MYNTA myn³ta², v. -ade ((†) sup. mynt SthmTb. 25/10 1596). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NAD ((†), STIERNMAN Com. 4: 191 (1678)), -NING; -ARE (se avledn.). ( mijnt- 1556. mynt- (-nn-, -th, -tt(h)) 1524 osv. ) [fsv. mynta; jfr d. monte (ä. d. äv. mynte), mnt. munten, fht. munizon, t. münzen, feng. mynetian, eng. mint, mlat. monetare; avledn. av MYNT]
motsv. MYNT 1. [MYNTA.v 1]
1) tillvärka l. prägla (mynt), slå (mynt); äv. utan obj. G1R 1: 206 (
1524).
Ändoch Kongl. maij:tt till Myntningens instellande hafuer sine höge skiäl; Lickwel (osv.). CivInstr. 64 (1655). Öfverheten .. i hvart och et land .. (har) förbudit alla Undersåtare mynta. ZETTERSTEN AnmMynt 39 (
1771). En hvar, som vid Rikets Myntverk till myntning inlemnar Guld, eger att derför erhålla guldmynt.
BtRiksdP 1873,
I. 1: nr 37, s. 15; jfr
c. HECKSCHER SvEkonH 1: 80 (
1935). jfr
FÖR-,
NÖD-MYNTA,
BLIND-,
DALER-,
KREUZER-,
PLÅT-,
SLANT-MYNTNING. – särsk.
[MYNTA.v 1.a]
a) i fråga om prägling av falskt mynt; förr äv. i uttr. falsk myntning, tillvärkning av falskt mynt. Then kompon, som haffver mynthet the falske penninger. G1R 22: 277 (
1551).
LINNÉ Gothl. 330 (
1745:
falsk myntning).
Medbrottslingen i den falska myntningen. BL 14: 237 (
1847).
ALMQVIST Ekols. 1: 296 (
1847). jfr
EFTER-MYNTA,
FALSKMYNTNING.
[MYNTA.v 1.b]
b) ss. vbalsbst. -ning, konkretare; äv. övergående i bet.: så mycket mynt som präglas på en gång l. i ett sammanhang l. under viss tid. I en urkund af år
1340 omtalas "nye svenske penningar". Med detta uttryck menas möjligen helt enkelt .. det löpande årets nya myntning.
HILDEBRAND Medelt. 1: 830 (
1894).
[MYNTA.v 1.c]
c) med obj. betecknande metallen: tillvärka l. prägla mynt av (metall). Gulledts mynttande. RP 1: 24 (
1626).
Afvestad .. (är) et stort Kronobruk, där Kopparen myntas. (GJÖRWELL o.) BERGKLINT Sam. 87 (
1775).
Myntadt guld. CARLÉN Skuggsp. 1: 398 (
1861,
1865)
HECKSCHER SvEkonH 1: 609 (
1936). jfr
FÖR-MYNTA,
OMYNTAD,
GULD-,
KOPPARMYNTNING.
[MYNTA.v 1.d]
d) (
†)
oeg., med avs. på sedlar; jfr MYNT 1 e. Law .. myntade et oräkneligt antal Sedlar. SvMag. 1766,
s. 166.
AVHAUSWOLFF (
1809) hos
BÅÅTH-HOLMBERG FlickDagb. 282. [MYNTA.v 2]
2) i åtskilliga bildl. anv. av 1. – särsk. [MYNTA.v 2.a]
a) (†) anstifta; förbereda. Fuller skiedde osz här och där förtret, och kunde man wäl aftaga (dvs. förstå), at emot osz mycket myntades. STIERNMAN Riksd. 982 (
1641).
[MYNTA.v 2.b]
b) (
i skriftspr.)
åvägabringa l. forma l. skapa (ngt), prägla; särsk. med avs. på uttryck l. fras o. d.
HAGBERG Shaksp. 1: 176 (
1847).
Kinesen övergick .. till en ny metod, med tillhjälp av vilken han kunde lätt och lekande mynta (skriv)- tecken i obegränsat antal. KARLGREN OrdMittR 88 (
1918).
De många slående fraser, han (dvs. Th. Roosevelt) myntade, ingingo i vardagsspråket. Almquist VärldH 9: 486 (
1934).
[MYNTA.v 2.c]
c) (
i skriftspr.)
i p. pf., i uttr. myntad på ngt, gjord l. åstadkommen för ngt visst ändamål l. med tanke på ngt;
myntad på ngn, gjord med syftning på ngn.
KKD 2: 264 (
1718).
HUMBLA Landcr. 37 (
1740).
En på fåfängan myntad, för alla tydlig afvikelse från sanningen – "det hade varit hån, men icke ros". RYDBERG RomD 42 (
1877).
"Det där var en moralpredikan så god som père Anselmes egen", sade Claës leende. "Var den – myntad på mig?" ÅKERHIELM Hvidehus 262 (1899).
2NF 16: 182 (
1911).
Särsk. förb.:
–
MYNTA OM ¹⁰ ⁴. till 1: prägla om (mynt). RP 11: 2 (
1645).
jfr ommynta.
–
MYNTA UPP ¹⁰ ⁴ l. OPP ⁴. till 1 c, med avs. på metall: använda l. förbruka (metall) till mynt; utmynta.
Mynta op mycket silfver. LIND (
1749).
jfr uppmynta.
