((†) f.
[fsv.
mane; jfr d.
maane, isl.
máni, got.
ména, fsax. o. fht.
măno (jfr t.
mond), feng.
móna (eng. moon); till den ieur. stammen
meĕn-, som ingår i lat.
mensis, månad, gr. μήνη, måne, μήν, månad, sanskr.
măs, måne, månad- samhörigt med (l. samma ord som) MÅNAD. – Jfr
MÅNDAG, sbst.¹]
).
).
).
).
). jfr
m. fl. – särsk.
tilltagande, i ny l.
resp.
l.
, förr äv.
l.
).
).
).
).
).
).
). (
).
I Månan bygg, / för Döden trygg, / Blir ingen man.
).
). – särsk.
). v. Sparch ... Han skall ju bli er måg? Propp. Min måg? – ja i månan!
).
).
).
).
).
).
stirrade .. på oss med stel blick och vitt utspärrad mun, som hade vi ramlat ned från månen.
).
särsk. i benämningar på vissa straff i pantlekar där månen betecknar ngt för den straffade överraskande; i uttr.
.
).
).
).
).
).
).
).
).
[jfr t. unterm monde samt under solen]
).
).
).
[jfr motsv. uttr. i d.]
).
).
).
).
).
). – särsk.
.
).
.
).
[jfr motsv. anv. i dan. o. t.]
, vara resp. bli flintskallig.
).
).
Ssgr(i allm. till
1)
A
–
(jfr 1 a β) MÅN-ANLETE ~⁰²⁰. (i vitter stil)
om fullmånen uppfattad ss. ett människoansikte.
BREMER NVerld. 3: 354 (
1854).
– (jfr
1 a β)
MÅN-ANSIKTE ~ ⁰²⁰. om människoansikte, == fullmåns-ansikte. Månansiktet och andra berättelser. NACHMAN London 1914;
boktitel).
En liten, satt man med ett månansikte. GRIPENBERG Powell SällsHemv. 76 (
1930).
–
MÅN-ATLAS astr. samling i bokform av månkartor. 2NF 16: 967 (
1911).
–
(1 a, h) MÅN-BAGGE.
zool. mÅnhornbagge. Rebau NatH 1: 593 (
1879).
– (
1,
2)
MÅN-BANA,
r. l. f. astr. bana vari månen rör sig kring jorden resp. vari en måne rör sig kring sin planet. Jupiter med en af dess månbanor. FOCK 1Fys. 278 (
1853).
Månbanans lutning mot jordbanan. STRÖMGREN AstrMin. 2: 91 (
1927).
–
MÅN-BARN,
se månadsbarn. –
(1 b) MÅN-BEGLÄNST,
p. adj. [jfr t. mondbeglänzt]
(
i vitter stil)
jfr -belysa. På våra månbeglänsta marker. Phosph. 1810,
s. 26.
–
(1 a, h) MÅN-BEN.
[jfr nylat. os lunatum]
anat. ett av handlovens ben, som är halvmånformigt; äv. om motsvarande ben hos djur. THORELL Zool. 1: 232 (
1860).
–
(1 b) MÅN-BESTRÅLAD,
p. adj. [jfr t. mondbestrahlt]
(
i vitter stil)
jfr -belysa. Vid en månbestrålad källa. STAGNELIUS (SVS) 2: 33 (
c. 1820).
–
(1 b) MÅN-BLEK.
(mån.- c. 1820 osv. måne- 1916 ) (i vitter stil) blek ss. månen l. månskenet. STAGNELIUS (SVS) 2: 273 (
c. 1820).
–
MÅN-BLIND.
[jfr t. mondblind, eng. moonblind]
[MÅN-BLIND.ssg 1]
1) [jfr månadsblind]
veter. månadsblind. DALIN FrSvLex. 2: 85 (
1843).
[MÅN-BLIND.ssg 2]
2) sjöt. som icke kan se i månljus. BERGDAHL Antip. 41 (
1906).
avledn.: månblindhet, r. l. f.
[MÅN-BLIND.ssg 1]
1) veter. till -blind 1. SCHULTHESS (
1885).
SCHMIDT Hb Veter. 110 (
1911).
[MÅN-BLIND.ssg 2]
2) sjöt. till -blind 2 Månblindhet uppkommer deraf att man en klar natt sofver utsatt för månens strålar. TROLLE Duvall 1: 56 (
1875).
RAMSTEN o. STENFELT (
1917).
