, stundom m. (
).
Gudh skapadhe menniskiona sigh til itt beläte.
).
).
).
). – jfr
m. fl. –
).
).
). – särsk.
).
Man moste meer lydha gudh än menniskior.
Thet är gott at förtrösta på Herran, och icke förlåta sigh på menniskior.
).
).
). – särsk.
).
. jfr
.
[jfr: Eens menniskios son.
).
blifva sjelfva medregenter åt menniskans Son.
).
).
).
).
).
).
).
).
).
).
: mannen). Ther stodh och enn ondh menniskie, / honn lyddes altth ther vppå. (
). "Clara! .. I Guds namn! .. säg rent ut! Är du kär i menniskan?"
).
). – särsk.
).
).
).
högra handen, menniska, röt .. rådmannen.
.
Människa, vad tänker du på, gör inte både dig och mig olyckliga.
).
). Äsch dä kattera – förstår inte fröken hvarför di skriker, gamla människan!
).
).
).
). jfr: Man säger på Svenska: Det är en vacker menniska, och menar dermed icke en karl, utan en qvinna.
).
särsk. (
). Då skickade den upprörda damen i väg "människan i köket" att köpa Husmodern, VeckoJournalen
.
.
).
).
).
Hvad min litterära och artistiska menniska angår, så tillhör han offentligheten. JJOLIN (
Då ..
tillspillogaf sin sedliga menniska att slagtas på sin guds altare.
).
).
: avklätt eder den gamla människan). En ny menniska hos oss skall dagligen framkomma och uppstå.
).
).
).
).
).
).
).
)."Har det blifvit någon smula människa af den modeplanschen ännu?" frågade han.
).
).
).
). – särsk.
).
.
).
).
).
). "Detta kommer jag aldrig att glömma," tänkte hon," jag kan aldrig bli människa mer."
).
).
[jfr uttr. (icke) vara man att (se MAN, sbst.² 6 b), vara kropp till ngt l. att (se KROPP, sbst.¹ 2 c)]
Jag är icke menniska att begripa, hur nämde mineralmassa kunnat bildas sådan den är. SNILSSON (
. Skutan krängde så svårt, att ingen var människa till att stå på durken utan fotspjärn.
.
Ssgr (till
1):
A
(
†):
–
MÄNNISK-HJÄRTA l.
MÄNSK-HJÄRTA,
–
MÄNNISK-MÖJLIGHET,
se D.
B
(
†):
–
MÄNNISKE-BARN l.
MÄNSKE-BARN,
–
MÄNNISKE-ÄLSKANDE, se
D.
C
(
†):
–
MÄNNISKES-STADGA, se
D.
D
( Formen mänsko- användes i sht i vitter stil):
–
MÄNNISKO-ANATOMI. (
i fackspr.)
människokroppens anatomi; motsatt: dj djuranatomi. RETZIUS BlSkr. 41 (
1845).
–
MÄNNISKO-ANDE(N).
människans ande; särsk. i sg. best. ss. sammanfattning av det andliga hos människan l. människosläktet; äv. mera pregnant, om de högre själsliga egenskaperna hos människan (i motsats till de lägre). Mennisko-anden, som .. ouphörligen sträfvar til det oändliga. HASSELROTH Campe 23 (
1794).
Menskoanden måste vara jordens herre och icke jordens slaf. RUNEBERG 6: 358 (
1838).
Människoandens seger över det fega, det småsinta och onda. SÖRMAN Aloë 76 (
1931).
–
MÄNNISKO-ANLETE ~⁰²⁰ l. ~²⁰⁰. [fsv. människio anlite]
(
i sht i vitter stil)
jfr -ansikte. Själens larf i dödligheten; / går du ej til evigheten, / Mänskjoanlete? FRANZÉN i SP 1793,
nr 214, s. 2.
–
MÄNNISKO-APA.
f. l. r. människoliknande apa; särsk. zool. om apa av den människan närstående familjen Simiidæ. STUXBERG (o. FLODERUS) 2:23 (
1901).
RENDAHL Brehm 1: 105 (
1929).
–
MÄNNISKO-ART.
[MÄNNISKO-ART.ssg 1]
1) (
†)
-släkte 3.
WIKFORSS 2: 136(
1804).
[MÄNNISKO-ART.ssg 2]
2) art av människosläktet. DALMAN ÅrsbVetA 1826,
s. 7.
Mot slutet av den sista istiden har .. en ny människoart, Homo sapiens, .. tagit Europa i besittning. Ymer 1928,
s. 39 [MÄNNISKO-ART.ssg 3]
3) (
tillf.)
om människoras. Malajerna .. tillhöra .. de äldre antropologernas och stora naturforskarnas gula ras eller människoart. BACKMAN MännRas. 93 (
1935).
[MÄNNISKO-ART.ssg 4]
4) (
föga br.)
slag av människor, människotyp. ADLERSPARRE Hdl. 3: 22 (i handl. fr. 1808).
LYSANDER Almqvist 126 (
1878).
–
MÄNNISKO-BARM. (
i vitter stil)
== -bröst; jfr barm, sbst.¹ 4 a α. En bild utaf naturens stora lif / Är lifvet i en menskobarm. RUNEBERG (SVS) 1: 142 (
1830).
RYDBERG Dikt. 1: 69 (
1876,
1882)
–
MÄNNISKO-BARN.
(mänske- c. 1670–1722. män(ni)sko- 1541 osv. ) [MÄNNISKO-BARN.ssg 1]
1) barn (se d. o. II). RUNEBERG 2: 16 (1835). Lefvande små människobarn. GHT 1904,
nr 275 B,
s. 1.
[MÄNNISKO-BARN.ssg 2]
2) [jfr uttr. människors barn (se barn I 2 d) samt t. menschenkind]
(i högre l. känslobetonat spr.) om människa; i sht med tanke på människans jordiska o. svaga natur. Hes. 12: 18 (Bib. 1541;
äv. i Bib. 1917).
Du menskobarn, hur tung din lott du känne, / sök ej hos dina svaga likar tröst! RYDBERG Dikt. 1: 124 (
1882).
–
MÄNNISKO-BEGREPP.
mänsklig uppfattning; äv.: människoförstånd; numera nästan bl. i uttr. efter människobegrepp, efter människors sätt att se. Man .. dömer .. hvarken efter människo-begrep, eller efter lagen, utan omfattar Evangelii tröst och läran om Christo, genom trona. BORG Luther 2: 395 (
1753).
Vettenskaper, eller sådana kunskaper, som äga en obestridlig upplöslighet för mennisko-begreppet. 2SAH 2: 284 (
1802).
–
MÄNNISKO-BEHAGSAMHET ~⁰²⁰⁰, r. l. f. [till behaga]
(
i vissa kretsar)
(otillbörlig) strävan l. iver att behaga människor. Det som är predikantsynden framför alla andra: människobehagsamhet. BESKOW Pred. 33 (
1901).
Utan all människofruktan eller människobehagsamhet. BILLING Betr. 412 (
1907).
–
MÄNNISKO-BEHAGSJUK. (
†)
som är otillbörligt angelägen om att behaga människor l. som vittnar om dylik strävan. Den nymodiga .. menniskiobehagsiuka seden at sluta Predikan innom en half time eller tre qvart. VDAkt. 1788,
nr 546. –
MÄNNISKO-BELÄTE ~⁰²⁰. [MÄNNISKO-BELÄTE.ssg 1]
1) (
numera bl. ngn gg skämts. arkaiserande)
bild l. bildstod av människa. LPETRI( 2Post. 317 a (1555). SVEDELIUS Norge 116 (
1866).
[MÄNNISKO-BELÄTE.ssg 2]
2) (
†)
== -gestalt 1. STRINNHOLM Hist. 4: 180 (
1852).
–
MÄNNISKO-BEN.
( människe- 1698–1739. män(ni)sko- 1541 osv. ) särsk.
om ben (se ben, sbst.¹ I ¹) av död människa; vanl. i pl. l. ss. ämnesnamn. 1Kon. 13: 2 (
Bib. 1541).
Tagh Menniskiobeen och Måsa aff een dödh Hufwudskalle, stööt til Pulwer och ströö thet i Såret. IERICI Colerus 2: 320 (
c. 1645). Man finner
(i forngravarna) .. menniskoben samt vapen och verktyg af sten eller brons.
BERLIN Lrb. 114 (
1876).
