MITT- mit³-.
(förr äv. skrivet midt-) [jfr d.
midt-, t.
mitt-; till
MITT sbst., o. adv.]
[MITT- 0]
i ssgr: i l. på l. över l. genom (osv.) mitten l. centrum av ngt; mitt i l. på (osv.) ngt; som bildar mitten l. centrum av ngt.
Ssgr –
MITT-AXEL. särsk.
[MITT-AXEL.ssg .a]
a) (
i fackspr.)
motsv. axel, sbst.¹ II ⁶.
SD 1900,
nr 208, s. 3.
[MITT-AXEL.ssg .b]
b) bot. motsv. axel, sbst.¹
II ⁹ c. Stammens anatomiska elementer äro anordnade periferiskt omkring midtaxeln.
LUNDSTRÖM Warming 138 (
1882).
–
MITT-BENA,
r. l. f. hårbena framifrå bakåt på mitten av hjässan. (
1888).
MOBERG Sedbetyg 411 (
1935).
–
MITT-BENAD,
p. adj. om hår: benad framifrån bakåt på mitten av hjässan som har mittbena. KJELLIN Troili 2: 219 (
1917).
–
MITT-BYGGNAD.
byggnad som bildar Centrum i ett antal (en rad) av sammanhörande byggnader; äv. om från sidopartierna mer l. mindre skarpt avgränsat mittparti av en byggnad. (
1902).
Fatab. 1933 s. 45.
–
MITT-DIMENSION.
skogsv. tvärgenomskärning tagen på mitten av en trädstam, stock l. dyl. SkogsvT 1911, Fackupps.
s. 211.
–
MITT-EMELLAN,
se mitt, adv. 1, 3.
–
MITT-EMOT,
se mitt, adv. 1.
–
MITT-FIGUR.
[MITT-FIGUR.ssg 1]
1) motsv. figur . (Laokoon) bildar midt- och hufvudfiguren (i skulpturvärket). NF 1: 261 (1875). KJELLBERG GrekRomK 138 (
1932).
[MITT-FIGUR.ssg 2]
2) bildl., om central person i diktvärk, roman o. d.; jfr figur 4. GHT 1896,
nr 6,
s. 3.
–
MITT-FÅRA,
r. l. f. särsk.
motsv. fåra, sbst.² ². LUNDSTRÖM Warming 209 (
1882).
Stora hjärnan är genom en djup mittfåra delad i två hälfter, de två storhjärnshemisfärerna. BERGMARK Nervsj. 16 (
1931).
–
MITT-FÄLT. särsk.
i fackspr. motsv. fält . 2VittAH 21: 186 (
1853,
1857). Ett slätt, vitt, putsat tak med dragen, profilerad taklist och ovalt mittfält.
Fredr1Tid 10 1924.
–
MITT-FÖNSTER.
det mellersta av ett antal fönster; fönster i mitten av en rad fönster. BRUNIUS GotlK 2: 335 (
1865).
–
MITT-FÖR,
se mitt, adv. 1 b.
–
MITT-GÅNG; pl.
-ar. i kyrka, trädgård m. m.; jfr gång
III 1. PT 1882,
nr 11 A,
s. 2. SvTrädgK 1:
0
1930.
–
MITT-HJÄRNA anat. om den smalaste delen av hjärnstammen, där fyrhögarna äro belägna. MüLLER LbAnat. 288 1905.
–
MITT-HÅL,
n. Handkvarn, bestående af två flata stenar med midthål. Fornv. 1907,
s. 292. särsk.
spelt. på biljard: hål på mitten av långsida.
WILSON Spelb. 116 1888.
–
MITT-I,
se mitt, adv. 1 c, 2.
–
MITT-IGENOM,
se mitt, adv. 1.
–
MITT-INNE,
se mitt, adv. 1, 2 a.
–
MITT-KOLONN byggn. jfr -pelare o. kolonn 1. BRUNIUS Resa 1838 215
1839.
RedKultFören. 1910–11,
s. 34.
–
MITT-KVADRAT byggn. mellersta avdelningen av tvärskepp i kyrka o. d BRUNIUS Metr. 36 (
1854).
–
MITT-KÖLSVIN ~⁰² l. ~²⁰. skeppsb. mittelkölsvin. UB 7: 342 1874.
–
MITT-LAND(ET).
den mellersta l. centrala delen av ett landområde; särsk. om den inre delen av ö l. halvö i motsättning till kusttrakterna. PALMBLAD LbGeogr. 161 (
1851).
Midtlandet (på den grekiska ön Zakyntho) är en stor, väl odlad slätt. 2NF 33: 73
1922.
–
MITT-LINJE.
(tänkt l. markerad) linje som avdelar ngt (i sht längsefter) på mitten (i två lika delar). LEIJONFLYCKT 1827.