–
(1 b) MÅN-BLÅ.
blå med den nyans som färgen får i månljus. Så svara, dam, beslöjad i månblå floret. ALMQVIST Törnr. 1: 158 (
1839).
En månblå .. dager. FORSSLUND Djur 215 (
1900).
–
MÅN-BÄRG astr. bärg på månen. ÅrsbVetA 1822,
s. 179.
–
MÅN-CIRKEL.
( mån- 1755–1936. måne- 1693–1769 ) (
numera föga br.)
astr. måncykel.
ROSENFELDT Nav. 62 (
1693).
HAMMAR (
1936).
–
(1 a) MÅN-CYKEL astr. cykel (vanl. omfattande 19 år) efter vars förlopp nymånen approximativt återkommer på samma dag; jfr cykel. sbst.¹ ². MELANDERHJELM Astr. 2: 258 (
1795).
–
MÅN-DAG,
sbst.¹,
se d. o.
–
(1 a) MÅN-DAG,
sbst.² astr. tidsperiod ("dag"), omfattande drygt 14 1/2 dygn, varunder månens mot jorden vända sida belyses av solen; jfr -natt 1. CRONSTRAND ÅrsbVetA 1830,
s. 94.
–
MÅN-DIAMETER.
astr. Alm(Sthm) 1820,
s. 3.
–
MÅN-DISTANS.
astr. o.
sjöt. månens vinkelavstånd från solen l. från en stjärna. VetAH 1806,
s. 151.
–
(1 a) MÅN-DYGN astr. tiden (24 tim. 50 min.) för månens skenbara rörelse ett varv på himmeln. ÅrsbVetA 1824,
s. 343. TT 1897,
K. s. 102.
–
MÅN-DYRKAN.
rel.-vet. dyrkan av månen ss. ett gudomligt väsen. SvLittFT 1836, sp.
394. –
(1 a) MÅN-FAS.
astr. jfr fas, sbst.³ ¹. SELANDER ÅrsbVetA 1837–41,
s. 108.
–
MÅN-FLÄCK.
[jfr t. mondfleck, lat. macula lunæ]
[MÅN-FLÄCK.ssg 1]
1) mörk fläck pa månens yta; särsk. om mörka ytor på månytan, förr uppfattade ss. hav, numera ss. slättland. MÖLLER (
1790).
RYDBERG Myt. 1: 752 (
1886).
[MÅN-FLÄCK.ssg 2]
2) (
mindre br.)
zool. till 1 h, om månformig färgfläck på djur. MARKLIN Illiger 91 (
1818).
THOMSON Insect. 16 (
1862).
–
MÅN-FORMIG.
som har formen av en måne; vanl.: halvmånformig. Amasonernas flock, som för månformiga sköldar. ADLERBETH Æn. 18 (1804).
–
MÅN-FOSTER,
se månadsfoster. –
MÅN-FÖRMÖRKELSE.
månens förmörkelse gm dess inträde i jordens skugga. VetAH 1764 s. 171.
–
(1 b) MÅN-GLANS.
( mån- 1827 osv. måne- 1876–1932 ) (
i vitter stil)
om klart månljus (som återkastas från en blank yta o. d.). ATTERBOM SDikt. 1: 291 (
1810,
1837)
–
(1 h) MÅN-GLAS. (
i fackspr.)
äldre slags fönsterglas som tillvärkades i halvmånformiga skivor, varur rutorna utskuros. KEYSER Kemien 2: 273 (
1871).
SLors 17: 24 (
1899).
–
(1 b) MÅN-GLITTER.
( mån- 1898 osv. måne- 1880–1922 ) (
i vitter stil)
jfr glitter 1. WIRSÉN NDikt. 231 (
1880).
–
(1 b) MÅN-GLITTRANDE,
p. adj. (
i vitter stil)
Det månglittrande vattnet. LUNDEGÅRD Tit. 366 (
1892).
–
(1 b) MÅN-GLÄNST,
p. adj. (i poesi, föga br.) jfr -beglänst. ARNELL, Moore LR 2: 88 (
1830).
CFDAHLGREN 2: 77 (
1839).
– (jfr
1 a β)
MÅN-GUBBE(N).
gubbe(n) i månen. WoJ (1891). SvSlöjdFT 1916,
s. 85.
–
MÅN-GUD.
i sht rel.-vet. (manlig) gudomlighet som tänktes råda över månen; äv. om månen betraktad ss. en gud. STAGNELIUS (SVS) 2: 277 (
1821). Jag ser i Ull en gammal mångud.