–
MÄNNISKO-BERÅD. (
†)
i uttr. av människoberåd, på en människas inrådan l. tillskyndan; jfr beråd 3. Ingen prophecia är fram kommen aff menniskio berådh. 2Petr. 1: 21 (
NT 1526;
Bib. 1541: menniskio-wilia).
–
MÄNNISKO-BILD.
( mänske- 1686. män(ni)sko c. 1696 osv.) [MÄNNISKO-BILD.ssg 1]
1) bild l. avbildning av en människa; vanl. (numera i sht i fackspr.) om skulpterad, gjuten osv. figur. En snickad men'skiobild. KOLMODIN QvSp. 1: 378 (
1732).
Dessa små djur- och människobilder av elfenben, lera eller sten representera den egyptiska skulpturkonstens äldsta skede. Almquist VärldH 1: 20 (
1927).
[MÄNNISKO-BILD.ssg 2]
2) [jfr t.menschenbild]
(
†)
mänsklig varelse, människa. Intet Männskie-Bild för honom yncka bär. LILLIENSTEDT Christus 4 a (
1686).
THUNBERG Resa 1: 304 (
1788).
–
MÄNNISKO-BILDNING.
[jfr t. menschenbildung]
[MÄNNISKO-BILDNING.ssg 1]
1) (
†)
människogestalt (se d. o. 1. (Myran) skapte sig om efterhand till menniskobildning. ADLERBETH Ov. 181 (
1818).
RUNEBERG (SVS) 2: 13 (c. 1820).
[MÄNNISKO-BILDNING.ssg 2]
2) (
numera föga br.)
utbildning l. utveckling av människans andliga krafter, bildning. Glädjekänslan är ett medel till menniskobildning. SCHWERIN Upf. 94 (
1805).
Allmänbildningsskolor vilja .. förmedla en människobildning, som står i de sedligt-religiösa intressenas tjänst. ARCADIUS Folksk. 10 (
1903).
–
MÄNNISKO-BLICK. (
i sht i vitter stil)
Det .. allt seende ögat tränger dit menniskoblickar ej hinna. WALLIN Rel. 1: 88 (
1821,
1825)
–
MÄNNISKO-BLIVANDE,
n. [jfr t. menschwerdung]
[MÄNNISKO-BLIVANDE.ssg 1]
1) biol. människans uppkomst o. utveckling från lägre djurstadier. LECHE Männ. I (
1909).
[MÄNNISKO-BLIVANDE.ssg 2]
2) teol. om Guds (Kristus') antagande av mänsklig natur, mandomsanammelse, inkarnation; jfr människa 1 b α Bådhe förr och effter Christi milderijka Menniskiobliffuande. PHRYGIUS HimLif. A 2 a (
1615). Guds menniskoblifvande.
RYDBERG Ath. 294 (
1859,
1866;
uppl. 1876: mandomsanammelse).
–
MÄNNISKO-BLIVEN,
p. adj. (
i sht i religiöst spr.)
om Gud (Kristus): som har blivit människa; jfr människa 1 b α. Then Menniskiebleffne Gudhen Ordet. SCHRODERUS Os. 2: 339 (
1635).
WALLIN Rel. 1: 219 (
1817,
1825) särsk. allmännare. Hos Goethe framstår
(Margareta) .. såsom Fausts menniskoblifna himmelska utkorelse.
LYSANDER Faust 100 (
1875).
–
MÄNNISKO-BLOD.
( människe- 1688–1698. män(ni)sko- 1541 osv. ) [fsv. människio blodh]
[MÄNNISKO-BLOD.ssg 1]
1) blod av människa. IERICI Colerus 1: 159 (
c. 1645).
HAMMARSTEN FysiolK 129 (
1883). särsk. i vissa uttr., i fråga om dödande l. sårande av människor. Then som vthgiuter menniskio blodh, hans blodh skal ock aff menniskiom vthgutit warda.
1Mos. 9: 6 (
Bib. 1541).
TEGNÉR (WB) 6: 7 (c. 1827). (
†)
The mål .., som menniskie blod röra. SCHMEDEMAN just. 1193 (
1688).
[MÄNNISKO-BLOD.ssg 2]
2) (
†)
om människa; jfr blod 8. Ett swagt menniskio blod. VDAkt. 1708,
nr 476. –
MÄNNISKO-BLOMMA,
r. l. f. [jfr t. menschenblume]
(
i vitter stil)
om människa som liknas vid en blomma. Dröjer mer än rosens sommar, / Mensko-blommans qvar? RUNEBERG 3: 21 (
1833).
WIRSÉN Ton. 163 (
1893).
–
MÄNNISKO-BONING.
Huset var i alltför dåligt skick för att kunna tjäna som människoboning. ÖDMANN MPark 183 (
1800).
(Hon) gick mången dag, innan hon såg en menniskoboning.
WIGSTRÖM Folkd. 1: 259 (
1880).
–
MÄNNISKO-BRÖST. (
i vitter stil) särsk.
om människans bröst uppfattat ss. säte för själslivet; jfr bröst 3 c. AdP 1786, s.
160. Det fins ej trohet i menskobröst / när sveket länte min Ingborgs röst. TEGNÉR (WB) 5: 93 (
1825).
–
MÄNNISKO-BUD.
( människe- 1635. män(ni)sko- 1526 osv. ) (
i sht i religiöst spr.)
om människors påbud (i motsats till Guds bud). The tiena mich fåfengt lärande then lärdom som är menniskio bodh. Mat. 15: 9 (NT 1526;
Bib. 1917:
människobud).
–
MÄNNISKO-DANING. (
i skriftspr.)
[MÄNNISKO-DANING.ssg 1]
1) människans tillblivelse. MELIN JesuL 1: 141 (
1842).
RYDBERG Varia 110 (
1889,
1894)
[MÄNNISKO-DANING.ssg 2]
2) om utdaningen av människans andliga krafter. AGSILVERSTOLPE Bokst. 76 (
1811). Fatab.
1936,
s. 196.
–
MÄNNISKO-DIKT.
( människe- 1587–1635. män(ni)sko- 1527–1860. människos- 1528 ) (
numera knappast br.)
mänskligt påfund; äv. koll. o. sammanfattande. Ath reena gudz oordh må bliffua predijkat .. och ecke owiss iärteken menniskio dict och fabel.
G1R 4: 219 (
1527).
Det var ingen dröm, ingen menniskodigt, utan det var det eviga Sanna, det eviga Rätta. TEGNÉR (WB) 3: 165 (
1817).
BREMER GVerld. 2: 156 (
1860).
–
MÄNNISKO-DJUR.
[MÄNNISKO-DJUR.ssg 1]
1) om människan betraktad som ett djur. THORILD (SVS) 1: 425 (
1782).
För att komma menniskodjurets organisation närmare på spåren anlade han särskilda studier öfver alla de lägre djurens själsförmögenheter. STRINDBERG Hafsb. 68 (
1890).
[MÄNNISKO-DJUR.ssg 2]
2) om "djuret" (se djur, sbst.¹ 3 b γ) i människan. Människor som ha betvingat människodjuret. BESKOW FaderVår 14 (
1919).
–
MÄNNISKO-DOM. (
i sht i religiöst spr. l. i vitter stil)
en människas l. människors dom; särsk. i motsats till Guds dom. Seer til hwadh j gören, för ty j hållen icke menniskio Dom, vthan Herrans. 2Krön. 19: 6 (Bib. 1541; äv.
i Bib. 1917).
Le åt menskodomar och menskofunder! WIRSÉN Dikt. 264 (
1876).
–
MÄNNISKO-DOTTER. (
i högre stil)
om ung kvinna, flicka. BOTIN Utk. 377 (
1761).
Hvilka skiftesrika lotter / vänta dig, du menskodotter. RYDBERG Dikt. 1: 116 1882;
yttrat av en älva).
–
MÄNNISKO-DÖD,
r. l. m. (
†)
om farsot bland människor. DALIN Hist. 2: 496 (
1750).
VetAH 1775,
s. 154.
–
MÄNNISKO-ERFARENHET ~⁰²⁰⁰ l. ~⁰¹⁰². erfarenhet (som man har) av människor; äv.: mänsklig erfarehet. THORILD (SYS) 1: 351 (c. 1780).
HALLSTRÖM LevDikt 270 (
1914).
–
MÄNNISKO-EXKREMENT.
vanl. i. pl.
LAHT 1891,
s. 75.
