© Svenska Akademien. SAOB spalt: M1705; tryckår: 1945
(Observera att webbversionen av SAOB på http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 11/9 2014). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningsformer av uppslagsorden.)
MYNDIG men3dL-g2, förr äv. MYNDOG, adj. -are adv. -T. ( mlndig 1556. mlindig (mVnnd-) c. 1600–1633. myndes 1525. medld 1614. myndlg(h) (mynnd-) 1526 osv. mMdocht, n. 1524. mpndog 1522-c. 155o. mpndug(h) 1523–1716. möndlg 1758. möndug 1568 )
[fsv. myndogher; jfr dan. o. nor. myndi4; av mnt. mundich, t. mindig, sannol. avledn. av fsax. mund, fht. rnumt ä. t. mund, hand, skydd (motsv. fsv. o. 81. mumd, hand), o. rotbesläktat med lat. manus, hand (se MANUAL-, MANUFAKTUR, MANUSKRIPT). – Jfr EBMYNDIGA, PÖRMYNDARE, MYNDE, sbst.¹ l, MYNDLING]
[MYNDIG 1]
1) () som har (laglig) befogenhet l. som av ngn (för tillfället) erhållit befogenhet att göra l. att bestämma l. råda över ngt visst; som har fått fulimakt för visst (mera tillfälligt) uppdrag.
[MYNDIG 1.a]
a) i sådana uttr. som vara myndig l. göra ngn l. sig iriyndL-g att göra ngt l. över l. uppä l. till ngt l. öer.
[MYNDIG 1.o]
o) n ngn o. d., ha resp. ge ngn befogenhet att göra ngt l. förfoganderätt över ngt l. rätt att fritt handla med ngn l. makt över ngn l. ngt resp. själv ta sig dyllk rätt.
At hi[n]ric bist[er]fels hustrues arffwi[n]ge haffde giort ho[nom] (dvs. Olof Svart) my[n]dog och mechtig at kreffia wt arffw[et] ept[er] he[n]ne. OPETRI Tb. 6 1524; urpl. 19). Tu vilt .. haffve then hLåns Gulle förmanett, att han icke gör sigh så myndigh opå then almeningh, som ligger ther han boor, ther han pläger felle håde elger och annen diur effther sijn eghen villie. CIR 23: 63 (1552). (Edert gods) är icke retzligha idhart, vthan thet hörer idhar Herra j hl"mmelen til, han haffuer idher thet handfångit, och giordt idher mynåigha och mechtigha ther öffuer. LPBTRI ZPOst. ix b (1555). G.F.GYLLENBORG Vitt. 1: 117 (1762, 1795). Ogift qvinna, som fylt tjuguett år, vare yndig att sig och sin egendom sjelf råda och föresta. SFS 1884, nr 32, s. i; jfr 4. jfr: Den var dristig, som först kallade Bössa på Latn Bombarda,.. Men det tyckes vara äfven så myndigt, at kalla stop, Stopa. SAlZLSTEDT Föret. i3 (1773).
[MYNDIG 1.b]
b) om ngns sändebud l. representant o. d.: bemyndigad, befulimäktigad. Sa haffue verduge herre i for:na vestheras capitel flerom synnom hafft sin myndoge bud tlil mich om then for:na biscops tiendht. GIR 1: 25 (1522). Ie bref ok myndoge sendningebd som .. (kung Kristiera) skickade. Därs. (1523). TBGEL Gr 2: 148 (1622). (Paulus hade hos galatcrna) redikat såsom en myndig esandt från himmelen, utan 8åsom en människa. ODMANN Str- Förs. 1: 228 (1799); jtr 2. särsk. i utvidgad anv., om ett bofulimäktigat ombuds uppdrag o. d. : 264 (1556). STIERNMAN Riksd. 4i8 (1594).
[MYNDIG 2]
2) (utom i arkaiserande stil numera bl. tillf.) utrustad med den (alimänna) maktbefogenhet (inom etL visst värksamhetsområde) som foljer med Innehavet av ett visst ämbete, viss stälining o. d.; ofta o. numera nästan bl. (äv. oe., utan tanke på visst ämbete osv.) 1- alimännare anv.: som har (en viss, särsk. stor) makt, mäktig, betydande; som har (stort) an. seende l. (stor) auktorl-tet. Apg. 8: 9 (NT 1526). Han är så wäl wår befalningxman som tw, och myndugare än tw, för ty han haffwer befalning offwer alt sticted på presterne. CJR 6: 26e (1529). Joab.. en mächta myndig mann, af stort anseende, af stor slächt och anhang. SAHLSTEDT Hogart. 19 (1720). Ser verldsens Myndige! FRESE Pass. 29 (1728). allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet. Psalt. 62: 10 (Bib. 1917); j Er språkprov 1541 under a. – jfr EGEN-, RÖG-, SJÄLV-MYNDIG. – särsk.
