MOTSTÅND mω³t~ston²d, n. ((†) r. l. m.
G1R 6: 256 1529 BtHforsH 2: 121 (
1757));
best. -et; pl. (i konkretare anv.) ==. ( mod- c. 1585. moet- 1561. mot- (modt-, moot-) 1524 osv. mote- 1529. mott- 1643. måt- 1626. mått- 1597. -stand(h) 1524–1540. -stånd (-sto-, -dh) 1529 osv. -ståndt c. 1585 [fsv.
mot(e)stand; jfr d.
modstand, nor.
motsand, ävensom t.
widerstand; vbalsbst. till
MOT-STÅ o. STÅ MOT]
[MOTSTÅND 1]
1) handling l. värksamhet till försvar mot l. avvärjande l. hindrande av annan handilng l. värksamhet o. d. (t. ex. ett angrepp, utförandet av ngt, ngns strävanden l. planer o. d.), handlingen att sätta sig till motvärn mot ngn l. ngt l. att i hindrande syfte uppträda mot ngn i. att sätta sig mot ngt; förhållandet att ngn icke ger vika för ngn l. ngt. Göra motstånd mot ngn l. ngt, äv. (
numera knappast br.)
göra ngn l. ngt mot. stånd. Stöta på, möta, röna motstånd (från, äv. av ngn). Övervinna allt motstånd. Väpnat mot- stånd, från (organiserade) väpnade trupper o. d. Upphöra med, ge upp motståndet. Ett kraftigt, tappert, segt, svagt, lamt motstånd. Trots det att de inringade trupperna visste att allt motstånd var fruktlöst, vägrade de att kapitulera. Göra våldsamt motstånd mot polisen. Göra passivt motstånd, sabotera l. försvåra genomförandet av ngt (t. ex. visst påbud l. visst tillstånd) gm passiva åtgärder (obstruktion, ohörsamhet, motvillig hållning), utan att tillgripa direkta våldshandlingar. OPETRI Kr. 318 (c. (
1540).
Om Konungen [i] Pålan will oss i wår antasta, huru man skall kunna göra honom ett manligit mootståndh. RA II. 2: 49 1617. Utan motstånd tillät jag.. mina fickor genomsökas.
ÖDMANN MPark 247 (
1800).
Preussarne, ehuru underlägsne i antal, gjorde ej allenast et tappert motstånd.. men återkastade til och med de fiendtliga anfallstrupperna. KrigVAH 1817,
s. 143.
I antiken mötte söndagsvilans lagfästande med kristendomens seger starkt motstånd hos hedningarna. NILSSON Festd Vard. 170 (
1925). – särsk.
[MOTSTÅND 1.a]
a) i vissa numera obl. uttr. ss. giva l. öva l. bedriva motstånd, göra motstånd; ngn finner l. får l. lider l. vederfares mot- stånd l. det sker (ngn) motstånd, ngn möter motstånd; ngns motstånd, motstånd mot ngn. G1R 1: 190 (
1524).
Wm honum någen motestånd är vederfarit. Därs. 6: 256 (
1529).
Hvar honom skeedde begynnelsen noghot motståndh (osv.). OxBr. 12: 3 1618.
(De, reste i Bygden, plundrade thär och röfwade, och fingo .. intet motstånd. PERING
SKIÖLD Hkr. 1: 34 (
1697).
At gå Man utur Huset ti Riketz.. förswar, samt wåra Fienders motstånd SvRStBesl. 1719 s. B
2 b.
BRENNER Pijn. 62
1727 [MOTSTÅND 1.b]
b) (
numera bl. tillf.)
konkretare, dels om enstaka motståndshandling, dels (delvis med anslutning till 2) övergående i bet.: hinder; ofta i pl. SWEDBERG Schibb. 286 (
1716).
Älska en människa, som intet gör mig godt, utan tvärt om, et och annat motstånd. DALIN Vitt. I. 1: 13 (
1739).
Det (dvs. det fria ordet) alla murar, alla motstånd spränger NYBOM SDikt. I: 227 (
1854,
1880).