–
MYNTA UT ¹⁰ ⁴ jfr utmynta.
[MYNTA UT.fb 1]
1) till 1 c, med avs. på metall: tillvärka l. prägla mynt av (metall). HANSSON Nott. 118 1885;
i bild).
Tro icke att guldet i flodbottnens sand är färdigt att myntas ut. SÖDERHJELM Brytn. 290 (
1901).
[MYNTA UT.fb 2]
2) bildl.; särsk.: omsätta (ngt) i pänningar; göra pängar av (ngt). LEVERTIN (
1886) hos
SÖDERHJELM Levertin 1: 231. Sparfrämjandet har ideer och myntar snart ut dem.
SvD(B) 1943,
nr 28, s. 9.
Ssgr(till
1; jfr
anm. till mynt
ssgr):
–
MYNTNINGS-ARBETE ~⁰²⁰. VetAH 1820,
s. 204.
–
MYNTNINGS-AVGIFT ~²⁰ l. ~⁰².==mynt-skatt ². EkonS 1: 264 (1893).
–
MYNTNINGS-GULD.
avsett att användas till mynt. SFS 1910,
nr 62, s. 5.
–
MYNTNINGS-KOSTNAD.
SKL 2: 847 (
1848).
–
MYNTNINGS-MASKIN.
för prägling av mynt. DALIN (
1853).
–
MYNTNINGS-RÄKNING.
jfr mynträkenskap. 2VittAH 23: 404 (
1857,
1863)
–
MYNTNINGS-RÄTT,
r. l. m. == mynt-rätt 1. NORDSTRÖM Samh. 1: 366 (1839).
–
MYNTNINGS-STÄLLE.
== -ort. 2VittAH 2: 42 (
1787,
1791)
–
MYNTNINGS-ÅR.
år då visst mynt tillvärkats. SDS 1908,
nr 106 s. 2.
–
MYNTNINGS-ÄMNE. (
†)
material för tillvärkning av mynt. AdP 1800,
s. 561.
Avledn.:
–
MYNTARE ,
m. [fsv. myntare]
[MYNTARE.avl 1]
1) till 1: person som präglar l. har till uppgift att prägla mynt; jfr klippnings-, pänning-myntare. [MYNTARE.avl 1.a]
a) (om ä. förh.) myntmästare. OPETRI Tb. 238 1528;
uppl. 1929; möjl. till
2.
Sveriges eget mynt kunde (icke) komma i gång .. förrän flere Myntare förordnades. HALLENBERG Mynt 23 (
1798).
Fornv. 1915,
s. 215.
[MYNTARE.avl 1.b]
b) arbetare vid myntvärk. LINDFORS (1824). ÖSTERGREN (
1932).
Anm. till
b. Denna bet. föreligger möjl. tidigare, ehuru det icke framgår av föreliggande språkprov.
[MYNTARE.avl 2]
2) till 1 a: person som tillvärkar falskt mynt; numera bl. i ssgn falsk-myntare; förr äv. i uttr. falsk myntare. Then falske Myntaren. FORSIUS Fosz 218 (
1621).
FörarbSvLag 2: 39 (
1695).
2SAH 50: 297 (
1874).
Ssgr (till myntare
1 a, om ä. förh.):
–
myntar(e)-båt. (
†)
farkost använd vid transport av mynt(?). SkeppsgR 1547.
–
myntar(e)-folk. (
†)
om personal vid myntvärk. STIERN MAN Com. 2: 30 (
1635).
HALLENBERG Hist. 5: 196 (
1796).
–
myntar(e)-hus. (
†)
mynthus, myntvärk. ALMQUIST Bergskoll. 48 (
i handl. fr. 1654).
SCHENBERG (
1739).
–
myntar(e)-lön.
avgift (urspr. avsedd ss. betalning åt myntmästare) som erlades av den som inlämnade guld, silver l. koppar till myntning; jfr myntskatt 2, slag-skatt. STIERNMAN Com. 1: 198 (
1567).
AOXENSTIERNA 1: 487 (
1633).
BJÖRKMAN (
1889).
–
myntar(e)-sven.
[fsv. myntara sven]
(
†)
myntmästares biträde l. tjänare. HH XIII. 1: 184 (
1565).
SthmTb. 14/6
1578.
SÖDERWALL Ordb. 2: 70 (
1891).
–
MYNTBAR ,
adj-. (†) till 1 c, om metall: som kan användas till prägling av mynt. DA 1824,
nr 63, s. 1.
(AGARDH o.) LJUNGBERG I. 3: 96 (
1853).
–
MYNTERI ,
n. (†) till 1. [MYNTERI.avl 1]
1) abstr.: tillvärkning l. prägling av mynt. RARP 2: 161 (
1635). jfr kopparmynteri. särsk. om falskmyntning; äv. i uttr.
falskt mynteri; jfr mynta, v.
1 a. G1R 23: 108 (
1552). VOIGT
Alm. 1670,
s. 26. jfr
falsk-mynteri.
[MYNTERI.avl 2]
2) konkret: mynthus, myntvärk. RP 1: 12 (
1626).
STIERNMAN Com. 2: 29 (
1635).
Hö GBERG Vred. 3: 269 (
1906). särsk. till
1 a: plats där falskmyntning bedrives.
SvT 1852,
nr 154, s. 2.