MUGG mug⁴, sbst.³, r. l. m.; best. -en; förr äv. MUK, m. l. f.; best. -en; förr äv. MUKOR, sbst. pl. ( mogg 1751. mugg 1690 osv. muk c. 1645. mukor pl. 1683

[jfr nor. mugg; besläktat med (o. kanske lånat av) mnt. mūke, motsv. t. mauke; av ovisst urspr.]

[MUGG.sbst3 0]

veter. hudsjukdom i karleden hos hästar, yttrande sig i inflammation, svullnad, sprickor, variga sår o. d.; av. om liknande sjukdom hos nötkreatur. IERICI Colerus 2: 368 (c. 1645. Skaffar en annan häst, hafer mukor i benen. Gen- MRulla 14/11 1683. När Hästen får Muggen, det är, att Köttet sprikker baak på Footleeden. RÅLAMB 13: 138 (1690). BOHM Husdj. 180 (1902). – jfr BOSKAPS-, DRANK-MUGG m. fl.

Ssgr(veter.):

– MUGG-ARTAD, p. adj.

FLORMAN Abildgaard 48 (1792).

– MUGG-BRAND. brand i huden, förorsakad av mugg.

SYT 1852, nr 174, s. 4.

– MUGG-BÖLD. (†) ett slags brandböld hos häst (vanl. på samma plats som muggen). FLORMAN Abildgaard 69 (1792). DENS. Hushålsdj. 132 1834.

– MUGG-KNÖL. (†) Verds 12: 34 1889.

– MUGG-MATERIA. (†) var i muggsår. FLORMAN Hushållsdj. 203 (1834).

– MUGG-SALVA, r. l. f. salva mot mugg. LINDGREN Läkem. (1891, 1902).

– MUGG-SVULST. (†) FLORMAN Abildgaard 47 (1792). WAHRMAN Manski o. Wolstein 165 1807.

– MUGG-SÅR. FLORMAN Pharm. 12 (1809). CEDERCREUTZ Blomst. 41 (1919).

Avledn.:

– MUGGIG , adj. ¹ (muck-) (†) veter. behäftad med mugg. Hesten Casserat, och muckigh på alla benen. GenMRulla 16/10 (1683). Därs. 23/7 1684.