[MOTSTÅND 1.c]
c) (
†)
övergående i bet.: motsträvighet, opposition. OxBr. 12: (
1638).
Alle Gesäller och Gåssar, hvilka hos Manufacturister och Konstnärer tilbörligen lärdt sit handtvärck, månge, utan gensäjelse och motstånd arbeta tilsammans med de Gesäller och Gåssar, som under Skrå och Ämbeten utlärdt. PH 2: 1508 1739.
[MOTSTÅND 1.d]
d) (
†)
i sg. best., konkret: oppositionspartiet.
En på riksdagarna.. bekant talare af motståndet. CRUSENSTOLPE CJ 2: 331 (
1845).
[MOTSTÅND 1.e]
e) bildl. BERCHELT PestOrs. B 3 a (
1589)- Det är.. sant, at den bästa odling icke altid segrar på en vild naturs motstånd.
KELLGREN 3: 200 1792.
SvGeogrÅb. 1930,
s. 6.
[MOTSTÅND 2]
2) hindrande värkan som ett föremål l. ett medium utövar på en fysikalisk process (t. ex. en kropps rörelse l. formändring strömning av vätska, gas, elektricitet, värme o. d.); jfr RESISTANS, RELUKTANS. Ett ämnes specifka motstånd (fys.), det elektriska motståndet (resistansen) hos en tråd av ett ämne med en genomskärning av
1 mm² o. en längd av
¹ m.
SWEDENBORG Reg. 38 (
1718).
Vattnets motstånd är det hinder, som vattnet utöfvar i stridig led med pådriftskraften, att i horisontal direktion mota skeppets fart. ROSWALL Skeppsm. 1: 4 (
1803).
Gnidningsmotståndet, luftens motstånd och vattnets motstånd äro jemte jordens dragningskraft de väsendtligaste hindren mot tingens rörelse. BERLIN Lrb. 173 (
1876).
EKMAN Mek. 92 (
1919). jfr
FRIKTIONS-,
GLIDNINGS-,
ISOLERINGS-,
JORD-,
KURV-,
LEDNINGS-,
LUFT-,
VÄRME-MOTSTÅND m. fl. – särsk.
[MOTSTÅND 2.a]
a) (
†)
i uttr. finna motstånd, vara utsatt för motstånd. HIÄRNE Suurbr. 34 (
1679).
ROSENSTEIN Comp. 137 (
1736).
[MOTSTÅND 2.b]
b) i uttr. minsta motståndets väg (stundom linje) l. lag o. d., ss. beteckning för det förhållandet att de fysikaliska utvecklingsprocesserna alltid välja de vägar som erbjuda det minsta motståndet; ofta bildl. SDS 1908,
nr 148, s. 4.
Upprepningen (av sammn ord) är ett uttryck för det minsta motståndets lag. PIPPING KommErikKr. 752 (
1926).
[MOTSTÅND 2.c]
c) konkret, om föremål som åstadkommer (särsk. elektriskt) motstånd, motståndsapparat; jfr REOSTAT TT
1889,
s. 136.
Motstånd, anordning anbragt på ledningen till hornet eller en strålkastare för dämpning av ljudet eller ljuset. NERÉN (1930). Strömbrytare, smältsäkringar, motstånd och andra elektriska apparater. SFS 1932,
s. 303. jfr
FÖRKOPPLINGS-,
IGÅNGSÄTTNINGS-,
PÅDRAGS-,
REGLERINGS-,
VATTEN-MOTSTÅND m. fl.
Ssgr A
:
B
: (1)
–
MOTSTÅNDS-ANDA.
jfr ande VIII 3. LEHNBERG Pred. 2: 114 (
c. 1800. särsk.
[MOTSTÅNDS-ANDA.ssg 2.a]
a) försvarsvillig stämning l. anda. SvH 8: 251 1905.
[MOTSTÅNDS-ANDA.ssg 2.b]
b) (
numera bl. tillf.)
stämning l. anda utmärkt av benägenhet att göra motstånd mot de makthavande; närmande sig bet.: upprorsanda. Frey 1844,
s. 457.
