ARA a⁴ra l. ³², f.||ig. l. r.; best. -n, i best. anv. äfv. utan slutartikel; pl. (mindre br.)
-or l.
aras (
F. A. SMITT i
NF (
1876)) l.
araer (
C. NISSEN i
Sv. tidskr. 1895 s. 501)
a⁴raer l. ³⁰².
Anm. I st. f. pl. af d. o. användes vanl. pl. af ssgn
-PAPEGOJA.
( arras ÖDMANN (1800)) [jfr t., eng. o. nylat. ara, efter tupispråkets arara, ett namn som utgör en härmning af fågelns skrik]
[ARA 0]
zool. benämning på (individ af) en i östra Sydamerika inhemsk grupp af långstjärtade papegojor, utmärkt bl. a. gm kraftig näbb, mycket utskuren underkäke, långa tillspetsade vingar o. stark färgprakt i fjäderbeklädnaden; Ara Briss. Den blå och gula Arras. ÖDMANN Stedmans dagb. 84 (
1800).
SCHEUTZ Naturh. 92 (
1843).
Makao, eller den röda Ara,.. är en ståtlig fogel af nära 3 fots längd, hvaraf stjerten likväl utgör mer än 1 fot. Brehm 2: 242 (
1875).
De egentliga Ara's .. äro öfvervägande tecknade med rödt F.A. SMITT i NF (
1876).
Arans sträfva skrik. HIRN Förstud. t. konstfilos. 28 (
1896).
Ssgr –
ARA-PAPEGOJA ³⁰~¹⁰²⁰. == ARA. Från äldsta tider synas indianerna hafva haft fångna arapapegojor omkring sig. Brehm 2: 242 (
1875).