MYNNA myn³a², v.¹ -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (i ssgn IN-MYNNING); jfr MYNNING sbst.² ( mynd- 1851–1868. mynn- 1841 osv. )

[jfr d. munde, nor. mynne, munne; efter t. münden, avledn. till mund (se MUN, sbst.¹). – Jfr MYNNE, sbst.²]

(utom i förb. mynna ut numera nästan bl. i vitter stil l. i utpräglat skriftspr.)

[MYNNA.v1 1]

1) om slutet rum, behållare, rör o. d.: ha öppning l. utgång l. avlopp o. dyl. l. öppna sig (ngnstädes, åt visst håll); om rör, gång o. d. äv.: sluta; vanl. i uttr. mynna i ngt, ha en öppning osv. som är riktad mot l. leder till ngt. Kärlet, hvari luften sammanpressades, var försedt med ett sifonformigt glasrör, hvars ena ända myndade i kärlet, och den andra i fria luften. EDLUND ÅrsbVetA 1851, s. 11. Inåt mynnar näsan (hos rundmunnara) antingen blindt, eller genomborrar den gommen. 2NF 23: 1186 (1916).

[MYNNA.v1 2]

2) om flod o. d: rinna ut l. ha sitt avllopp l. falla l. löpa ut (i havet l. ett annat vattendrag o. d.); vanl. i uttr. mynna i ngt. HYLTÉN- CAVALLIUS Vär. 1: 130 (1863). Hufvudfloden Donau, i hvilken Pruth myndar såsom biflod. SVEDELIUS Statsk. 2: 6 (1868). Där vattendragen mynna innerst i fjärdarna. TurÅ 1932, s. 14.

[MYNNA.v1 3]

3) om gata, (smal) passage o. d.: ha sin öppning l. utgång l. sluta (ngnstädes); vanl. i uttr mynna i ngt ha en öppning som är riktad mot l. som leder till ngt, vid sitt slut leda till ngt, gå till ngt. Flacka och breda dalgångar, som mynna i Mälaren. Hö JER Sv. 1: 113 (1873). Äntligen mynnar Piccadilly i ett litet, runt torg. HEDIN Pol 2: 43 (1911). Trappan (i bankhuset) mynnar i en övre hall. UNT 1918, nr 6988 s. 1.

[MYNNA.v1 4]

4) bildl., i uttr. mynna i ngt, sluta med l. leda till l. resultera i ngt, mynna ut i ngt. TurÅ 1910, s. 20. Dessa mer eller mindre ytliga reflexioner, som dock mynna i uppriktig beundran inför något ovanligt fullkomligt i sitt slag. SvD(A) 1933, nr 267, s. 7.

Särsk. förb.:

– MYNNA IN ¹⁰ ⁴. (numera bl. tillf.) mynna ut (i ngt); jfr inmynna.

[MYNNA IN.fb 1]

1) till 1. BERLIN Lrb. 13 (1876).

[MYNNA IN.fb 2]

2) till 2. NF 4: 963 (1881).

[MYNNA IN.fb 3]

3) till 3. HÖJER Sv. 2: 145 (1876).

– MYNNA UT ¹⁰ ⁴. jfr utmynna.

[MYNNA UT.fb 1]

1) == mynna, v.¹ ¹. SvH 2: 9 (1904).

[MYNNA UT.fb 2]

2) == mynna, v.¹ ². BERNDTSON (1880). En liten å, Vinan, som mynnar ut i Ätran. 2SAH 59: 2 (1882).

[MYNNA UT.fb 3]

3) == mynna, v.¹ ³. WIKNER Pred. 11O (1874;, i bild). Vägar, som mynna ut i långt andra länder än frihetens. Därs. 457 (1881). OoB 1931, s. 654. (i sht i vitter stil) bildl., till 4, i uttr. mynna ut i ngt, sluta med l. leda till l. resultera i ngt, vid sitt slut övergå i ngt, sluta med att övergå till l. att bli ngt. WIKNER Vitt. 97 (1877). Allt, hvad naturen eger af kraft och skönhet, mynnar ut i förgängelse. DENS. Pred. 599 (c. 1885). Alla lärokurser (måste) inrättas efter statens, det vill säga mynna ut i en examen. STRINDBERG TrOtr. 2: 175 (1885, 1890) Grälet (mellan kortspelarna) fortsätter. Det mynnar ut i slagsmål. JENSEN Carlé Spel. 61 (1920). Det intrigspel mot den hatade medtävlaren, som Johan den orädde iscensatte, mynnade ut i mordet på Rue Barbette den 24 november 1407. GRIMBERG VärdH 7: 112 (1936).