SCHYBERGSON FinlH 1: 322 (
1887).
– (jfr
2 c)
MOTSTÅNDS-APPARAT.
tekn. apparat för åstadkommande av motstånd. TT 1898,
M. s. 112.
– (
1,
2)
MOTSTÅNDS-DUGLIG.
om levande kropp, växt o. d.: motstådskraftig (se d. o. 2. MosskT 1890,
s. 493.
–
MOTSTÅNDS-ELEMENT. särsk.
el.-tekn. till 2 (c): konstruktionselement avsett att tjäna ss. elektriskt motstånd. TT 1918,
K. s.
s. 93.
– (
2)
MOTSTÅNDS-ENHET ~²⁰ l. ~⁰². fys. enhet för mätningen av (särsk. elektriskt) motstånd. EDLUND Årsb VetA 1851,
s. 149.
– (
2)
MOTSTÅNDS-ETALONG fys. etalong för användning vid mätning av (särsk. elektriskt) motstånd, normalmotstånd. EDLUND ÅrsbVetA 1851,
s. 149.
– (
1)
MOTSTÅNDS-FICKA. (
nytt ord)
mil. fickformig buktning av en frontlinje i vilken grupper av en i övrigt tillbakavikande armé ännu hålla stånd; äv. liktydigt med: motståndsö. SDS 1943,
nr 125, s. 3.
–
MOTSTÅNDS-FÖRMÅGA.
[MOTSTÅNDS-FÖRMÅGA.ssg 1]
1) till 1: en persons l. en trupps o. d. förmåga att göra motstånd; äv.: uthållighet; jfr -kraft 1. KrigVAH 1885,
s. 184.
Mindre motseåndsförmåga i striden mot arbetsgifvarne utgöra.. hindren (då det gäller de kvinnliga arbetarnas organiserande i England). EkonS 2: 56 1901. [MOTSTÅNDS-FÖRMÅGA.ssg 2]
2) till 1, 2: en levande kropps l. ett föremåls o. d. förmåga att uthärda angrepp l. påvärkan av ngt l. viss påfrestning o. d.; hållfasthet, hållbarhet; jfr -kraft 2. Ett godt murbruk måste.. ega varaktighet och motståndsförmåga emot åverkan af luft, värme. vatten, väderlek, yttre våld, m. m. ROTHSTEIN Byggn. 170 (
1856).
Compoundpansaret hade samma motståndsförmåga som ett 1,4 gånger tjockare smidesjärnpansar. 2UB 9: 59 (
1966).
Läkaren nödgas.. (vid lunginflammation) koncentrera sin uppmärksamhet på höjandet af kroppens motståndsförmåga genom föda. 2NF 16: 1451 1912.
– (
2)
MOTSTÅNDS-HÖJD.
[jfr t. widerstandshöhee]
tekn. höjden av den vattenpelare som en pump måste kunna pressa upp för att övervinna ett visst motstånd, använd ss. mått på detta motstånd, tryckhöjd. TT 1874,
s. 252.
– (
2)
MOTSTÅNDS-KAMIN.
( motstånd-) el.-tekn. elektrisk kamin vari värmet alstras i ett elektriskt motstånd genom vilket elektrisk ström ledes. KatalInstallAsea 1931,
s. 232.
– (
2)
MOTSTÅNDS-KOEFFICIENT fys. koefficient som uttrycker ett ämnes specifika motstånd. TT 1877,
s. 135.
– (
2)
MOTSTÅNDS-KOPPLAD,
p. adj. el.-tekn. jfr -koppling. RadioAm. 1924,
s. 12.
– (
2)
MOTSTÅNDS-KOPPLING.
el.-tekn. sammankoppling av två elektriska system med ett motstånd som förbindelseled. 2NF 28: 17 1918.
–
MOTSTÅNDS-KRAFT.
[jfr t. widerstandskraft]
[MOTSTÅNDS-KRAFT.ssg 1]
1) till 1: en persons l. trunps o. d. kraft l. förmåga att göra motstånd, motståndsförmåga; äv.: uthållighet. HAZELIUS Förel. 114 (
1839).