–
MÄNNISKO-FETT,
n. ( människe- 1698–1739. människo- 1672 osv. ) fett av människa; särsk. (förr) om fett av döda människor, använt i den äldre medicinen. För Twinnesooten itt skönt medel, man köper distilerat menniskiofett och hundefett. UTTERMAN Ertmann D 2 b (
1672).
BERZELIUS Kemi 6: 599 (
1880).
–
MÄNNISKO-FIENDE.
fiende till människor(na); förr äv.: misantrop. Linc. 1640;
under misanthropus).
(många föregiva) at Gudh är en menniskio fiende.
MURÆUS Arndt 2: 263 (
1648).
särsk. (i religiöst spr., numera föga br.) om djävulen. Satan, then afsagde Menniskiofienden.
SAHLSTEDT Hoffart. 111 (
1720).
DALIN (
1853).
–
MÄNNISKO-FIENTLIG.
fientlig mot människor(na); äv.: misintropisk. Låga och menniskofiendtliga tänkesätt. RADEMINE Knigge 1: 124 (
1804).
(Schelling) har sina ögonblick .., då hans lynne är mulet och menniskofiendtligt.
ATTERBOM Minn. 147 (
1818). avledn.: män(ni)skofientlighet. r. l. f.
WIKNER Pred. 263 (
1877).
–
MÄNNISKO-FIGUR.
[MÄNNISKO-FIGUR.ssg 1]
1) människans form l. skapnad. RETZIUS EthnolSkr. 45 (
1844).
Grekerna älskade menniskofiguren i plastisk form. 3SAH 8: 308 (
1893).
[MÄNNISKO-FIGUR.ssg 2]
2) om mänsklig individ av vilken man huvudsakligen uppfattar blott konturerna, gestalt (se d. o. 3 a). PALMBLAD Nov. 3: 75 (
1817,
1841)
Den krokiga menniskofiguren, han för en stund sedan varsnat nere i dalen. WIKNER Vitt. 98 (
1877).
[MÄNNISKO-FIGUR.ssg 3]
3) om bild av en människogestalt. Cook 3Resa 260 (
1787).
Akanthusrankan .. utlöper ofta (hos romarna) i människofigurer. HAHR ArkitH 109 (
1902).
–
MÄNNISKO-FISKARE.
(i bibliskt spr.) med anslutning till Mat. 4: 19. Jesus sadhe til .. (Simon o. Andreas), Fölier migh, och iagh wil göra idher menniskiofiskare. Mark. 1: 17 (Bib. 1541;
äv. i Bib. 1917).
särsk. (tillf. o. skämts.) om person som skaffar gäster till hotell o. d.
BREMER G.Verld. 4: 244 (
1861).
–
MÄNNISKO-FISKE. (
mera tillf.)
om fångande av människors intresse, förvärvande av deras understöd o. d.; jfr fiska, v.¹ ². SIWERTZ JoDr. 124 (
1928).
SvD(A) 1929,
nr 204, s. 16.
–
MÄNNISKO-FJÄT.
( människe- 1642. män(ni)sko- 1798 osv. ) (i skriftspr., i sht i högre stil) [MÄNNISKO-FJÄT.ssg 1]
1) fotspår av människa. PALMCHRON Sundhsp. 174 (
1642).
[MÄNNISKO-FJÄT.ssg 2]
2) fotsteg av människa. ADLERBETH Skald. 2: 189 (
1798).
Menskofjät der hördes nu. LING Tirf. 2: 33 (
1836).
–
MÄNNISKO-FLOCK.
flock av människor; förr äv. i mera exakt anv., om folkmängd, folkstam, folkgrupp o. d. Et Krig .. .. (kan) sägas skadeligt .. i betraktande af människo-flåckens förminskning. TESSIN Bref 2: 125 (
1754).
Andre tala väl mycket om frihet, men förstå dermed vissa mennisko-flockars eller personers friheter. CHYDENIUS 341 (
1778).
I stadens yra hvimmel nyss jag gick, / Der menskoflockarna likt böljor rördes. SÄTHERBERG Dikt. 126 (
1863).
–
MÄNNISKO-FLOD. (
i vitter stil)
jfr - ström. SNOILSKY 2: 251 (
1881).
–
MÄNNISKO-FORM; pl.
-er.
[MÄNNISKO-FORM.ssg 1]
1) människans form; jfr form I 1. ADLERBETH Ov. 3 (
1818).
[MÄNNISKO-FORM.ssg 2]
2) (i fackspr.) om särpräglad form (art, ras o. d.) av människosläktet; jfr form
I 9. Ymer 1928,
s. 37.
BACKMAN MännRas. 15 (
1935).
–
MÄNNISKO-FORSKARE.
person som ägnar sig åt att utforska människan (l. människans historia); i sht i fråga om dylik forskning under äldre tid; i sht förr vanl. allmännare: person som ägnar sig åt människostudium. HASSELROTH Campe 67 (
1794).
Hon talade om allt så obesväradt, att icke den mest skarpsinnige menniskoforskare kunnat upptäcka, att detta lugn blott var skenbart. CARLÉN Repr. 399 (
1839).
Den 24-årige poeten – filosofen – människoforskaren! WULFF Leopardi 136 1913;
om Leopardi).
–
MÄNNISKO-FORSKNING.
forskning som har människan till föremål; i sht i fråga om dylik forskning under äldre tid; förr äv. allmännare: människostudium. Salighetens grund, medel och ordning, blifver altid för menniskoforskningen en hemlighet. HAGBERG Pred. 1: 69 (
1814).
Människoforskningen i Sverige. BLANCK NordRenäss. 243 (
1911;
rubrik).
–
MÄNNISKO-FOSTER.
VetAH 1818,
s. 95.
–
MÄNNISKO-FOT. särsk.
i uttr. som beteckna att ngn plats varit beträdd l. (vanl.) icke varit beträdd av människor. Oldendorp 1: 30 (
1786).
Berget Ararat, hvilket ingen menniskofot hittills bestigit. PALMBLAD Nov. 2: 131 (
1819,
1841) Vi veta ej, när vårt fosterlands jord första gången trampades af människofot.
LbFolksk. 218 (
1878).
–
MÄNNISKO-FRAMSTÄLLNING ~⁰²⁰. om konstnärlig framställning med människor ss. föremål; abstr. o. konkret. BAGGE Wendt 82 (
1835).
I Monna Vanna .. ger Maeterlinck en den starkaste människoframställning i ädelt språk. WRANGEL Dikten 256 (
1912).
Betydande bildserier med människoframställningar. MUNTHE IslamK 16 (
1929).
–
MÄNNISKO-FRAS,
m. [efter t. menschenfrass, till frass, ätare, till fressen, äta (se fräta, v. 1); jfr filfras]
(
†)
== -frätare. O Död tu grymma Menniskio-fras. Weise 284 (
1697).
–
MÄNNISKO-FRUKTAN.
[jfr t. mensckenfurcht]
fruktan för människor (för deras omdöme, åtgörande o. d.). LIND 1749;
under menschenfurcht).
(De präster som väljas till riksdagsmän böra) utan
människo-fruktan .. handla efter ..
(sin) samvetsöfvertygelse.
DA 1771,
nr 46,
Bih. s. 1.
–
MÄNNISKO-FRÄTARE.
[jfr t. menschenfresser]
(
†)
människoätare, kannibal; särsk. bildl., om döden. Den rätta Menniskiofrätaren Döden.
KUBLÆUS AHult A
2 a (
1664).
NordT 1888,
s. 586 (om jätten Stallo i den lapska mytologien). –
MÄNNISKO-FRÖ.
om "frö" (se frö, sbst.¹ 3) l. ämne till en människa; äv. (smeksamt, tillf.) om barn. De delar (av kroppen), innom hvilka Människo-fröet danas. SCHÜTZERCRANTE 2Förlossn. 1 (
1786).
ÖSTERGREN (
1932).
–
MÄNNISKO-FRÖJD.
(1 vitter stil) Menniskio frögd .. är medh sorg förmengd. FORSIUS Fosz 70 (
1621).
–
MÄNNISKO-FUND.
( människe- 1687. människes- 1530. män(ni)sko- 1528 osv. människos- 1528 ) (i sht i religiöst spr.) mänskligt påfund l. påhitt; i sht om påfund av människor i motsats till vad som läres l. föreskrives i Guds ord; vanl. (o. numera bl.) i pl. (se slutet). Nu sätter man framför Guds stadga menn'iskio-fund.