Ant T XX. 4: 52 (
1919).
–
MÅN-GUDINNA.
i sht rel.-vet. jfr -gud. ConvLex. 6: 690 (
1833).
–
(1 a) MÅN-GÅNG;
pl. -ar. (
föga br.)
månens gång på himlavalvet; äv. om mekanisk anordning som visar denna. MÖLLER (
1790).
Upsala(A) 1920,
nr 119, s. 2.
–
MÅN-GÅRD.
( mån- 1727 osv. måne- 1639–1755 ) meteor. jfr gård, sbst.¹ ² d. Regnbogha om Morgonen, och Månegård (Ring kring om månan) bemerckia .. mulen wäderleek. SCHRODERUS Comenius 64 (
1639).
särsk. oeg.
Denna iskalla vinternatt med tät dimma så att lyktorna lyste med mångårdar. ÖBERG Son. 166 (
1905).
–
MÅN-HALVA.
Den jorden frånvända .. månhalfvan. SCHEUTZ Jord. 40 (
1857).
–
(1 a) MÅN-HORN.
( mån- 1795 osv. måne- 1905 ) om månens horn. VetAH 1795,
s. 187.
–
(1 a, h) MÅN-HORN-BAGGE.
zool. dyngbaggen Copris lunaris Lin., som på huvudet har ett halvmånformigt horn. 4Brehm 13: 369 (
1930).
–
(1 a) MÅN-HUS.
( mån- 1876 osv. måne- 1889 ) av astrologerna använd beteckning för var särskild del av ekliptikan som månen genomlöper under ett dygn av sin omloppstid. NF 1: 1248 (
1876).
–
MÅN-INNEVÅNARE ~ ⁰⁰²⁰⁰ ¹.-INVÅNARE ~ ⁰²⁰⁰ levande varelse (liknande en människa) som enligt ä. uppfattning tänktes bo på månen; i sht i pl. ÅrsbVetA 1825,
s. 340. Ld VBl. 1887,
nr 79, s.
4. –
MÅN-KALV,
se månadskalv. –
MÅN-KARTA.
karta över månens yta. (Galilei) var .. den första, som gjorde en mån-charta. EHRENHEIM Phys. 1: 120 (
1822).
–
(1 b) MÅN-KLAR.
[jfr d. maaneklar, t. mondhell]
(
i sht i vitter stil)
klart upplyst l. belyst av månen. En månklar kväll natt. ATTERBOM SDikt. 1: 224 (
1809,
1837).
På månklar sjö. TAVASTSTJERNA Morg. 155 (
1884).
–
MÅN-KLOT(ET).
( mån- 1860. måne- 1734 ) (
föga br.)
om månen. VASSENIUS Alm. 1734,
s. 25.
LINDHAGEN Astr. 411 (
1860).
–
(1 a, h) MÅN-KLÖVER. (
†)
växten Medicago falcata Lin., som bar halvmånformiga fröbaljor, fodersmäre. DAHLMAN Humleg. 101 (
1748).
–
MÅN-KROPP.
( mån- 1842 osv. måna- 1686 ) astr. om månen ss. kropp; jfr -klot. VOIGT Alm. 1686,
s. 33.
–
(1 a) MÅN-KULMINATION astr. jfr kulmination 1. ÅrsbVetA 1821,
s. 201.
–
MÅN-LANDSKAP ~ ⁰² ¹. ~²⁰. astr. om (parti av) månens yta med tanke på dess topografi. SELANDER ÅrsbVetA 1837–41,
s. 65.
särsk. i jämförelser, om öde o. sterilt landskap o. d. Staden såg ut som en stenöken, som ett månlandskap. LAGERLÖF Länk. 212 (
1894).
–
MÅN-LIK,
adj. lik månen; månformig; äv. (tillf.) : lik månljuset; äv. i fackspr. liktydigt med: halvmånformig. MÖLLER PrincBot. 32 (
1755).
Tusen färgor – , / Men alla månlikt matta, nattligt ljufva. ATTERBOM LÖ 1: 285 (
1824).
Det arbetande folkets (i Japan) månlika hattar. HIRN Hearn Exot. 2: 11 (
1903).
–
(1 b) MÅN-LILJA(N).
(i poesi, tillf. om månen. Bland svarta stammar / månliljan flammar. KARLFELDT FlPom. 63 (
1906).