Tyskarna (hade) icke väntat sig att hos fransmännen finna så mycken uthållighet och motståndskraft i striden, som faktiskt av dem lades i dagen. Almquist VäridH 9: 16 1934.
[MOTSTÅNDS-KRAFT.ssg 2]
2) till 1, 2: en lovande kropps l. ett föremåls o. d. kraft l. förmåga att uthärda angrepp l. påvärkan av ngt l. viss påfrestning o. d.; hållfasthet, hållbarhet. Ha motståndskraft mot ngt. TRIEWALD Förel. 1: 9 (
1728,
1735). Motståndskraften af detta pansar är lika stort som hos
1,3 m. tjockt smidesjärn.
VFl. 1911,
s. 84.
Vitamin A är ett vitamin, som befordrar motståndskraft mot sjukdomar. NoK 99: 96 1931.
[MOTSTÅNDS-KRAFT.ssg 3]
3) (
mera tillf.)
till 1, 2: i en person, ett föremål l. en samhällsorganism o. d. förefintlig kraft (se d. o. 1, 3) som åstadkommer motstånd; stundom övergående i bet.: motsånd. SCHÖNBERG Bref 1: XVII (
1778).
Fördom, tröghet, liknöjdhet, kärlek till gamla vanor och bruk äro motståndskrafter, som endast småningom kunna besegras. 2SAH 20: 252 (
1840).
(Fariseismen) blef en väsentlig motståndskraft mot kristendomen. NF 4: 1626 (
1881).
EKMAN Mek. 114 (
1919).
–
MOTSTÅNDS-KRAFTIG.
[jfr t. widerstandskräftig]
[MOTSTÅNDS-KRAFTIG.ssg 1]
1) (
mera tillf.)
till l. om person l. trupp o. d.:. som är i stånd att göra motstånd, som förmår hålla stånd. SDS 1894,
nr 314, s. 1.
[MOTSTÅNDS-KRAFTIG.ssg 2]
2) till 1, 2, om en levande kropp l. ett föremål o. d.: som är i stånd att utbärda angrepp l. påvärkan av ngt l. viss påfrestning o. d.; ofta liktydigt med: hållfast, hållbar, härdig, seg. Motståndskraftig mot ngt. BUSCH Fästn. 47 (
1888).
En stark, frisk människa är mera härdig och motståndskraftig mot sjukdomar än en svag. Helsov. 1893,
s. 88.
HEDIN Pol 1: 263 (
1911).
– (jfr
2 c)
MOTSTÅNDS-KROPP.
tekn. kropp som fungerar ss. motstånd. 3NF 6: 35 1927.
– (jfr
2 c)
MOTSTÅNDS-KÄRL.
fys. för mätning av en vätskas motstånd. 2UB 2: 444 1901.
– (
2)
MOTSTÅNDS-LIKARE,
r. l. m. fys. == -etalong. NF 1887.
–
MOTSTÅNDS-LÖS.
[jfr t. widerstandslos]
[MOTSTÅNDS-LÖS.ssg 1]
1) till 1 om person: som icke gör l. har kraft att göra motstånd; ss. adv.: utan (kraft att göra) motstånd; äv. i utvidgad anv., om handling o. d.: som sker utan att ngn gör l. har kraft att göra motstånd därenot; äv. mer l. mindre bildl. En död, motståndslös materia. MELIN JesuL 2: 147 (
1843).
Läggande sin hand på den motständslöse Jobs.. krage, drog mr Wellerhonom in i köket. BACKMAN Dickens Pickw. 1: 407 (
1871).
Var han motståndslöst prisgifven åt de osynliga gevärens godtycke? frågade han sig själf. JANSON Lögn. 292 (
1912).
[MOTSTÅNDS-LÖS.ssg 2]
2) till 1, 2, om en levande kropp l. ett föremål o. d.: som icke är motståndskraftig (se d. o. 2. GHT 1898,
nr 215 B,
s. 2.
