–
motgiftig ,
adj. (
†)
som utgör ett motgift l. botemedel. LINDESTOLPE Frans. 65 (
1713).
AKEN Reseap. 88 (
1746).
–
(I 13 a) MOT-GJORD,
p. adj. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
motig, besvärlig, "förgjord". (
1807).
DALIN (
1853) .
–
(I 4)
MOT-GNIDNING. (
†)
friktion (se d. o. 2 a). VetAH 1741,
s. 154.
DALIN (
1853).
AHLMAN (
1872) .
–
(I 13 a, d) MOT-GRANSKARE. (
†)
granskare, kritiker; särsk. om person som utövar motkritik. BEMALMSTRÖM 2:
268 (c. 1860.
2SAH 35: 278 1861.
–
(I 13 a, d) MOT-GRANSKNING. (
†)
granskning, kritik; särsk. om motkritik. BEMALMSTRÖM 2: 229 (
c. 1860.
GNT 1873,
nr 92,
s. 3.
–
MOT-GREPP.
[MOT-GREPP.ssg 1]
1) gymn. till I 1 c β: motfattning. IdrFinl. 1: 49 1904.
[MOT-GREPP.ssg 2]
2) till I 13 d; jfr grepp 2. IdrIMar. 1935,
s. 215.
–
(I 13 a, d) MOT-GRUND,
r. l. m. (
†)
motskäl. LittT 1795,
s. 423. SvTidskr. 1874,
s. .
–
(I 4)
MOT-GRÄNSA. (
†)
i uttr. motgränsa ngt, gränsa till l. mot ngt. VDAkt. 1789,
nr 167.
ALLVIN Mo 1 (
1857). .
–
(I 15 b) MOT-GUNST. (
†)
gunst varmed ngn återgäldar gunst som visats honom. HUMELA Lander. 209 (
1740).
–
MOT-GÅ.
[fsv. moteganga]
[MOT-GÅ.ssg 1]
1) till I 1: gå (ngn) till mötes, gå emot; numera bl. (i sht sjöt.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. HELSINGIUS (
1587).
Trånga sund, formerade af motgående landtuddar. FISCHERSTRÖM Mäl. 73 (
1785).
Vi siktade de sista dagarna af februari några motgående skutor. HORNBORG Antip. 120 (
1915).
[MOT-GÅ.ssg 2]
2) gymn. i p. pr. i adjektivisk anv., till
I 1 c α.
Motgående lodrät vexel klifgång på repstege. BALCK Idr. 3: 169 (
1888).
[MOT-GÅ.ssg 3]
3) till I 2: gå i motsatt riktning i förh. till ngt annat; anträffat bl. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. En.. knådoch blandningsmaskin med motgående valsar. AHLBERG FarmT 199 (
1899).
Nästan alla lands historia visar oss två motgående rörelser, en av fornminnenas förstörrng och en annan av deras återuppsökande och tillvaratagande. SCHÜCK VittA 1: 1 (
1932).
[MOT-GÅ.ssg 4]
4) (
†)
till I 13 a; i p. pf. i adjektivisk anv.: som gått ngn emot. Att medelst fullföljande besvär söka ändring uti Under-Rätts motgångne Utalag. SPF 1821,
s. 4.
–
(I 13 a) MOT-GÅNG.
( mot- 1524 osv. mote- 1521–1640 ) [fsv. mot(e)ganger]
förhållandet att ngt utvecklar sig ogynnsamt för ngn l. till ngns nackdel, att ngn misslyckas i sina förehavanden l. strävanden, att det går illa för ngn l. går ngn emot; äv. konkretare, om enstaka fall av ogynnsam händelseutveckling l. misslyckande o. d.: ofta förbundet dels med (ss. motsats till) medgång dels med helt l. delvis synonyma ord, ss. sorg, olycka, nöd o. d. Ha motgångar. Han har haft många motgångar i sitt liv. Ha motgång i ngt. Det var en allvarlig motgång för honom. Bära sina motgångar med jämnmod. Han tog den mot- gången lätt. Icke misströsta under motgångens dagar. I nöd oc i lost i motegong oc medgong. G1R 1: 4 (
1521).
Vthi .. olycko och motegång. FröreprOb. (Bib. (
1541).
Iagh tackadhe Gudh, tå migh wel gick, / Så gör iagh ock sedhan, iagh motegång fick. TobCom. C
2 b
1550. I all wår motgång är thet en tröst, at intet wederfares os, thet icke andre hafwa tilförene utstått.
SPEGEL Pass. 2 (c.