–
(1 b) MÅN-LJUS,
n. ( mån- 1741 osv. måne- 1726–1896 ) ljus från månen. det var månljus hela natten. BURMAN Alm. 1726,
s. 39. Den violetta strålen af månljuset.
BERZELIUS ÅrsbVetA 1827,
s. 54.
–
(1 b) MÅN-LJUS,
adj. ( mån- 1639 osv. måne- c. 1670–1920 ) [MÅN-LJUS.ssg 1]
1) upplyst l. belyst av månen; jfr -klar. Det var månljust ute. SCHRODERUS Comenius 149 (
1639).
Vi syna guld i månljus natt. RYDBERG Dikt. 1: 63 (
1876,
1882)
Länge stod han på den månljusa gården .. försjunken i tankar. HEIDENSTAM End. 285 (
1889).
[MÅN-LJUS.ssg 1.slutet]
särsk. (
†) bildl., i uttr. bli månljust, i fråga om en glad överraskning När det nu röjdes att den yngste pojken hade
(gull-)äplet, skall man tro der blef
mån-ljust i kojan.
SvFolks. 404 (
1849).
[MÅN-LJUS.ssg 2]
2) (
vard.)
i ironisk anv. av 1 (slutet): som är allt annat än behaglig, "snygg", "trevlig"; dels om person, dels om situation l. förhållande; jfr ljus, adj. 8, Ijus-blå 2 b. SUNDÉN (
1887).
Jo, den är månljus!! Ej längre sedan än i går klådde mig den bofven på 100' rubel! NORDENSTRÖM Gogolj Rev. 93 (
1908).
De tänker kugga Markurells pojke. .. Jo, det måtte bli månljust! BERGMAN Mark. 280 (
1919).
–
(1 b) MÅN-LYST p. adj. ( mån- 1842 osv. måne- 1906–1911 ) (
i vitter stil)
månbelyst; stundom: upplyst av månen, månljus. Fregattens månlysta tackling. GOSSELMAN SAmer. 25 (
1842).
En lugn, månlyst afton. KRÆMER Span. 140 (
1860).
HÖGBERG Jim 23 (
1909).
–
(1 a) MÅN-LÖPARBAN. (
†)
månbana. RIDDERMARCK. Alm. 1693,
s. 31.
–
MÅN-LÖS.
( mån- 1828 osv. måne- 1724 ) som är utan måne. [MÅN-LÖS.ssg 1]
1) till 1; vanl. i bet.: som är utan månljus. Måne lösa nätter. QUENSEL Alm(Ld) 1724, s. 16. NoK 149: 6 (
1942).
[MÅN-LÖS.ssg 2]
2) till 2. De månlösa planeterna. CRONSTRAND ÅrsbVetA 1826,
s. 37.
–
MÅN-MJÖLK.
( mån- 1785–1906. måne- 1730–1807 ) [jfr ä. d. maanemælk, isl. mánamjólk, t. mond(en)milch, fr. lait de lune, nylat. lac lunæ samt bärg-mjölk]
(
numera knappast br.)
=== bärg-mjölk; äv. om bärgmjöl, vittringsjord. RROMELL Berg. 2 (
1730).
WALLERIUS Min. 14 (
1747).
KLINT (
1906).
–
(1 a) MÅN-MÅNAD.
( mån- 1825 osv. måne- 1786–1872 ) (
i fackspr.)
den tidsperiod (något över 29 1/2 dygn) som förflyter från nymåne till nymåne, synodisk månad, lunation. SCHÜTZERCRANTZ 2Förlossn. 154 (1786).
–
MÅN-NATT.
( mån- 1832 osv. måne- 1903 ) [MÅN-NATT.ssg 1]
1) astr. till 1 a: den tidsperiod ("natt") varunder månens mot jorden vända sida icke belyses av solen; jfr -dag sbst.², JÄDERIN o. CHARLIER 57 (
1888).
[MÅN-NATT.ssg 2]
2) (
i vitter stil)
till 1 b: månljus natt. CARLSTEDT Her. 1: 62 (
1832).
–
(1 a) MÅN-OMLOPP ~⁰² astr. månens omlopp kring jorden; äv. om den tid varunder detta omlopp fullbordas. LINDHAGEN Astr. 583 (
1861).
–
MÅN-RADIE.
astr. VetAH 1816,
s. 17.
–
MÅN-RAKET.
raket avsedd att nå månen. ÖSTERGREN (
1932).
–
MÅN-RAND astr. månskivans rand (kant). VetAH 1795,
s. 186 –
MÅN-RING. (
numera mindre br.)
meteor. mÅngård- VetAH 1753,
s. 84.