KOLMODIN QvSp. 1: 77 (
1732).
Menniskofund och skenbara förevändningar. BERGKLINT Vitt. 247 (
1772).
FRANZÉN Skald. 6: 31 (
1835;
i sg., i rim). särsk. i pl.: mänskliga påfund. Är först merkiandes at thz man nw kallar gudz tienest, är meste parten vpkommet aff menniskios funder.
UPETRI GudzOrdh D
3 b (
1528).
NPs. 1921, 551:
2. –
MÄNNISKO-FYLLD,
p. adj. Den .. ständigt menniskofylda, smala .. Vesterlånggatan. VLS 18 (
1884).
–
MÄNNISKO-FÄNAD.
nedsättande, om (visst slag av) människor. AB 1865,
nr 99, s. 3.
En på lägre utvecklingsskede ställd menniskofänad. RYDBERG Dikt. 2: 139 (
1891).
–
MÄNNISKO-FÄRG. (
†)
(den mänskliga kroppens) hudfärg, "köttfärg". VetAH 1745,
s. 265.
2SAH 50: 380 (
1874).
–
MÄNNISKO-FÄRGA,
adj. oböjl. ( människe- 1561. människo- 1654 ) (
†)
hudfärgad. KlädkamRSthm 1561 H,
s. 44 b.
Därs. 1654,
s. 341.
–
MÄNNISKO-FÄRGAD,
p. adj. (
†)
hudfärgad. WETTERSTEN Forssa 5 (
c. 1750).
Nog såg .. (G. Wennerberg) originell ut, när han gick på gatorna i menniskofärgade sommarkläder, så att det på afstånd såg ut, såsom han skulle gått naken. SVEDELIUS Lif 384 (
1887).
–
MÄNNISKO-FÖDA,
r. l. f. [y. fsv. människio födha (FsvLeg. 3: 446)]
Otjänligt till människoföda. PH 9: 159 (1770). –
MÄNNISKO-FÖRAKT.
förakt för människor. RYDBERG RomD 27 (
1877).
–
MÄNNISKO-FÖRAKTARE.
jfr -förakt. TESSIN Bref 2: 218 (
1754).
–
MÄNNISKO-FÖRDÄRV.
[MÄNNISKO-FÖRDÄRV.ssg 1]
1) (
†)
förgörande av människor. STIERNHIELM Lycks. 2. (
1650,
1668)
[MÄNNISKO-FÖRDÄRV.ssg 2]
2) (
numera bl. tillf.)
om människors sedliga fördärv. SCHÖNBERG Bref 1: 253 (
1778).
WINGÅRD 2: 272 (
1836).
–
MÄNNISKO-FÖRENING.
[jfr t. menschenverein]
(
numera bl. tillf.)
sammanslutning av människor. (Hume) medgaf .., att all regering i sin början uppkommit genom ett kontrakt och att de äldsta råa menniskoföreningarna sålunda blifvit bildade. JÄRTA 2: 363 (
1824).
BOLIN Statsl. 2: 254 (
1871).
–
MÄNNISKO-FÖRGUDNING.
Hedendomen, hvars väsen ligger i verldsförgudning eller menniskoförgudning. WIKNER Tank. 150 (
1872).
–
MÄNNISKO-FÖRMÅGA.
mänsklig förmåga. Han har lovat att göra allt vad i människoförmåga står för att (osv.).
FRANZÉN Pred. 2: 111 (
1842).
–
MÄNNISKO-FÖRMÖGENHET ~⁰²⁰⁰ l. ~⁰¹⁰². [MÄNNISKO-FÖRMÖGENHET.ssg 1]
1) (
†)
mänsklig förmåga. THORILD Gransk. 1784, 1:
59. ODHELIUS ÅmVetA 1815, s. 8. [MÄNNISKO-FÖRMÖGENHET.ssg 2]
2) (
tillf.)
i pl.: mänskliga förmögenheter; jfr förmögenhet 3. JÄRTA 2: 18 (
1823).
–
MÄNNISKO-FÖRNUFT. (
numera bl. tillf.)
mänskligt förnuft; jfr förnuft 1, 3. Hade Paulus welat följa menniskio förnufft .., wiszt hade han farit vt i swår ord och omdöme om then grymma Keiser Nero. SWEDBERG Dav. & 87 (1713). BOSTRÖM 2: 163 (
1840).
UpsP 1860,
nr 24, s. 4.
–
MÄNNISKO-FÖRSTÅND.
mänskligt förstånd, mänsklig intelligens. Gud .. förmår värkställa mycket, hvars sätt och beskaffenhet intet menninskio förstånd kan fatta och begripa. BÆLTER GudS 28 (
1751).
När de vishetens ord han hörde gingo ut öfver det vanliga menniskoförståndet. STRINDBERG RödaR 31 (
1879). särsk. i uttr.
sunt människoförstånd (resp.
(det) sunda människoförståndet), sunt förnuft (se förnuft
2 a; äv. (i ä. filosofiskt spr.) i uttr.
det allmänna (gemensamma) människoförståndet, "sensus communis". Det allmänna gemensamma människoförståndet.
BOËTHIUS Sedel. 10 (
1807).
Hvilket är det sunda menniskoförståndet? – Det, som icke blifvit bortkollradt af filosofiska grubblerier. WIKNER Lifsfr. 1: 129 (
1866).
(Geijer) säger, att det allmänna människoförståndets öfvertygelser ytterst hvila på känsla och tro. NYBLÆUS Forskn. 2: 451 (
1881).
–
MÄNNISKO-GESTALT.
[MÄNNISKO-GESTALT.ssg 1]
1) mänsklig gestalt; jfr gestalt 2 a. WULF Köppen 2: 557 (
1800).
Skulpturens hufvudföremål är den nakna menniskogestalten. 3SAH 8: 358 (
1893).
Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt. Apg. 14: 11 (
Bib. 1917).
[MÄNNISKO-GESTALT.ssg 2]
2) människoskepnad, person; jfr gestalt 3 a. Allahanda otydliga menniskogestalter .. skymtade förbi de upplysta fönstren. ATTERBOM Minn. 119 (
1817).
–
MÄNNISKO-GESTALTAD,
p. adj. gestaltad som en människa. NILSSON PrimRel. 185 (
1911).
–
MÄNNISKO-GLI.
(-gly) (tillf. o. vard.) människobarn (se d. o. 1. UNGE Dikt. 66 (
1838)
–
MÄNNISKO-GLÄDJE. (
i vitter stil)
mänsklig glädje. Menniskosorg liksom menniskoglädje är föränderlig. FRYXELL Ber. 3: 194 (
1828).
–
MÄNNISKO-GODHET.
mänsklig godhet. RUNEBERG 1: 103 (
1832).
–
MÄNNISKO-GRUPP.
[MÄNNISKO-GRUPP.ssg 1]
1) motsv. grupp, sbst.¹ ¹. Nu fästades min uppmärksamhet vid en högst besynnerlig menniskogrupp. BLANCHE Tafl. 3: 16 (
1856).
[MÄNNISKO-GRUPP.ssg 2]
2) motsv. grupp, sbst.¹ ². Man är icke ense, huruvida de olika menniskogrupperna utgöra olika arter eller blott olika raser. HILDEBRAND FörhistF 3 (
1873).
–
MÄNNISKO-GUD.
[jfr eng. man-god]
i sht rel.-hist. om människa som (i livet l. efter döden) dyrkas ss. gud. TENOW Solidar 2: 54 (
1906).
NILSSON PrimRel. 90 (
1911).
–
MÄNNISKO-GUNST.
gunst som ngn åtnjuter hos människor. SWEDBERG SabbRo 560 (
1701,
1710)
–
MÄNNISKO-GÖDSEL. (
i sht i fackspr.)
latrin som användes ss. gödsel. RISINGH LandB 21 (
1671).
–
MÄNNISKO-HAJ,
m. l. r. om haj av familjen Carchariidæ, vars arter äro farliga för människorna; äv. zool. i pl. ss. benämning på familjen Carchariidæ. 1Brehm III. l: 332 (
1876).
–
MÄNNISKO-HAMN.