FLODSTRÖM Naturförh. 2 1918. särsk.
idrott. om linje som avdelar fotbollsplan på tvären i två lika delar. NordIdrL 1900,
s. 179. IdrBl. 1924,
nr 7,
s. 11.
–
MITT-LÄGE. (
i fackspr.)
läge i mitten (i sht av en rörelses bana); det mellersta av ett antal lägen för ngt. TT 1894,
M. s. 20.
När pendeln passerar mittläget. 19Årh. V. 1: 104 1922.
–
MITT-MORÄN geol. morän bildad av två sammanlöpande jöklars sidomoräner. BERGSTRAND Geol. 82 (
1868).
–
MITT-MÄTNING.
skogsv. diametermätning varvid måttet tages vid stockens mitt. EKMAN SkogstHb. 89 (
1908).
–
MITT-NERV bot. (ett blads) huvudnerv. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1838,
s. 426.
–
MITT-PARTI.
parti i mitten av ngt, det mellersta l. centrala partiet av ngt. SCHOLANDER 3: 46 (c. (
1870).
På alvarets mittparti. STERNER ÖlVäxtv. 88 (
1926).
–
MITT-PELARE pelare i mittpartiet av en byggnad l. mitt i en pelarrad o. d.; jfr -kolonn. Den vid en af midtpelarne (i kyrkan) uppförda predikstolen. 2VittAH 26: 368 1869. särsk.
bot. oeg.: från delfrukternas inre vägg lossnande, vid fruktmognaden kvarstående pelar- l. stränglik del hos vissa klyfrukter.
FORSSELL LbBot. 43 (
1890).
–
MITT-PLAN,
n. (
i fackspr.)
tänkt (i sht vertikalt) plan genom mitten (mittlinjen) av ngt. LUNDSTRÖM Warming 151 (
1882).
SFS 1905,
nr 40, s. 4.
–
MITT-PLATS.
NF 1: 41 1876. särsk. om sittplats i mitten av bänk l. soffa o. d. En obekväm mittplats i en gammal tysk förstaklassvagn.
CALISSENDORFF Locke Gyckl. 177 (
1922).
–
MITT-POST byggn. vertikal post (stolpe, pelare) i mitten av en fönsteröppning l. portal o. d. BRUNIUS SkK 242 (
1850).
–
MITT-PUNKT.
punkt mitt i ngt, medelpunkt, centrum. Midtpunkten af linsen. MedArch. I. 2: 179 1863.
PT 1900,
nr 207 B,
s. 2. särsk. bildl.
ATTERBOM SDikt. 1: 302 (
1810,
1837). Jag har funnit en midtpunkt i lifvet, och i den midtpunkten har jag återfunnit hela mitt kringkastade, söndersplittrade jag.
ROOS OsynlVäg. 149 (
1903).
–
MITT-PÅ,
se mitt, adv. 1, 2 c.
–
MITT-RISALIT byggn. risalit på mitten av en fasad. 3SAH 5: 154 1890.
SvKulturb. 11– 12: 112 1932.
–
MITT-RUM.
[MITT-RUM.ssg 1]
1) (
i fackspr.)
rymd (utrymme) i mitten av ngt. ARWIDSSON Strömm. 46 (
1913).
Tumörbildning som utfyller bröstkorgens mittrum. WESTERGREN LungSj. 227 (
1932).
[MITT-RUM.ssg 2]
2) bgggn. gm väggar l. pelare o. d. avskilt rum i mitten av en byggnad; centralt rum kring vilket andra äro grupperade. BRUNIUS GotlK 1: 294 (
1864).
Ett italiskt hus hade ett större midtrum, atrium, omgifvet af kamrar. HAHR ArkitH 99 (
1902).
–
MITT-RYGG. (
i fackspr.)
upphöjd längsgående rand på mitten av ngt (t. ex. på en värj- l. dolkklinga). AntT 2: 305 (
1869).
Fornv. 1906, s. 262. –
MITT-SJÖSS,
adv. sjöt. vid l. till en punkt på mitten av ett (större) vatten mellan tvenne områden. TurHb. 1: 41 1894.
Mittsjös mellan Sverige och Tyskland. GHT 1922,
nr 2, s.
. –
MITT-SKEPP byggn. i kyrka o. d. som gm kolonner l. pelare är indelad i tre l. flera skepp: mellersta skeppet, huvudskepp; motsatt: sidoskepp o. tvärskepp. HILDEBRAND KyrklK 9 (
1875).
THORDEMAN KyrkArkit. 5 (
1923).
–
MITT-SPEL.
spelt. om det mellersta skedet i ett schackparti o. d.; motsatt: spelöppning o. slutspel. WILSON Spelb. 181 (
1888).