Dessa båda former (av oförädlad svensk vithavre) hafva .. visat sig ganska motståndslösa mot sotsvampen. LAHT 1968,
s. 343.
– (
1)
MOTSTÅNDS-MAN ~man². [MOTSTÅNDS-MAN.ssg 1]
1) (numera bl. tillf., i vitter stil) motståndare. CRUSENSTOLPE CJ III. I: 27 1846.
GRIMBERG SvFolk. 1: 176 (
1913).
[MOTSTÅNDS-MAN.ssg 2]
2) man tillhörande motståndsrörelse (se d. o. 1. Expressen 1945,
nr 134, s. 10.
–
(2 c) MOTSTÅNDS-MATERIAL.
el.-tekn. material lämpligt l. använt till elektriskt motstånd. JernkA 1905,
s. 353-
– (
1)
MOTSTÅNDS-NÄSTE.
mil. om försvarsställning där en trupp håller stånd mot fientligt angrepp; jfr -ficka, -ö. FörslFälttjRegl. 1928, 2:
49.
– (
2)
MOTSTÅNDS-REGLERING.
el.-tekn. reglering medelst (elektriskt) motstånd. 2UB 3: 140 1897.
– (jfr
2cMOTSTÅNDS-RULLE.
[jfr t. widerstandsrolle]
el-.tekn. ss. elektriskt motstånd använd rulle av motståndstråd. NYSTRÖM Telegr. 240 (
1869).
– (
1)
MOTSTÅNDS-RÖRELSE.
[MOTSTÅNDS-RÖRELSE.ssg 1]
1) (folk)rörelse organniserad i syfte att göra motstånd mot ngt (särsk. mot en ockupationsmakt). DN(A) 1945,
nr 138, s. 8 [MOTSTÅNDS-RÖRELSE.ssg 2]
2) med. rörelse utförd under motstånd mot densamma (i syfte att uppöva rörelseförmågan). TIdr. 1882.
s. 144.
– (jfr
2 c)
MOTSTÅNDS-SATS.
el.-tekn. ss. reostat använd sats av elektriska motstånd. TT 1898,
M. s. 115.
– (jfr
2 c)
MOTSTÅNDS-SPIRAL.
el.-tekn. jfr
-rulle.
TT 1899,
M. s.
1.
– (jfr
2 c)
MOTSTÅNDS-STAPEL.
el.-tekn. ss. reostat använd, stapelformigt anordnad sits av elektriska motstånd. NF 11: 446 1887.
– (
1,
2)
MOTSTÅNDS-SVAG.
som endast har svag motståndskraft (se d. o. 2. OLEVERTIN i UrDagKr. 1883,.2:
4.
2NF 1: 76 1903.
– (
2)
MOTSTÅNDS-SVETSNING.
tekn. svetsning varvid det för svetsningen behövliga värmet aöstras av det elektriska ledningsmotståndet i svetsstället. 2NF 35: 40 1923.
– (
2)
MOTSTÅNDS-TERMOMETER.
tekn. termometer vars konstruktion är baserad på det förhållandet att det elektriska ledningsmotståndet förändras med temperaturen. KemT 1904,
s. 3.
–
(2 c) MOTSTÅNDS-TRÅD.
el.-tekn. tråd av metall, använd l. avsedd att användas ss. elektriskt motstånd. TT 1898,
M. s. 112.
– (
2)
MOTSTÅNDS-UGN.
[jfr t. widerstandsofen]
el.-tekn. elektrisk ugn i vilken värmet alstras i ett elektriskt motstånd genom vilket elektrisk ström ledes. TT 1900,
K. s. 9.
– (
1)
MOTSTÅNDS-VILJA,
r. l. f. vilja att göra motstånd. Almluist VärldH 8: 498 1938. –
el.-tekn. värme som alstras, då elrktrisk ström går genom ett motstånd. 2NF 13: 402 1910.
– (
1)
MOTSTÅNDS-Ö,
r. l. f. (
nytt ord)
mil. av fienden helt inririgat område där grurper av en i övrigt tillbakavikande arm` ännu hålla stånd. DN(A) 1945,
nr 110 s. 3.