[MYNDIG 2.a]
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. The myndighe fela och Psalt. 62: 10 (Bib. 1541). Myndigh, är intet mångtaallgh. GRUBB X 4 (1685).
[MYNDIG 2.b]
b) () som har den maktbefogenhet som tillkommer en förmyndare, förmyndar-. Carl var (d fadems död).. hlott 4 år, och 83ttes under en myndig Råd-Kammare. GJÖRDELL (o. BERGKLINT) Sam. 244 (1775).
[MYNDIG 2.c]
c) () i fråga om anseende, auktoritet o. d. som grundar sig på något annat än väridslig, politisk l. samhällelig maktstälining: som har (stort) anseende l. (stor) auktoritet, betydande, framstående, duglig o. d. Läter osz nu höra, hwad thesse myndighe Theologi lära om Kyrkone eller Församlingen. SCHRODERUS Os. III. 1: 363 (1635). De HA (som Över- heten skulle bemyndiga att vara cmka epreh värdare) måtte fuller sjelfva vara möndige, lärde, förfame och besynnnerligen underrättade om hvad andra förut skrifvit om detta språket. SvMcrc. 3: 1636 (1758).
[MYNDIG 2.d]
d) () om stad: självstyrande, autonom. OPETRI (c. 1535) 1 7chmos rPil7, s. 137 cj L+j
[MYNDIG 2.e]
e) () i utvidgad anv., om ngns ämbete l. gärning o. d. SCHRODERUS Os. 1: 146 (1635). Det myndiga Jarla. embetet. SCHÖNBERG Bref 1: 126 (1772).
[MYNDIG 3]
3) som uppträder på ett sätt som vittnar Om makt o. auktoritet l. som anstår en mäktig, betydande person, som gör intqck av att vara mktig l. betydande, som inger respekt o. tilllit, som har pondus, befallande, bjudande, vär- 1 dig; stundom nedsatrande, betecknande att ngn uppträder på ett dylikt sätt, utan att äga motsvarande makt l. betydenhet; äv. om ngns sätt, utseende, min, rst, ton o. d. (Sv.) Myndigh (lat.) Excellens, clarus, grauis, conspicuus. HELSINGIUS (1587); mö.jl. till 2. CHRODERUS 0. 2: 384 (1635). En myndig vaktmästare med en yfDig peruque och dumdristig upsyn pålägger Er at tiga. BODING dJick. 36 (1741). Myndigt myndige gå; hvart steg tycis vga Ducater. NICANDER GSAnn. Ils (1767). Myndiga som fjerdingamän gingo .. (pajkaraa) fram till oss. SaNDER (o. FLODMAN) 132 (1871). Läarna hade den där myndiga och viktiga minen, som alitid betyder, att de äro fuliständgt maktlösa. SlivERTZ Sel. 2: 76 (1920). Under den sqarta peruen se vi ett alivarligt, myndigt, intelligensmedvetet filosofh uvud. SVDIA) 1929, nr i39, s. 2C. -. jfr EuK-, sTOR-MYNDIG. – särsk.
[MYNDIG 3.a]
a) (i sht i vitter stil) om yttrande, skrivelse, språk o. d.: som har karaktären av en mor l. mindre skarp befallning, uttilad med resp. hål. len i en skarp, sträng, fordrande ton; bjudande; kraftfull; värdig o. d. Ther skäl och beuisning skulle frambäras, kommer tu fram med stoor och myndi ord. JPETRI Fr-gd. A 4 b (1538). At samma (bibel.)Ofversättning skulle 1 så ren, myndlg och lämpelig svenska utgå, som i möjeligaste måtto bl – behölle magten och eftertrycket af Original-Språket. WALLAUlsT Eccl,oml. 1–4: U3 b (1790). Få ord och fyndiga äro bättre än m(ån)ga och myndiga. GRANLUND adepr. (c. 1880). Hans hrev äro väl myndiga och stränga, men när han kommer själv, uppträder han utan kraft. Kor. 10: 16 (Bib. 1917).