( människe- 1635. män(ni)sko- 1550 osv. ) [fsv. människio hampn]
[MÄNNISKO-HAMN.ssg 1]
1) en människas gestalt l. skepnad; jfr hamn, sbst.¹
³; numera bl. ngn gg i högre stil samt i uttr. ett odjur, äv.
en djävul o. d.
i människohamn. Tob Com. A 4 a (1550). (Gud har låtit Kristus) antagha en San Menniskio Hampn. L. PAULINUS GOTHUS Pest. a 3 a (1623). HEIDENSTAM NDikt. 54 (
1915).
ÖSTERGREN (
1932).
[MÄNNISKO-HAMN.ssg 2]
2) (
†)
om person (med spöklikt, utmärglat l. vanställt utseende): (människo)skepnad, människa; jfr hamn, sbst.¹ ⁵. Hela hopar af människjo-hamnar funnos känslolöse för alt annat, än livad som kunde tjäna til föda (under hungersnöden 1784). FISCHERSTRÖM 3: 285 (
1787).
Midt ibland dessa spöklika, bleka menniskohamnar (dvs. dårarna) .. gick vakterskan. KULLBERG Portf. 103 (
1847).
–
MÄNNISKO-HAND.
[MÄNNISKO-HAND.ssg 2.a]
a) i eg. bet.; jfr hand 1. Cook 2Resa 172 1783; om skulpterad hand). ÖSTERGREN (
1932).
[MÄNNISKO-HAND.ssg 2.b]
b) i mer l. mindre bildl. anv. Jagh wil icke falla j menniskio hand.
2Sam. 24: 14 (Bib. 1541;
äv. i Bib. 1917); jfr hand
5 b α. Så var det med Jesus, af menniskohand gifven i dödens våld.
RUDIN 2Evigh. 2: 478 (
1889).
[MÄNNISKO-HAND.ssg 2.b.slutet]
särsk. med tanke på handen l. händerna ss. redskap för mänsklig värksamhet; jfr hand
9. Gjord av mäniskohand. Ett värk av människohand. Ey heller dyrkas
(Gud) medh menniskio hender.
Apg. 17: 25 (NT 1526;
Bib. 1917: låter .. betjäna sig av människohänder). Den vises sten / i knappen sitter på Allfaders spira, / och menskohänder bryta den ej lös.
TEGNÉR (WB) 3: 96 (
1820).
(Skogar) der intet träd ännu fallit för menniskohand. BERLIN Lsb. 174 (
1852).
–
MÄNNISKO-HANDEL.
handel med människor (ss. vara); särsk. om slavhandel. PT 1791,
nr 37 s. 3.
SLorS 6: 30 (
1891).
–
MÄNNISKO-HANDLARE.
om person som driver människohandel. PoetK 1819, 3:
35 (om handel med flickor för ett harem). –
MÄNNISKO-HAT.
hat mot människor; misantropi. Fennia XVI. 3: 36 (
1761).
Gud bevare mig för mjeltsjuka och menniskohat. TEGNÉR (WB) 5: 387 (
1825).
–
MÄNNISKO-HATANDE,
n. (tiIlf.) == -hat. SvMerc. 1765,
s. 18.
–
MÄNNISKO-HATANDE,
p. adj. jfr -hat. WIKFORSS 2: 136 (
1804).
En tidtals djupt melankolisk, sedan misstänksam och människohatande enstöring. BERG Almguist 25 (
1928).
–
MÄNNISKO-HATARE.
jfr -hat. Konungh Erik var en mördare, tyran och menniskiohatare. RA I. 2: 277 (
1569).
särsk. (
mera tillf.)
i sg. best., om djävulen. MÜNCHENBERG Scriver Får. 42 (
1725).
RYDBERG Dikt. 1: 83 (
c. 1876,
1882).
–
MÄNNISKO-HATERSKA. (
tillf.)
jfr -hatare. STRINDBERG AbuCas 70 (
1908).
–
MÄNNISKO-HAV. (
i vitter stil)
om stor folksamling, som företer viss likhet med ett hav; jfr hav 3. TIGERSCHIÖLD Dikt. 1: 97 (
1888).
Det böljande människohavet. RÖNNBERG KonstnL, 1: 108 (1931). –
MÄNNISKO-HISTORIA, (
mera tillf.)
människornas l. mänsklighetens historia. BJÖRNSTÅHL Resa 1: 21 (
1769).
Världsoch människohistoriens egentliga, enda, djupaste tema .. är konflikten mellan otron och tron FEHR Und. 166 (
1894).
–
MÄNNISKO-HJORD.
jfr hjord 2 a Hes. 36: 38 (
Bib. 1541;
Bib. 1917 hjordar av människor).
FRÖDING Eftersk. 2: 28 (
1893,
1910)
–
MÄNNISKO-HJÄLP.
[y. fsv. människio hiälp (JMPsalt. 389)]
mänsklig hjälp; ofta i motsats till Guds hjälp. Thet är omögelighit, at menniskio hielp skulle kunna beskydda oss in för Gudz dom. LPETRl 3Post. 56 a (1555).
–
MÄNNISKO-HJÄRNA.
( människe- 1698 (: Menniskie Hierne Sp.). män(ni)sko- 1720 osv. ) SAHLSTEDT Hoffart. Bih.
5 (
1720).
Människohjärnan. BROMAN 1926;
boktitel).
Ssg:
–
människohjärn-spiritus. (
förr)
farm. spritextrakt av människohjärna. ApotT 1698,
s. 80.
–
MÄNNISKO-HJÄRTA.
( människ- (mänsk-) 1672. människe- 1649. män(ni)sko- 1621 osv. ) särsk.
bildl., om hjärtat tänkt ss. säte för människans själsliv (jfr hjärta II). FORSIUS Fosz 212 (
1621). Den store kännaren af människo hjertat, Shakespear.
HASSELROTH Campe 132 (
1794).
Mellan lifvets sorgesuck och dödens / Menskohjertat vacklar här på jorden. STAGNELIUS (SVS) 2: 440 (
1821).
Människohjärtanas fördolda djup. BESKOW Pred. 6 (
1901).
särsk. (
mindre br.)
pregnant, om välvilligt o. ömmande hjärta (jfr hjärta II 2 d β, f). Ni är rik, Herr Baron! – och ser ut at ega et människjohjerta.
ALTÉN Schachm. 103 (
1798).
LILJECRONA RiksdKul. 383 (1840).
–
MÄNNISKO-HONA. (
mera tillf.)
om kvinna med starkt utpräglade könskaraktärer. (Zolas Severine) människo-honan, som blott följer sina instinkter. FRÖDING Eftersk. 2: 54 (
1890,
1910).
MOBERG Rosell 245 (
1932).
–
MÄNNISKO-HOP,
r. l. m. hop av människor; förr äv., i sht i sg. best., sammanfattande om människorna i gemen, människosläkte(t), gemene man, massa(n); jfr hop, sbst.³
³. Vår hela Menskio-hop. DÜBEN Boilcau Skald. 26 (
1721).
En sysslolös menniskohop (är) ständigt .. fallen för att göra gyckel. BACKMAN Dickens Pickw. 1: 203 (
1871).
–
MÄNNISKO-HUD.
( människe- 1596. män(ni)sko- 1712 osv. ) SthmTb. 7/1
1596.
–
MÄNNISKO-HUVUD.
(Benedikt Sigurdsson) hade i sitt Skjöldemärke ett Menniskio Hufwud. PERINGKIÖLD MonUpl. 74 (
1710). särsk. om huvudet ss. säte för hjärnan. Ett helt, som intet menniskohufvud förmår att omfatta.
JÄRTA 2: 210 (
1823).
SVEDELIUS Lif 319 (
1887).
–
MÄNNISKO-HUVUDSKALLE ~¹⁰²⁰. (människe- 1597. människo- 1830 ) (numera bl. tillf.) SthmTb. 14/11
1597.
–
MÄNNISKO-HÅR.
( människe- 1650. människo- c. 1645 osv.) vanl. koll. IERICI Colerus 2: 162 (c. 1645).
–
MÄNNISKO-HÄTSK. (
i vitter stil)
hätsk mot människorna. Phosph. 1811,
s. 236. VLitt. 1: 74 (
1875,
1902)
–
MÄNNISKO-HÄVD. (
i sht i högre stil)
den mänskliga hävden (se hävd 8, mänsklighetens hävder; i sht i pl. ATTERBOM SDikt. 1: 55 (
1811,
1836)
En stor författares lif .. företer .. en af de rikaste taflor, menniskohäfderna hafva att framvisa. Frey 1850,
s. 39.
