MÅLA må³la² v.³ -ade, äv. (utom i vissa trakter numera bl. ngn gg i ipf., sup. l. p. pf.) -er, -te, -t, -t ( pr. sg. akt. -ar DALIN (1853); -er STIERNMAN Com. 1: 285 (1577), WESTE (1807); pass. -as LIVIN Kyrk. 9 (1781), DALIN (1853); -es SCHMEDEMAN Just. 431 (1665), VDAkt. 1689, nr 1131. – ipf. -ade VDAkt. 1666, nr 224, FoF 1915, s. 52; målde ÅngermDomb. 7/5 1644, fol. 8, KOLMODIN QvSp. 1: 336 (1732); målte SkrGbgJub. 6: 222 (1590), AUERBACH (1911). – sup. målat DALIN (1853); målett LReg. 35 (1602); måldh SkrGbgJub. 6: 28 (1587); målt Åhstrand Öl. 164 (1768), AUERBACH (1911). – p. pf. målad G1R 10: 210 (1535), DALIN (1853); målt(h) G1R 28: 138 (1558), AUERBACH (1911)). vbalsbst. -ANDE, -NING. ( mol- 1593 (: molth, p. pf.). mål- (måhl-) 1526 osv. måll- 1589–1636 )

[sv. dial. måla; jfr d. maale; biform till MÄLA v.¹, uppkommen gm anslutning till MÅL sbst.³,]

[MÅLA.v3 0]

(i folkligt spr. i vissa trakter) mäta, mäta upp. Upp. 21: 15 (NT 1526; Bib. 1917: mäta). Ner som drengen skulle måla spannemålen. SkrGbgJub. 6: 8 (1587). (Hon) "målade".. kon med en otvättad ullgarnstråd längs efter ryggen (för att bota sjukdomen). FoF 1915, s. 52. SvKulturb. 7–8: 307 (1931). – särsk. oeg., i uttr. måla bockskinn, namn på en lek varvid deltagarna, gm att kasta sig framstupa på golvet från en viss punkt (utan att flytta fötterna), tävla i att rita ett märke så långt fram på golvet som möjligt. FoF 1915, s. 195.

Särsk. förb. (†):

– MÅLA BORT . mäta (ngt) med falskt mått, så att en del av det som skall uppmätas går bort (o. stannar hos den som utför mätningen). RARP 10: 199 (1668). VDAkt. 1674, nr 210.

– MÅLA IN . == inmåla, v.¹ HSH 31: 390 (1662). MURBECK CatArb. 1: 473 (c. 1750).

– MÅLA UPP . mäta upp. ÅngermDomb. 7/5 1644, fol. . LUNDELL (1893). jfr uppmåla.

– MÅLA UT . mäta (ngt) vid utlämnandet. SkrGbgJub. 6: 199 (1590). Ett större (mått) att måhla in och ett mindre uth medh. HSH 31: 390 (1662). LUNDELL (1893) .

Ssgr(jfr ssgr under mål, sbst.³)

– MÅL-BREV. (†) mätbrev (för fartyg). HC12H 4: 229 (1715). DA 1793, nr 244, s. 1.

– MÅL-FJÄRDING. (i sht förr) fjärding (se d. o. 4) för uppmätning av torra l. våta varor. ÅngermDomb. 18/6 1632, fol. . ARWIDSSON Strömm. 60 (1913).

– MÅL-HALVSPANN ~⁰², äv. ~²⁰. (förr) jfr -fjärding. BoupptSthm 28/9 1680.

– MÅL-KÄRL, äv. -KÄRIL. (i sht i fackspr.) kärl (se d. o. 1) för mätning av varor efter volym; rymdmått. LReg. 409 (1662). SFS 1934 s. 729.

– MÅL-SPANN, sbst.¹ (sbst.² se måle, sbst.¹ ssgr). (förr) jfr -tunna. BoupptSthm 6/11 1658.

– MÅL-STAV. (†) måttstock, måttsystem. RUDBECK Atl. 2: 373 (1689).

– MÅL-STÅNG, sbst.² (sbst.¹ se mål, sbst.⁵ ssgr). (mål- 1636 – c. 1755. måle- 1640–1700 ) (†) (på visst sätt graderad) mätstång. ÅngermDomb. 21/5 1636, fol. . SCHULTZE Ordb. 3018 (c. 1755).

– MÅL-TUNNA, r. l. f. ( mål- 1618 osv. måle- 1595–1680. måls- 1807 ) (förr) tunna (av vid olika tider o. på olika platser skiftande rymd) för mätning av varor efter volym; äv. ss. måttsenhet. GripshR 1595, s. 151. SFS 1855, nr 17, s. 1. jfr HECKSCHER SvEkonH 1: 668 (1936).

(†):

– MÅLE-STÅNG,

– MÅLE-TUNNA, se A.

(†):

– MÅLNINGS-MAN; pl. -män. person som mäter upp jordlotter, lantmätare. ÅngermDomb. 2/12 1644, fol. 9.

(†):

– MÅLS-TUNNA, se A.

Avledn.:

– MÅLARE , sbst.¹ m. (sbst.² se d. o.).

[jfr d. maaler]

(enst., (†) person som mäter ngt, mätare. VDAkt. 1671, VisitProt. s. 187.

– MÅLBAR . adj. (†) mätbar. JournSvL 1799, s. 133. SCHULTHESS 1885.