[MYNDIG 3.b]
b) (i sht i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv., om sak o. d. (jfr a); stundom övergående i bet.: mäktig, imponerande. (Skogsparkens) myndige hällar och tmmpna klyfter. DALIN Arg. 1: (1733, 1754) Touchen (i h'. N:s målning, är bred och myndig, färgen stark och kompositionerna enkelt åskådhga. SVDIA) 1932, nr 316 s. 6.
[MYNDIG 4]
4)
[jfr 1]
som själv har rätt att bestämma över o. har att ansvara för sina handlingar o. sin egendom, som har nått den ålder (o. mogenhet) då hans (bennes) handlingar tillmätas full rättsvärkan, som uppnått lagstadgad myndighetsålder (o. icke är förklarad omyndg); äv. oeg., om ålder; numera företrädesvis med tanke på Civilrättaliga förhållanden, utom i sser l. med förklarande bestämning endast mera tillf. i fråga om straffrättaliga förhåilanden l. politiska rättigheter. Förklora ngn Uör) myndig. komma till, uppnå o. d. myndig älder, förr äv. (sina) JnyndF-ga är-. En svensk medborgare blir (sedan 1721) myn- dig vid 18 års ålder. SthmTb. 21/4 (1578). När Hennes Maij:tt kommer till sine myndige åhr. RP 6: 168 (1636). Wl-d alla missgierningamåhl och aker, hör den hållas vara myndig, som fylt sina 15 åhr, och wara alimän lag till straffet undergifwen. TrarbsvLag 3: 5 (1712). Uti Riksdagsmanna- och Electors.val må ingen deltaga eller til Elector väljas, som icke är til myndl-ga år kommen. RO 1810, S Is. Den Gladstoneska rötreformen av år lsW, som gjorde i runt tal en och en halv million engelsmän till myndiga medborgare. HELLSTRÖM RedKav. 142 (1933) – jfr FULL-, O-, STRAFF-, TINGSMYNDIG. – särsk. oeg. l. bildi.; särsk.: som har nätt en viss grad av mogenhet o. självständigtiet. KOLMODIN avSp. 2: iis (1750). En andligen myndig mennl-ska. Verd. 1887 s. 69. Om den natul-hga människan inom oss bara i lugn och ro får växa sig myndi-g och utveckla sina möjligheter (osv.). DNIA) 1930, nr 3s, s. 6.
[MYNDIG 5]
5) () om sak: som äger (laglig) giltigflet, dV vederbörande myndigliet, oftiCielit antagen,; som har stort anseenile l. auktoritet, auktorl – tativ; som man kan rätta sig efter l. följa. OPETRI Tb. 24 1524; uppl. 7). HD,ilken rxtt them wtaff sagåt j for:ne maatthe wj med thetta wortt öpna breff gille, myndeg och 8tadfxst göre. CZd 2: 121 (1525). (Att man icke) gör (kyrko.)fädel-nas skriffter lijka myndighe och goda medh Gudz .. Ordh. TOF 1: 195 (1575). S. konung Göstafz testamente som af rijksens ständer är authoriserat och myndigt giordt. GUSTAF II ADOLF 165 (1617). The äldre, myndige och öfwer alt wedertagne psalmerna. SWEDBERG Schibb. lel (1716). En myndig och tilförlåtlig Ord-hok till a))män efterrättelse. SAHLSTEDT CritSaml. 123 (1759). ROSENSTEIN 1: 1j2 (1790). – jfr O-MYNDIG.
Ssgr (till 4):
MYNDIG-BLIVEN, p. adj. (i utpräglat skrl-ftspr.) Förkl. 2/a 1802, s. l. BJö RLIG CivR 2 (1910).
MYNDIG-FÖRKLARA, -ing. i sht jur. aAARDH (o. LJUN66ERG) II. 1: 22 (1854). SvRiksd. (. 4: 10 (1932).
MYNDIG-GÖRA, v. (numera bl. tillf.) MÖLLER 1: 167 (1745). BREMER Brev 4: 137 (1860).
MYNDIG-VORDEN, p. adj. (i vitter stil) som blivit mynflig; äv. blidl. FRANZN Skald. : 79 1840; i bild). v 9, nr 343, s. 23.