–
MÄNNISKO-HÖVA. (
†)
vad som passar l. är tillbörligt l. möjligt för en människa; särsk. i uttr. över människohöva, över mänsklig förmåga; jfr höva 2 a, b. Det går öfver menniskohöfva. CHYDENIUS 404 (
1779).
(Människan vill) Likväl till menskohöfva ej beqväma sig. SPONGBERG Soph. 53 (
1866).
ALEXANDERSON Sept. 27 (
1868).
–
MÄNNISKO-IDEAL,
n. jfr ideal II 3. Lyceum I. 2: 148 (
1810).
(Genomsnittsengelsmannen) är .. för närvarande den enda genomsnittsmänniska, som äger ett människoideal och som vet hur en karl bör se ut och hur en karl bör handla. HELLSTRÖM RedKav. 43 (
1933).
–
MÄNNISKO-INDIVID.
jfr individ 1 a. JÄRTA 2: 387 (
1824).
–
MÄNNISKO-INTRESSE.
intresse för människor(na). TÖRNEROS Brev 2: 430 1836;
uppl. 1925).
–
MÄNNISKO-ISTER.
( människo- 1642–1836. människos- 1578 ) (
†)
== -fett. BOLAVI 120 a (
1578).
FORSHÆLL OrgPharm. 21 (1836).
–
MÄNNISKO-JAKT.
jfr jakt, sbst.¹ ³; särsk. i fråga om slavhandel. Oldendorp I: 325 (
1786).
–
MÄNNISKO-JORD.
[MÄNNISKO-JORD.ssg 1]
1) (
†)
jord av förmultnade människor. LINNÉ SystNat. 209 (
1748).
[MÄNNISKO-JORD.ssg 2]
2) (
i vitter stil)
i sg. best., om planeten jorden.
ATTERBOM LÖ 2: 434 (
1827).
Därs. 1: 160 (
1854).
–
MÄNNISKO-JÄGARE.
jfr -jakt; särsk. i fråga om slavhandel. Oldendorp 1: 330 (
1786).
RYDBERG Dikt. 2: 76 1891;
om "kung Frode").
–
MÄNNISKO-KLASS.
[MÄNNISKO-KLASS.ssg 1]
1) motsv. klass 2. SP 1779,
s. 575.
Denna olyckliga människoklass (dvs. slavarna). BOËTHIUS HistLäsn. 1: 258 (
1895).
[MÄNNISKO-KLASS.ssg 2]
2) motsv. klass 6. Båda dessa menniskoklasser (dvs. de tredska och de dumma). RADEMINE Knigge 1: 118 (
1804).
–
MÄNNISKO-KLOKSKAP ~²⁰ l. ~⁰². ( människe- 1624. människo(mänsko-) 1811, 1836 ) (numera i sht i högre stil, minre br.) mänsklig självklokhet l. förnumstighet.
RUDBECKIUS Starcke C 7 b (
1624).
Inom höglärd mensko-klokskap / Mellan böcker och kathedrar fängslad. ATTERBOM SDikt. 1: 119 (
1811,
1836)
–
MÄNNISKO-KONST.
[y. fsv. människio konst (HelMänLefv. 136)]
[MÄNNISKO-KONST.ssg 1]
1) (
numera föga br.)
mänsklig förmåga l. skicklighet. SPEGEL Pass. 454 (
c. 1680).
Ajas' ättling sofver djupare, / Än att han kunde väckas mer af menskokonst. RUNEBERG 5: 197 (
1864).
[MÄNNISKO-KONST.ssg 2]
2) (mera tillf.) om skön konst med tanke på att den utövas av människor. Under det jag sväfvade mellan beundran för den stora gudanaturen och den stora menniskokonsten. NICANDER Minn. 1: 260 (
1831).
–
MÄNNISKO-KRAFT.
[MÄNNISKO-KRAFT.ssg 1]
1) mänsklig kraft l. förmåga; jfr kraft 1. SCHRODERUS Os. 1: 487 (
1635).
Hvad är menniskokraft emot / Muspels söner, de röda? TEGNÉR (WB) 5: 101 (
1825).
[MÄNNISKO-KRAFT.ssg 2]
2) (
i sht i fackspr.)
om mänsklig kraft (att utföra ett arbete), i motsats till djurkraft, maskinkraft o. d.; jfr kraft 4. Sådane värktyg och machiner, hvarmed .. mennisko kraft understödjes. BERCH Hush. 40 (
1747).
KrigVAH 1888,
s. 148.
[MÄNNISKO-KRAFT.ssg 3]
3) (
†)
ss. måttsenhet. Ångmachins-kraften i England är .. beräknad att .. svara emot 320000 hästkrafter eller 1,920000 menniskokrafter. JernkA 1824,
s. 375.
–
MÄNNISKO-KREATUR. (
†)
om ngt som är skapat av människor. LPETRI 4Post. 32 a (
1555).
–
MÄNNISKO-KROPP.
(mänske- 1672. män(ni)sko- 1640 osv.) [y. fsv.
människio kropper (MP 5: 83)]
Linc. C 5 b (1640). Gymnastikens syfte är, att rigtigt utbilda menniskokroppen. LING Regl. 1 (
1836).
Människokroppens vävnader och organ. BROMAN 1925;
boktitel).
–
MÄNNISKO-KRYP.
ringaktande, om människa: liten o. obetydlig varelse; jfr kryp, sbst.¹ c α. BILLING Betr. 611 (
1907). Ödet, detta av Gud förutbestämda skeende, inför vilket vi små människokryp stå fullständigt maktlösa.
ZIEDNER Lögn 95 (
1930).
–
MÄNNISKO-KRÄK. (
†)
[MÄNNISKO-KRÄK.ssg 1]
1) människokryp; jfr kräk 1 c γ. Det lilla menniskio-kräkets förmätenhet. DALIN Arg. 2: 409 (
1734,
1754).
[MÄNNISKO-KRÄK.ssg 2]
2) om litet barn; jfr kräk 1 c δ. AdP 1786,
s. 153.
–
MÄNNISKO-KULTUR.
jfr kultur 8. ADLERSPARRE PVetA 1804,
s. 3.
–
MÄNNISKO-KUNSKAP ~²⁰ l. ~⁰² kunskap om människan. MÖLLER 2: 374 (
1785).
(Den jag älska) petade i mitt inre med sin dissekerknif för att rikta sin mennikokunskap.
BENEDICTSSON Ber. 242 (
1888).
–
MÄNNISKO-KYNNE.
( mänske- 1672. mänsko- 1764 (i vers)) [MÄNNISKO-KYNNE.ssg 1]
1) (
†)
människosläkte (se d. o. 1; jfr kynne 1. LUCIDOR (SVS) 276 (
1672).
[MÄNNISKO-KYNNE.ssg 2]
2) (
tillf.)
läggning l. sinnelag hos människa; jfr kynne 2 a. SvMerc. 1764, s. 164. –
MÄNNISKO-KÄNNARE.
person som gm iakttagelser l. studier förvärvat stor o. ingående människokännedom; person som förstår att riktigt bedöma o. värdesätta människor. God, fin, stor människokännare. VDAkt. 1779, nr 127. (Alcibiades) var en kall och slug människokännare och räknemästare och därför oöverträfflig i att utnyttja andra för sina syften. GRIMBERG VärldH 2: 504 (
1927).
(G. Sundbärg framhåller) hurusom svensken i motsats mot dansken är en dålig människokännare. BACKMAN MännRas. 326 (
1935).
–
MÄNNISKO-KÄNNEDOM ~²⁰⁰ l. ~¹⁰². (gm iakttagelser, studier o. d. vunnen) kännedom om människornas natur, deras sätt att tänka, känna osv. LANÆRUS Försök 95 (
1788).
Att förhöra spioner kräfver stor menniskokännedom och förmåga att bedöma olika skaplynnen. NORDENSVAN o. KRUSENSTJERNA 2: 160 (
1880).
–
MÄNNISKO-KÄNSLA. (
numera bl. tillf.)
mänsklig känsla; förr äv. filos. om en till människans väsen hörande o. för alla människor gemensam känsla. LUNDBERG PAULSON Erasmus 68 (
1728).
Jag skall känna lifvets plågor, så bittra de naturligen äro för en mennisko-känsla. LEHNBERG Pred. 2: 230 (c. 1800).
(De som) gerna söka ett stöd i menniskotankens och menniskokänslans allmänna öfverensstämmelser.
LEOPOLD 4: 12 (c. 1820).