–
MITT-STRÖM.
mellersta delen av mittlinjen i ett vattendrag. KJELLÉN SvGeogr. 79 (
1900).
Ssg:
–
mittströms-linje.
Ymer 1925,
s. 429.
–
MITT-STRÖMS,
adv. midströms. AktsamlKungsådreinst. 308 1765. ÖSTERGREN 1932.
–
MITT-STÄLLD,
p. adj. [MITT-STÄLLD.ssg 1]
1) bot. om (läge av) fröfäste: där fröämnena i ett enrummigt fruktämne sitta på spetsen av den fria, i fruktämneshåligheten underifrån uppskjutande blomaxeln, central. FORSSELL InlBot. 7 (
1888).
2NF 21: 994 1914.
[MITT-STÄLLD.ssg 2]
2) mykol. om fot på fruktkroppen av hattsvamp. Är hatten fästad mitt över foten, kallas denna mittställd. BÜLOW Svamp. 16 (
1916).
–
MITT-STÄMPEL. särsk.
bokb. om stämpel på mitten av bokrygg l. framsida l. baksida av bokband. MeddSlöjdF 1888,
s. 25.
WALDE Krigsb. 1: 134 (
1916).
–
MITT-STÖD. särsk.
byggn. stöd under l. för mittpartiet (l. i mitten) av en byggnadsdel. BRUNIUS GotlK 3: 297 1866. En vacker, af Tessin konstruerad fri spiraltrappa utan midtstöd.
CEDERSTRÖM Minn. 11 (
1913).
–
MITT-SUND,
n. mitten av l. mittlinjen i ett sund. SDS 1898,
nr 468, s. 2.
Ssg:
–
mittsunds-linje.
Midtsundslinjen i Öresund. Ymer 1918,
s. 246.
–
MITT-SUNDS,
adv. midsunds. SD 1893,
nr 42, s. 3.
ÖSTERGREN 1932.
–
MITT-SÖKARE,
r. 1. m. tekn. mätvärktyg för bestämmande av centrum i en plan cirkelformig yta. SCHULTHESS 1885.
2NF 19: 233 1913.
–
MITT-SÖM; pl.
-sömmar.
sömnn. KLEEN Kvinn. 100 (
1910).
Ryggen i den spanska tröjan bestod av två delar förenade med en mittsöm. SVENSSON SkånFolkdr. 41 (
1935).
–
MITT-TARM.
anat. mellersta delen av tarmen; motsatt: framtarm o. baktarm. 2NF 28: 475 1918.
–
MITT-UNDER,
se mitt, adv. 2 d.
–
MITT-UPPE,
se mitt, adv. 2 e.
–
MITT-UTI,
se mitt, adv. 1 c.
–
MITT-VÄGS,
adv. halvvägs. BÅÅTH-HOLMBERG Morf. 1: 18 (
1910).
Ungefär mittvägs mellan bygden i Tiärp och bygden i Älvkarleby. NoB 1930,
s. 4.
–
MITT-ÅS.
[MITT-ÅS.ssg 1]
1) byggn. den mellersta av ett antal takåsar, ryggås, kroppås. Fatab. 1906,
s. 42.
HantvB I. 6: 410 1938.
[MITT-ÅS.ssg 2]
2) arkeol. upphöjd rand på spjutspets m. m. AntT XXII. 4: 21 1919.
Fornv. 1939,
s. 31.
– (jfr mitt, adv.
1 d)
MITT-ÅT ⁰⁴, adv. mot mitten. rakt fram o. d.; nästan bl. mil. o.
gymn., särsk. i l. ss. kommandoord;
[MITT-ÅT.ssg 2.d.slutet]
särsk.
[MITT-ÅT.ssg a]
a) i fråga om rättning mot mitten av en trupp. Rättning mittåt. LING Regl. 13 1836.
ExInf. 1927,
s. 109.
[MITT-ÅT.ssg 2.b]
b) (
numera knappast br.)
ss. kommandoord efter värkställd rättning, angivande att huvudet åter skall vridas rätt fram. FörslExRegFot 1846,
s. 6. ExFältartill. 1893, 1:
31. [MITT-ÅT.ssg 2.c]
c) (
numera knappast br.)
ss. kommandoord, liktydigt med: manöver (se d. o. 3 a ). Sedan honnören är verkstäld, kommenderar befälhafvaren "midtåt". NORDENSVAN o. KRUSENSTJERNA I: 278 1879.
TjReglArm. 1889,
s. 36.
[MITT-ÅT.ssg 2.d]
d) (
numera mindre br.)
ss. kommandoord vid återkallande av felaktig order. ÖSTERGREN 1932.
–
MITT-ÖVER,
se mitt, adv. 1 e.