MODUS mω⁴dus, r. l. m. (MOLANDER Förespel 32 1753 osv.) l. (i bet. 3 numera vanl.) n. ( SUN DÉN 1887 osv.) ; i best. anv. utan slutartikel ((†) moden ENVALLSSON 194 (1802)); pl. i l. modi mω⁴di (ENVALLSSON 194 1802 osv.) ((†) moder (äv. att hänföra till sg. mod) BORELIUS Sacy 87 1806, MOBERG Gr. 237 (1815)); förr äv. MOD,
sbst.⁴, r. l. m.; pl. -er (se ovan). ( mod 1795–1847. modus 1636 osv. ) [jfr t.
modus; av lat.
modus, m., mått, sätt. – Jfr
MOD, sbst.³,
MODELL,
MODERERA,
MODERN,
MODEST,
MODIFIERA,
MODUL samt
KOMMOD, adj.]
[MODUS 1]
1) (
numera bl. ngn gg arkaiserande;
se dock slutet)
sätt, tillvägagångssätt. Uthi hvar sticht är een serdeles form och modus till att informera ungdomen. RP 6: 331 (
1636).
Somliga professorer) ansågo svårt att finna den rätta modus för dessa (hemliga omröstningsr). ANNERSTEDT UUH (
I. 2: 4 1909. – särsk. (
fullt br.)
filos. om den särskilda form vari en substans l. egenskap l. ett handlande framträder i ett konkret fall; (ngts) uppenbarelseform (med hos olika filosofer skiftande innebörd). BJÖRKEGREN (
1786;
under mode).
Enskillda känslan är blott en modus af grundkänslan. HÖIJER 3: 245 (c. (
1810).
REIN Psyk. 1: 179 1876.
[MODUS 2]
2) log. modalitet (se d. o. 1. NF 1887.
[MODUS 3]
3) språkv. formkategori hos verbet som uttrycker den talandes l. skrivandes sätt att betrakta det utsagda resp. skrivna (t. ex. ss. värkligt, möjligt, tänkt, önskat, befallt); (verbets) utsägesätt. MOLANDER Förespel 31 (
1753).
Verba (i språket på Tahiti ha) endast en Modus. Fréville Söderh. 1: 269 (
1776).
Infinitiven kan i vissa talesätt brukas i st. f. Finit Mod. MOBERG Gr. 263 (
1815).
BECKMAN SvSpr. 97 (
1904).
[MODUS 4]
4) jur. bestämmelse (rörande gåva, testamente o. d.) angående gåvans osv. ändamål l. användningssätt, ändamålsbestämmelse. 2NF (
1912).
REUTERSKIÖLD Grundlag. 531 (
1925).
[MODUS 5]
5) († mus. tonart. BJÖRKEGREN (
1786;
under mode).
ENVALLSSON 1802. Ss. beteckning för anordning som provisoriskt l. hjäipligt reglerar svåra l. invecklade förhållanden användes det nylat. uttr. modus vivendl, r. l. n. (eg.: sätt att leva).
HLittSt. 3: 181 (
1882).
SvD(B) 1943,
nr 302, s. 4.
FREDBORG Stålv. 49 (
1943). I fackspr. användes äv. ssgn modus vivendravtal, avtal om provisorisk reglering.
Upsala(A) 1924,
nr 249, s. 4.
Ssgr:(
3)
–
MODUS-BÖJNING.
språkv. om verbböjning som uttrycker modus. NOREEN VS 5: 131 (
1906).
– (
3)
MODUS-FORM;
pl. -er. språkv. om verbform som uttrycker visst modus. SVEDBOM Satsl. 6 (
1843).
– (
4)
MODUS-FÖRESKRIFT ~¹⁰². jur. föreskrift om l. med ändamålsbestämmelse vid gåva l. testamente. 2NF 18: 88 1912.
–
MODUS-LÄRA,
r. l. f. särsk.
språkv. till 3.