MORTIFIERA mor¹tife⁴ra, äv. ⁰¹-
, i Sveal. äv. -e³ra², l. MORTIFICERA -fis-, v. -ade.
vbalsbst. -ANDE, -ING;) jfr MORTIFIKATION (se avledn.). ( -ficera 1638 osv. -fiera 1713 osv. ) [jfr fr.
mortifer resp. t.
mortificieren; ytterst av lat.
mortificare, döda, avledn. av
mortifeus, dödlig, av
mors (gen.
mortis), död (jfr
MORTALITET), o. stammen i
facere, göra (se
FACIT)]
[MORTIFIERA 1]
1) med. döda; numera bl. (knappast br.) med avs. på kroppsdel, organisk vävnad o. d.: förorsaka (lokal) död i (ngt); i sht i pass.: dö; förr äv. med avs. på bakterier o. d.: döda; jfr MORTIFIKATION 1. Det mortiflerade af tarmen togs bort. VetAH 1809,
s. 45.
Om contagiets mortificerande.. åstadkommes. TLäk. 1833,
s. 462. ASSoF 14: 90 (
1885: mortifleras).
[MORTIFIERA 2]
2) (
i fackspr.)
med avs. på rått kött, vilt o. d.: göra mör gm hängning o. d. (varvid bindväven upplöses). SJÖBERG Singstock XXIV 1832.
WIRGIN Häls. 2: 82 (
1931).
[MORTIFIERA 3]
3) jur. [MORTIFIERA 3.a]
a) (om utländska förh.) med avs. på beskyllning, förolämpning o. d.: bringa l.. förklara (ngt) vara ur världen, såsom om det icke hade funnits l. sagts l. skrivits; jfr DÖDA 2 a. (Beskyllningarna) väckte en viss grad av tilltro, ehuru de av domstol mortificerades. BJURMAN Poe 33 (
1916).
UNT 1931,
nr 10 757, s.
. [MORTIFIERA 3.b]
b) med avs. på (förkommen) ekonomisk förbindelse o. d.: förklara ogiltig l. ur kraft, döda (se d. o. ). BIURMAN Brefst. 155 (
1729).
FLIESBERG Handel. 32 (
1891).
SvBanklex. 1942.
[MORTIFIERA 4]
4) (
†)
med avs. på stöt: dämpa. MARTIN Bensj. 242 (
1782).
[MORTIFIERA 5]
5) (i sht teol., numera föga br.) döda l. förkväva (människans syndiga natur) (jfr DÖDA 2 d slutet); späka; plåga. SCHRODERUS Albert. 3–
4: 110 (
1638).
Örfilar, hvarmed Passions Prädikanten mortifierade sig sielf. SvMerx. 6:43 1760.
Ekbohrn 1904.
[MORTIFIERA 6]
6) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.]
(
†)
förödmjuka, kränka; förtreta; i p. pr. äv.: dräpande (se
DRÄPA, v.¹ slutet).
MSTENBOCK 1713 hos
LOENBOM Stenbock 4: 318. Han.. fick den mortiflerande anmärkningen mot sig,.. att han ej var kallad såsom superintendent.
HH XXV. 2:12 (
1809).
Ekbohrn 1904.
Avledn.:
–
MORTIFIKATION ,
r. l. f. (förr äv. -fica-) [jfr t., eng. o. fr. mortifcation; av lat. mortificatio (gen. -ōnis)]
mortifiering.
[MORTIFIKATION.avl 1]
1) (
numera knappast br.)
med. till 1: vävnadsdöd, brand. VetAH 1860,
s. 299.
LÖWEGREN Hippokr. 1: 263 (
1909).
[MORTIFIKATION.avl 2]
2) (
i fackspr.)
till 2. SÖDMANN 1787 hos BBERGIUS
PVetA 1780, 2:
5. HAGDAHL Kok. 409 (
1879).
[MORTIFIKATION.avl 3]
3) jur. till 3 b. BIURMAN Brefst. 155 1729.
BtRiksdP 1927, IX.
1: nr 16, s. 9.
[MORTIFIKATION.avl 4]
4) (i sht teol., numera föga br.) till . SWEDBERG Schibb. 285 (
1716).
2NF 1913. jfr sjätv-mortlfikatjon.
) [jfr motsv. anv. i fr.]
(
†)
till : förödmjukelse, kränkning; förtret, förargelse. Kl. 1. til borås: bästa soppan i denne månad; men inga kackade ägg på torsken. Altid någon mortification. DALIN Arg. 2: 339 (
1734,
1754).
GEIJER Brev 387 (
1841).
Ekbohrn 1904.
Ssgr (till mortifikation
3; jur.): –
mortifikations-bevis. (
†)
jur. bevis (se d. o. 2) att handling o. d. dödats, makuleringsbevis.
JUNGBORG 1873.
–
mortifikations-förtärande,
n. , Saml. l.
I. 2: ProtLagär.
s. 45 1889.