1680. I med- och motgång lika.
TEGNÉR (WB) 3: 7 (
1818;
om K. XII). I tio års tid var han ju den bästa vän vi hade. och inte minst när motgångarna kom.
SÖDERBERG Gertr. 33 (
1906). särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Mothgång haffuer många mistanckar.
SvOrds. B
b (
1604).
Medgång giör wänner, mootgång pröfwar dhem bäst. GRUBB 22 (
1665).
Mootgång pröfvar sinnet. DENS. 33.
Ssgr (utom i -värde numera bl. tillf., i vitter stil, i allm. bildl.):
–
motgångs-bölja,
r. l. f. (
†)
oeg., i bildl. uttr. som beteckna att ngn har motgång.JGGEZELIUS hos SVENONIUS GGutheim G
4 b (
1683).
Så högst olycklig är min lott,/ (Skrek en som all sin tid för motgångsböljan drifvit). LENNGREN (SVS) 2: 142 (
1795). ADLERBETH
HorSat. 100 1814.
–
motgångs-börda,
f. (
†)
om bördan l. tyngden av en motgång l. motgångar. RUDEEN Vitt. 303 1696.
–
motgångs-moln. (
†)
olycksmoln. 1VittAH 1: 245 1755.
–
motgångs-stöt. (
†)
om händelse som innebär en motgång för ngn, "hårt slag" o. d. DALIN Arg. 1: 133 (
1733,
1754). NORDENLYCHT
QT 1745,
s. 30.
–
motgångs-vinter. (
†)
jfr motgångs-tid. RENNER Klag. C 4 b
1690.
–
motgångs-våg;
pl. -or. (
†)
jfr motgångs-bölja. NORDENFLYCHT QT 1748–50 s. 94.
–
motgångs-väder. (
†)
oeg. i bildl. uttr. som beteckna att ngn har motgång.
Bedröfwelsens stormwågar brusa vppå mig, och motgångs wäder öfwerila mig. SWEDBERG SabbRo 441 (
1688,
1710).
KOLMODIN QvSp. 2: 317 (
1750).
-värde(t).
jur. värde(t) av den ekonomiska förlust som förlorande part lider i ett rättegångsmål.
det är icke tillåtet att överklaga hovrättens utalag i ekonomiskt mål, därest mot- gångsvärdet icke överstiger 1500 kr. 2NF 37:
13
1925.
–
(I 2)
MOT-HAKE.
hullingliknande hake, hulling. FörhLäkS 1865,
s. 195.
–
(I 15 a beta) MOT-HARMONI. (
numera mindre br.)
mus. == mot-stämma. NF 5: 486 1882.
BONNIERKL 4: 73
1924.
–
(I 13 a) MOT-HJÄLPA. (
†)
motarbeta, motvärka. THORILD (SVS) 1: 422 (
1782).
–
MOT-HUGG.
[MOT-HUGG.ssg 1]
1) (
numera bl. tillf.)
till I 13 a, d: hugg (slag med äggvapen) varmed ngn besvarar ett hugg som tilldelats honom; stundom allmännare, om motstrid vid kamp. WIKFORSS 1: 27 (
1804).
Hos min hushonde, som misshandlade mig och som fick känna på mina mothugg, vill jag ej stanna längre. BÅÅTH Gudrun 144 (
1900).
[MOT-HUGG.ssg 2]
2) fisk. till I 13 d: handlingen att vid napp göra ett ryck uppåt med metspöet (för att få fisken att fastna på kroken). TurÅ 1897,
s. 291.
[MOT-HUGG.ssg 3]
3) oeg. l. bildl., till I 13
a, d, om angreppshandling varmed ngn besvarar ett angrepp; ofta allmännare (utan särskild tanke på handlingens karaktär av motangrepp), om skarpt angrepp, häftig kritik, skarpt genmäle o. d.; jfr hugg, sbst.¹ ¹¹.
Få, röna, möta mothugg. Gotens lynne tål ej mothugg, derför reta honom ej!
RYDBERG Dikt. 1: 27 (
1876,
1882) Under ..
(riksdagsför- handlingarna) kunna rätt skarpa hugg och mothugg utdelas.
3SAH 15: 81 (
1900).
Förslaget mötte genast mothugg från skilda håll. WARBURG Richert 2: 364 (
1905).
2SAH LIV. 1: 26 1943.
–
(I 13) MOT-HÅLL.