AB 1845,
nr 221, s. 2.
–
MÄNNISKO-KÄR.
[jfr d. menneskekær]
(
mindre br.)
människoälskande; människovänlig; förr äv.: filantropisk. Hans hjärta, fullt af ömma människokära känslor! EKMANSON Sterne 2: 186 (
1791).
Främst står det Brittiska folket i allvaret, mängden och storheten af sina christliga och menniskokära företag. WINGÅRD 2: 317 (
1846). Denne
(människooffrande) Konstantin är en ohygglig motbild till den människokäre Markus Aurelius.
RYDBERG FilosFörel. 1: 176 (
1876).
ÖSTERGREN (
1932).
–
MÄNNISKO-KÄRLEK.
[MÄNNISKO-KÄRLEK.ssg 1]
1) (
tillf.)
kärlek som en människa hyser, mänsklig kärlek. NORDENFLYCHT Turt. 19 (
1743).
[MÄNNISKO-KÄRLEK.ssg 2]
2) kärlek till människor. [MÄNNISKO-KÄRLEK.ssg 2.a]
a) om kärlek till medmänniskor. SCHULTZE Ordb. 2114 (
c. 1755).
Den christeliga menniskokärleken, som .. spisar de hungriga, kläder de nakna. FRANZÉN Pred. 3: 27 (
1843).
Läkaren åligger .. att .. bemöta de sjuka med vänlighet och människokärlek. SFS 1915, s.
1950.
[MÄNNISKO-KÄRLEK.ssg 2.b]
b) (
†)
om den kärlek Gud l. Kristus bevisar människorna. RÖNIGK Fresenius 289 (
1753). Denne Guds och vår Frälsares store människokärlek,
RYDÉN Pontoppidan 169 (
1766).
–
MÄNNISKO-KÄRLIG.
[jfr d. menneskekærlig]
(
†)
människovänlig, vänlig; human; jfr -kär. Den politesse du cœur, som gör människan mera benägen till människokärliga, än höfliga gärningar. EKMANSON Sterne 2: 79 (
1791). En
mennisko-kärlig omvårdnad om det lägre folket.
LBÄ 32: 33 (
1799).
KrigVAT 1843,
s. 308.
–
MÄNNISKO-KÖN.
(män(ni)ske- 1635–1673. män(ni)sko- 1604–1815. människos- 1622–1633 ) [jfr man-kön 1]
(†) människosläkte(t). När Wattuflodhen hadhe förderfwat och förgiordt Menniskiokönet. SKYTTE Or. A 6 b (
1604).
J som, likt honom, himla-elden fören / Ibland ett groft och jordiskt mensko-kön! LEOPOLD 2: 146 (
1801,
1815)
–
MÄNNISKO-KÖTT.
The som åto menniskio kött. SalWijsh. 12: 5 (öv. 1536).
NoK 7: 71 (
1922). särsk. i utvidgad anv., om människor. Hon hade icke darrat när auktionen på menniskokött stod i sockenstugan.
HEDENSTIERNA FruW 125 1890;
om bortauktionerande av fattighjon o. d.).
–
MÄNNISKO-LAG,
r. l. f. l. m. jfr lag, sbst.¹
¹; särsk. i motsats till Guds lag. Altså äre nu Jurister i Menniskio Lagh och bodh ganska flitige, Gudz bodh ringachtande.
FORSIUS Fosz 416 (
1621).
särsk. allmännare; jfr lag, sbst.¹
². Den blinda männ'skjolag, som all Naturen vränger. NORDENFLYCHT QT 1744,
s. 27.
–
MÄNNISKO-LEVNAD.
jfr -liv 3. WINGÅRD 2: 9 (
1818).
–
MÄNNISKO-LIK,
adj. ( mänsk- c. 1696. män(ni)sko- 1662 osv. ) [y. fsv. människio liker (SpecVirg. 438)]
lik en människa. [MÄNNISKO-LIK.ssg 2.a]
a) i avs. på yttre egenskaper. 3SAH LII. 2: 57 (1774). Elfvor äro små ljusletta menniskolika väsenden. RÄÄF Ydre 1: 59 (
1856).
[MÄNNISKO-LIK.ssg 2.a.slutet]
särsk. α)
zool. i uttr. människolika apor, människoapor.
VerdS 1: 54 (
1889).
β) (ngt skämts.) pregnant: som ser ut som en människa; jfr människa 5 b. Vi låta tills vidare kläda upp vår studiosus! Sedan få vi se, hur pass menniskolik han blir. PALMBLAD Nov. 4: 153 (
1851).
[MÄNNISKO-LIK.ssg 2.b]
b) i avs. på andliga egenskaper. 2Saml. 35: 216 (
1662).
Även de lidanden .. (min kärlek) vållat mig äro så ett med min själ, att jag knappt skulle finna mig människolik utan dem. SIWERTZ JoDr. 391 (
1928).
–
MÄNNISKO-LIKHET ~⁰² l. ~⁰². jfr -lik, adj. BOSTRÖM 2: 13 (
1838); jfr
-lik, adj.
b. UVTF 12: 100 (
1875); jfr
-lik, adj.
a. –
MÄNNISKO-LIKNANDE,
p. adj. (i yttre avseende) liknande en människa. SCHULTHESS 1885.
Fornv. 1921,
s. 167.
–
MÄNNISKO-LIKNELSE.
[MÄNNISKO-LIKNELSE.ssg 1]
1) (
†)
utseende l. skapnad av (en) människa; särsk. i uttr. i människoliknelse, i människogestalt; jfr liknelse 2. Gudhar äro kompne nidh til oss j menniskio lijknilse. Apg. 14: 11 (
NT 1526;
Bib. 1917 i människogestalt).
RÄÄF Ydre 1: 56 (
1856).
[MÄNNISKO-LIKNELSE.ssg 2]
2) (
numera bl. ngn gg arkaiserande)
konkret: människogestalt (se d. o. 2, människoskepnad; jfr liknelse 3 a. Vi hvarken lifvas eller skrämmas af dessa menniskoliknelser utan kött och blod. LYSANDER Faust 51 1875;
om allegoriska figurer).
HÖGBERG Vred. 1: 65 (
1906).
[MÄNNISKO-LIKNELSE.ssg 3]
3) (
†)
om bildstod l. figur av människa; jfr liknelse 6. SYLVIUS Mornay 390 (
1674).
–
MÄNNISKO-LIV.
[MÄNNISKO-LIV.ssg 1]
1) tillståndet l. förhållandet att människan lever; jfr liv I 1. Menniskio-lijf, som Röök förswinner i Wädret. STIERNHIELM Herc. 64 (
1648,
1668). särsk. konkretare, övergående i
5. Intet människoliv spilldes. För honom betydde ett människoliv intet. Det hade så när kostat ett människoliv. Förlust av människoliv. EHRENADLER Tel. 754 (
1723).
(Ingen) lärer undandraga sig at biträda, då et mennisko-lif kan räddas och återställas. PH 10: 654 (
1776).
[MÄNNISKO-LIV.ssg 2]
2) människans levnad; jfr liv I 2. Människolivets korthet. Ett helt människoliv igenom. SP 1792,
nr 148, s. 3. särsk. (
föga br.)
ss. namn på vissa växter av familjen Convolvulaceæ, med syftning på deras mycket korta blomningstid. [MÄNNISKO-LIV.ssg 2.a]
a) om Ipomœa purpurea (Lin.) Roth. LUNDSTRÖM Trädg. 2: 46 (
1831).
FRIES Ordb. 97 (
c. 1870).
[MÄNNISKO-LIV.ssg 2.b]
b) i uttr. slingrande människoliv, om Calystegia sepium R. Br., snårvinda. GROTENFELT LandtbrFinl. 202 (
1896).
[MÄNNISKO-LIV.ssg 3]
3) människans levnadsförhållanden l. livsföring o. d.; jfr liv I 3. FRANZÉN Minnest. 2: 7 (
1822).
Det går en liklukt genom menskolifvet. TEGNÉR (WB) 5: 205 (c. 1826).
Vissa festanledningar ingripa .. djupt i människolivet. NILSSON Festd Vard. 105 (
1925).
[MÄNNISKO-LIV.ssg 4]
4) om människors (livliga l. ivriga) rörelser, värksamhet o. d.; jfr liv I 8. Från fönstret .. ser han ut på gatan och det myllrande människolivet. HELLSTRÖM RedKav. 340 (
1933).
