MOLEKYL mωl¹eky⁴l l. mω¹- l. mol¹- l. må¹-, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer äv. lat. pl. moteculæ.
BERZELIUS Brev 8: 13 (
1805).
( -kul (-cul) 1811–1909. -kyl (-cyl) 1853 osv. ) [jfr t. molekül, eng. molecyle; av fr. molécule, av sen lat. molecula, diminutiv till lat. moles, börda, massa, trol. besläktat med MÖDA]
fys. o.
kem. benämning på den minsta del l. enhet (av ett ämne) som kan förekomma i fritt tillstånd l. vari ett ämne kan tänkas mekaniskt sönderdelat. VetAH 1811,
s. 182.
Vi förmå nu att direkt räkna och väga molekylerna. SVEDBERG ArbDek. 49 (
1915).
Atomer av samma slag (äro) ofta .. förenade till molekyler. Därs. 50. jfr
GAS-,
VATTEN-,
ÄGGVITEMOLEKYL m. fl. – särsk.
[MOLEKYL .a]
a) (
i fackspr.,
†)
i uttr. organisk l. animal molekyl, cell. BERZELIUS Kemi 6: (
1830).
Buffon, som förklarade infusionsdjuren för animala molekyler. LAMM Swedenbg 52 (
1915).
[MOLEKYL .b]
b) allmännare: ytterst liten partikel; jfr ATOM 2. Glaset sprang sönder i molekyler.
Ssgr(fys. o.
kem.; jfr molekylar- o. molekylärssgr):
–
MOLEKYL-FÖRENING.
konkret: kemisk förening som uppkommer gm anlagring av mättade föreningar. 2NF 1913.
–
MOLEKYL-SPEKTRUM.
bandspektrum; motsatt: atom- l. linjespektrum. 2NF 37: 80 1925.
–
MOLEKYL-STRUKTUR.
molekylarstruktur. HantvB I. 8. 2: 196 1940.
–
MOLEKYL-STRÖM.
molekylarström. 19Årh. V. 1: 139 1922.
–
MOLEKYL-VIKT.
molekylarvikt. TT 1895,
K. s. 33.