[MOT-HÅLL.ssg 1]
1) handlingen att hålla emot; äv. konkret, om föremål med uppgift att hålla emot l. hålla fast ngt som vill flytta sig åt visst håll o. d. SCHDLTZE Ordb. 1793 (
c. (
1755).
Vill förbandet glida uppåt, så bör mothållet anbringas nedifrån. LÖWEGREN Hippokr. 1: 161 (
1909). särsk. (
i fackspr.)
konkret, om redskap använt att hålla emot med; jfr mothållare l. SMITH 1917.
[MOT-HÅLL.ssg 2]
2) (
†)
hinder, motstånd. 2SAH 50: 315 1874.
[MOT-HÅLL.ssg 3]
3) (
ngt vard.)
förhållandet att en underordnad (särsk. elev) är utsatt för viss avoghet från överordnads (särsk. lärares) sida o. (partiskt, orättvist) missgynnas av denne; motsatt: medhåll. Ha, få mothåll för en lärare. SUNDÉN (
1887).
Johan hade medhåll i.. lektor Barfoths och adjunkten Leontins, ämnen, i alla övriga mothåll. BERGMAN Mark. 80 (
1919).
[MOT-HÅLL.ssg 4]
4) (
mera tillf.)
handlingen att gå emot ngn l. uppträda ss. ngns motståndare o. dyl. l. (vanl.) förhållandet att vara föremål för dylik behandling.
HÖGBERG Storf.: 213 (1915). Efter en del mothåll har han tillkämpat sig en synnerligen aktad plats bland svenska skådespelare. OoB 1931,
s. 404.
–
(I 13) MOT-HÅLLA,
-ning. [MOT-HÅLLA.ssg 1]
1) (utom i a, b numera b. tillf.) hålla fast (föremål som drages l. pressas o. d. åt visst håll), hindra (ngt) från att rubbas, hålla emot. Om man (vid fäktning) giör.. (sänk- ningen av ländkorset) uthi en empito eller behändig och sachta mothållning, skulle.. (motståndarens) udd ned til jorden eller sijdan bortfalla. PORATH Pal. 1: M
2 a (
1693;
bet. icke fullt säker). särsk.
[MOT-HÅLLA.ssg 1.a]
a) (i fackspr., fullt br.) i fråga om dylikt fasthållande av arbetsstycke som under bearbetningen pressas l. tryckes åt visst håll (i sht vid nitning).
FRYKHOLM Ångm. 92 1881.
[MOT-HÅLLA.ssg 1.b]
b) (
fullt br.)
ridk. i sådana uttr. som värka mothållande, mothållande värkan o. d., för att beteckna en värkan av tygel l. skänkel som begränsar o. reglerar den värkan som utövas av motsatta sidans tygel l. skänkel. RidI 1897,
s. 43.
[MOT-HÅLLA.ssg 2]
2) göra motstånd mot (ngt), hålla igen, hålla tillbaka, "bromsa", hindra,; numera bl. (tillf.) i p. pr. i adjektivisk anv. LIND 1: 917 (
1849).
En härjande eld rasar öfer folkslagen, emedan man mothåller den förbättring, Försynen vill. WINGÅRD 2: 245 (
1830).
De starka församlingshänsyn, som (hos Bemzelius d. ä.) utgjorde de mothållande krafternas hufvudargument. KyrkoÅ 1902, GoA.
s. 136.
Ssg (till -hålla 1 a; i fackspr.):
–
mothållnings-slägga,
r. l. f. använd ss. mothållare. ENEBERG Karmarsch 2: 499 (
1861).
–
(I 13) MOT-HÅLLARE,
om person m.||ig., om sak r. l. m. [MOT-HÅLLARE.ssg 1]
1) (i fackspr.) redskap l. maskindel o. d. som tjänar till att hålla emot, då ngt drages l. tryckes åt ett visst håll l. till att hindra att ngt rubbas o. d.; särsk. om redskap varmed arbetsstycke (i sht vid nitning) mothålles; äv. om person som vid nitning o. d. håller emot med ett dylikt redskap. TT 1898,
M. s. 121. I samband med de pneumatiska nithammarna användas pneumatiska mothållare.
HufvudkatalSonesson 1920,
1: 33. särsk. (
numera mindre br.)
i piano "fångare". UB 2: 02 1873.
[MOT-HÅLLARE.ssg 2]
2) (
†)
motståndare. SkrGbgJub. 6: 173 1590.
–
(I 1 c beta) MOT-HÄNGANDE,
p. adj. gymn. LGBRANTING 1: 33 (
c. (
1860).
Mothängande dubbel armböjning. BALCK Idr. 3: 177 (
1888).