2: 338 (1662).
Ssgr (i sht i fackspr.) :
MO-ARTAD, p. adj.
[MO-ARTAD.ssg 1]
1) till 1. HISINGER Ant. 4: 150 ("152") 1828.
[MO-ARTAD.ssg 2]
2) till 2. RAMSAY VägvFinl. 334 (1895).
– (1) MO-BACKE. (i vissa trakter) jfr backe, sbst.³ ¹, 2, 4. HushBibl. 1757, s. 143.
VDAkt. 1790, nr 185.
– (1) MO-BINDA, r. l. f. () fast mojord; pinnnmo?; jfr binda, sbst. 3.
En tät och fast mo-jord, sådan som plägar kallas Mo-binda. VetAH 1769, s. 192.
– (1, 2) MO-BJÄLLA. (i vissa trakter ) örten Linnæa borealis Lin., som växer i sht i barrskog (på mojord). Landsm. 1909, s. 83 (c. 1775; fr. Västergötl.).
– (1) MO-BLANDAD, p. adj. om jordart: uppblandad med mo. Mo- och grusblandad .. Lera. RINMAN 1: 265 1788.
– (1) MO-FÄLT. HELLSTRÖM NorrlJordbr. 65 (1917).
– (2) MO-GRAN. () gran av den växttyp som brukar förekomma på moar; jfr kärr-gran. BROOCMAN Hush. 5: 46 (1736).
– (2) MO-GRAV, r. l. f. () dike l. grop i momark? LINNE Skr. 5: 15 (1732). Landsvägen sågs här först med möda anlagd, med sand öfverhölgd, med mografvar afskild ifrån vallen. DENS. Öl. 119 1745.
– (1) MO-GRUND, r. l. m. om ett undre skikt av mo varpå andra (jord)lager vila; äv.: mo ss. det översta jordlagret (täckt av växtlighet); jfr grund, sbst.¹ I 2, II 1. RISINGH LandB 19 (1671). Stenklapper på mogrund. SundhetscollBer. 1851, s. 4.
– (2) MO-GRÄS. (i vissa trakter) gräset Melampyrum silvaticum Lin., som växer på skogsängar, skogskovall. SvGeolU C 145: 3 (1895; fr. Jämtl.).
– (1) MO-HALT, r. l. m. SkogsvT 1910, s. 272.
– (1) MO-HALTIG. GADD Landtsk. 3: 47 (1777).
– (2) MO-HARE. (numera föga br.) zool. en i skogsmark i södra Sv. förekommande variant av haren Lepus canescens Nilss., sydhare; jfr hedning, sbst.¹ NILSSON IllumFig. Hare s. 3 1830.
– (jfr 2) MO-HED. moartad hed. VetAH 1772, s. 23 (i Finl.) .
– (1) MO-HOLME. holme (i mosse o. d.) bestående av sammanpackad mojord. Stora floar, i hvilka små moholmar äro kringströdda. BotN 1880, s. 35.
– (1) MO-JORD. jordart bestående av mo (i bet. l); stoftfin sandjord; äv.: momark. VgFmT I. 6– 7: 27 1619.
– (1, 2) MO-KLOCKA, r. l. f. () växten Campanula Cervicaria Lin., skogsklocka. FISCHERSTRÖM 4: 264 1795.
– (1, 2) MO-LAV bot. laven Lecidea lapicida Ach., som förekommer på stenar i momarker. KROK o. ALMQUIST Fl. 2: 122 (1907).
– (1) MO-LERA, r. l. f., äv. -LER, n.
[MO-LERA.ssg 1]
1) (vanl. -lera) mjäla. LINNÉ Skr. 6: 15 (1732). LAHT 1912, s. 456.
[MO-LERA.ssg 2]
2) (vanl. -ler)
[efter d. moler]
ett slags i Danmark förekommande lera av tertiär ålder, huvudsakligen bestående av diatomacéer.
NATHORST JordH 875 (1893).
– (1) MO-LID. (i vissa trakter) == -backe. KyrkohÅ 1914, s. 243 (efter handl. fr. 1635.
– (1, 2) MO-MARK. jfr mark, sbst.¹ ³ c. CivInstr. 275 1688.
– (2) MO-MOSSA. r. l. f. () sannol. om lav l. mossa som förekommer i skog. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 9 1737. HÜLPHERS Norrl. 3: 26 (1777).
– (2) MO-RIPA.
[MO-RIPA.ssg 1]
1) zool. fågeln Lagopus scoticus Lath. (som från sitt hemland Skottland införts till Hallands o. Västergötlands ljungmarker). SFS 1863. nr 39, s. 1.+
[MO-RIPA.ssg 2]
2) (i vissa trakter) morkulla. ROSENIUS SvFågl. 4: 137 (1933; fr. Härjedalen).
Ssg:
morip-orre. zool. till -ripa 1: bastard mellan moripa o. orre. NF 6: 47 1882.
– (1, 2) MO-RIS. (i. vissa trakter) växten Calluna vulgaris (Lin.) Salisb., ljung (som växer på momarker). LINNÉ Fl. nr 336 (1755; fr. Ångermanl.).
– (1) MO-SAND. sand (huvudsakligen) bestående av mo; pulverfin sand. LUNDBERG Träg. 17 (1754).
Ssgr:
mosand(s)-botten. om jordgrund som utgöres av mo (mosand). ALLVIN Mo 74 (1857). -fält. HÖJER Sv. 1: 161 (1873).
– (1, 2) MO-SIPPA bot. växten Pulsatilla vernalis Mill., som förekommer i sht på hedar o. d. LINNÉ Fl. nr 483 (1755).
– (1) MO-SKIKT. avlagring (skikt) av mo. Fennia XLI. 4: 37 1918.
– (2) MO-SKOG. (relativt glesvuxen ) (tall)skog på en mo. SDS 1897, nr 46, s. 3.
(3?) MO-SNÄPPA, f. l. r. zool. vadarfågeln Tringa Temmincki Leisl. 1Brehm 2: 445 1875.
– (1, 2) MO-STARR. bot. växten Carex ercetorum Poll., som växer på torra o. sandiga backar, backstarr. BOIJE Landth. 152 (1756).
– (2) MO-TALL. jfr -gran. DAHLMAN Landth. 2: 48 (1745).
– (1) MO-VALL. () momark(?). BOIJE Landth. 43 (1756). Liungbärande movall. GADD Landtsk. 2: 299 (1775). EconA 1807, apr. s. 94, Bil.
(3?) MO-VIPA. zool. == -snäppa. 1Brehm 2: 445 1875. ROSENIUS SvFågl. 1: 391 (1920).
– (1, 2) MO-VIPPA, r. l. f. bot. == -sippa LINNÉ Sk. 13 (1751; fr. Närke).
Avledn. (i fackspr.):
MOAKTIG , adj.
[MOAKTIG.avl 1]
1) till 1, == moig 1. WALLERIUS Åkerbr. 283 (1761).
[MOAKTIG.avl 2]
2) till 2, == moig 2. AFSOLDAN 1840 hos AHO Soldan 35.
MOIG , adj.
[MOIG.avl 1]
1) till 1, om jord o. d.: uppblandad med mo, bestående av mo. BotN 1871, s. 84.
[MOIG.avl 2]
2) till 2, om trakt o. d.: uppfylld av moar. VLS 81 1885.