[MÄNNISKO-LIV.ssg 5]
5) konkret, om människa; jfr liv I 11. Dessa sträckor (av romerska kampagnan) kan man under vissa af årets månader tillryggalägga, nästan utan att möta ett menniskolif. RYDBERG RomD 156 (
1874,
1877)
Fader, du som livet tändel, / Tag i dina goda händer / Detta späda mänskoliv. Ps. 1937, 185:
1. särsk. (ngt vard.) i uttr. där finns inte ett människoliv, förr äv.
där är intet människoliv, inte en människa.
WESTE (
1807).
ÖSTERGREN (
1932).
–
MÄNNISKO-LOPPA,
f. l. r. zool. den i sht på människan parasiterande lopparten Pulex irritans Lin. 2NF 2: 1101 (
1912).
–
MÄNNISKO-LOTT. (
i vitter stil)
människans lott l. skickelse (i livet); jfr lott, sbst.² ⁴ c. NORDENFLYCHT (SVS) 2: 434 (
1759).
Det är människolott att begära mer, mer, mer. MOBERG Sedebetyg 31 (
1935).
–
MÄNNISKO-LUKT.
lukt som härrör från människa. STIENSTOLPE DQ 2: 177 (
1818).
–
MÄNNISKO-LYCKA,
r. l. f. jfr lycka, sbst.³ ³. TEGNÉR (WB) 2: 24 (
1809).
–
MÄNNISKO-LYNNE.
jfr lynne 2. Besynnerligt huru läget af landet värkar på människolynnet. PALMSTEDT Res. 126 (
1780).
Det ligger i menniskolynnet att öfverdådigare begagna en återvunnen än en oafbruten frihet. TEGNÉR (WB) 4: 156 (
1824).
–
MÄNNISKO-LÄNGTAN. (
i vitter stil)
mänsklig längtan. RYDBERG Dikt. 2: 31 (
1891).
Du ofattbara människolängtan till det som är upphöjt och stort. HEIDENSTAM Dag. 61 (
1909).
–
MÄNNISKO-LÄRA,
r. l. f. (i religiöst spr.) motsatt: Lära av gudomligt ursprung; jfr lära, sbst. 2. Ther näst tagher han til at prijsa Euangelium emoot menniskioläror. Förspr2Petr. (Bib. 1541).
Gal. 1: 11 (
Bib. 1917).
–
MÄNNISKO-MAGE.
(människ- 1619. män(ni)sko- 1824 osv.) SIGFRIDI D 7 b (
1619).
–
MÄNNISKO-MAKT.
mänsklig makt l. förmåga; jfr makt 1; numera i sht i uttr. i människomakt. Det står icke i människomakt att (osv.). KOF II. 2: 400 (c. 1655).
Ty mennskio-macht thet aldrig kan / En droppa regn nedkalla. SWEDBERG Ps. 1694,
372: 4; jfr
Ps. 1695,
315: 4.
Då de visste, att folket här på kusten skulle göra allt vad i människomakt stod för att bistå dem. RÖNNBERG KontsnL 1: 50 (
1931).
–
MÄNNISKO-MASKIN.
om människan uppfattad ss. en maskin; jfr maskin 2 b. PoetK 1813, Suppl.
s. 106.
–
MÄNNISKO-MASSA.
[MÄNNISKO-MASSA.ssg 1]
1) stor samling l. skara av människor. ÖgCorr. 1854,
nr 76, s. 1.
Gatorna (voro) fullpackade av en mänskomassa, som ständigt ökades. HELLSTRÖM Malmros 56 (
1931).
[MÄNNISKO-MASSA.ssg 2]
2) i sg. l. pl. best., om den stora massan av människor; jfr massa, sbst.²
⁵ b. likasom under despoten den större
mennisko-massan, i längden, blir ett lågsinnadt, dumt och oädelt djur.
2SAH 10: 251 (
1822).
–
MÄNNISKO-MATERIAL,
n. (
i sht i fackspr.)
motsv. material, sbst. 1. Den danske forskaren Lund upptäckte .. fossilt människomaterial i trakten av Lagoa Santa. BACKMAN MännRas. 137 (
1935). särsk. motsv. material, sbst.
1 c. GHT 1897,
nr 1 A,
s. 2. Strävan till förbättring av människomaterialet.
JUNDELL Barn. 1: 63 (
1927).
–
MÄNNISKO-MATERIEL. (
numera föga br.)
människomaterial; jfr materiel 2. RYDBERG Varia 254 (
1894).
–
MÄNNISKO-MEDICIN. (
†)
läkarkonst; motsatt: veterinärkonst. HJELT Medicinalv. 2: 594 (i handl. fr. 1779).
Krig VAH 1826, s. 46.
–
MÄNNISKO-MENING.
( människe- 1635. människo- 1566 osv. ) (i religiöst spr.) mänsklig åsikt o. d.; motsatt: gudomlig sanning o. d.; jfr mening, sbst. 1. LPETRI Kyrkiost. 47 b (
1566).
Kol. 2: 8 (
Bib. 1917;
NT 1526: menniskiers stadgar).
–
MÄNNISKO-MINNE.
( människe- 1545. människo- 1530 osv. ) motsv. minne, sbst.¹ ¹, 2; äv. i uttr. i människominne, i mannaminne. Så långt menniskominne går, har Köla varit moderförsamling och Eda annex. HÖJER Sv. 1: 481 (
1875). Det har aldrig hänt förut i människominne, att en konsul behövt ha några idéer.
HÖGBERG Frib. 273 (
1910).
särsk. (†) i. vissa uttr.:
vara i människominne [jfr manna-minne 1 b]
, vara i levande hågkomst, bevaras i människors minne; över människominne [jfr manna-minne 1 c β]
, under en tid som sträcker sig längre tillbaka än man kan minnas. Epter nw för:da godz strax för Reffzten bortt komen äre är ju så wäl i menniskio minne om them som om the annor.
G1R 7: 47 (
1530).
Likesom thenne wåre Rijkers frijheet och rettigheet, som man öffwer meniske minne och aff ålder nuthet och bruket haffwer, inthet mere gelle skulle. Därs. 17: 341 (
1545).
Därs. 18: 241 (
1547).
–
MÄNNISKO-MUN. (
mera tillf.)
människas mun. BtFinlH 2: 287 (
1666).
Dig o Gud! .. / Lofve alla menskomunnar. WALLIN Vitt. 1: 60 (
1813).
PIPON SvSpr. 7 (
1878).
–
MÄNNISKO-MÅLNING. (
†)
porträttmålning. DALIN (
1853).
–
MÄNNISKO-MÅTT.
(i skriftspr.) om måttet för mänsklig förmåga o. d. Med en klokhet, en kraft och en arbetsamhet, som voro vida öfver det vanliga menniskomåttet, sörjde .. (Karl den store) för allt, som kunne lända folk och rike till fromma. PALLIN MedeltH 13 (
1875).
–
MÄNNISKO-MÄNGD.
[MÄNNISKO-MÄNGD.ssg 1]
1) (
†)
folkmängd (se d. o. 1. VetAH 1764,
s. 85.
[MÄNNISKO-MÄNGD.ssg 2]
2) (
mera tillf.)
folkmassa, folkhop. PoetK 1818, 1: XXXII. Hon såg ej längre en menniskomängd / men ett koppel hundar, en flock varginnor.
HEIDENSTAM Vallf. 155 (
1888).
[MÄNNISKO-MÄNGD.ssg 3]
3) (
†)
i sg. best.: det stora flertalet människor, den stora massan.
När skall engång, hos menniskomängden, det Starka och det Milda förenas i en och samma sinnesart? ATTERBOM Minn. 353 (
1818). DENS.
Minnest. 1: 294 (
1844).
–
MÄNNISKO-MÖJLIG.
(män(ni) sk- 1678–1775. mänske- 1701. människo- c. 1855 ) [jfr t. mensch(en)möglich]
(†) möjlig för människor, som står i mänsklig förmåga; upptänklig. Min största åhåga hafwer stedse warit uti mit 30 års Ministerio, at med all mänskmöjelig trohet, flit och försigtighet förrätta det mig är anförtrodt wordet. HC11H 2: 54 (
1678).
Wij hafwa giordt hwadh mennisk möijeligt är. KKD 11: 259 (
1704).
Hos honom går förmågan öfver det mennisko-möjliga. ATTERBOM FB 147 (c. 1855).