SvUppslB 19: 526 (
1934).
–
(1 h) MÅN-ROS.
herald. figur bestående av fyra med spetsarna mot varandra vända halvmånar som bilda en fyrbladig ros. BJÖRKEGREN 1680 (
1786).
–
(1 h) MÅN-RUTA,
r. l. f. [jfr d. maanerude, t. monraute, mon(d.)kraut; växten användes i äldre tid i vidskepligt syfte]
ormbunken Botrychium lunaria (Lin.) Sw. (som har halvmånformiga bladflikar), låsbräken. FRANCKENIUS Spec. C 3 a (
1659).
–
MÅN-RÄCKARE,
r. l. m. [jfr d. maanerækker; efter eng. moonraker, av moon, måne, o. raker, avledn. av rake, raka, skrapa (se raka, v.), eg.: ngn som "skrapar" månen]
(
förr)
sjöt. trekantigt segel som hissades över det ovanför överbramseglet hissade mindre segel som kallades skyskrapa. WITT Skeppsb. 26 (
1857).
–
(1 b) MÅN-SILVER.
[jfr d. maanesølv]
(
i vitter stil)
om månens silverliknande ljus. En genomvakad augustinatt med månsilver och blickstilla vatten. SCHILDT Häxskog. 19 (1920).
Ssg: månsilver-sal. (i poesi, tillf.) Hvem är det som håller sin vindlätta bal / vid midnattens timme i månsilfversal? FRÖDING Guit. 125 (
1891).
–
(1 b) MÅN-SILVRAD,
p. adj. (
i vitter stil)
jfr -silver. Den månsilfrade floden- KRÆMER Orient. 110 (
1866).
–
MÅN-SJUKA,
se månsjuk osv. –
(1 a) MÅN-SKIFTE.
( mån- 1759 osv. måna- 1726. måne- 1896 ) [MÅN-SKIFTE.ssg 1]
1) tidpunkt då ett månomlopp slutar o. ett nytt börjar; förr äv. om tiden mellan två nymånar, månmånad. BROMAN Glys. 1: 9 (
1726).
Emedan uti et helt Mån-skifte äro fyra märkeliga ändringar, nemligen, Ny, Full-Måne och de tvänne så kallade Qvarteren, .. så (osv.) Hofcal. 1759, s. 113. ÖSTERGREN (
1932).
[MÅN-SKIFTE.ssg 2]
2) (tiden för) övergång från en månfas till en annan; vanl. om övergången från ny (de två första mån faserna) till nedan (de två senare) l. från nedan till ny (i detta fall sammanfallande med 1. I natt blir månskifte, och i morgon Ny; det är då väl, så få vi ljusare. ALMQVIST DrJ 77 (
1834); jfr
1. Vanligen antager man, att det är
7 dygn mellan hvarje månskifte.
BERLIN Lsb. 403 (
1852).
Ännu väntar folk gärna väderleksskifte vid månskifte. SvKulturb. 5– 6: 50 (
1930).
–
(1 b) MÅN-SKIMMER.
( mån- 1867 osv. måne- 1872–1895 ) (
i vitter stil)
om skimmer av månljus. TOPELIUS Fält. 5: 352 (
1867).
–
MÅN-SKIVA,
r. l. f. astr. om månens mot jorden vända yta. Alm,(Sthm) 1816, s. 2.
–
MÅN-SKUGGA,
r. l. f. [MÅN-SKUGGA.ssg 1]
1) astr. den skugga månen kastar (vid solförmörkelse). LINDHAGEN Astr. 445 (
1860).
[MÅN-SKUGGA.ssg 2]
2) till 1 b: skugga som ett föremål kastar i månljus. MÖLLER (1790).
–
(1 a) MÅN-SKÄL. (
†)
eg.: skillnaden mellan ny o. nedan; månens nytändning. RUDBECK Atl. 2: 607 (
1689).
(1 [MÅN-SKÄL.ssg 2.a]
a)
–
MÅN-SKÄRA(N),
r. l. f. ( mån- 1873 osv. måne- 1892 ) [jfr d. maanesegl, t. mondsichel]
den i form av en skära framträdande månen under första o. sista kvarteren. UB 2: 314 (
1873).
Ssg: månskär(e)- l.
månskärs-formig.
2NF 18: 230 (
1912).
–
(1 h) MÅN-SNÄCKA.
(mån- 1772–1906. måne- 1793 ) (
numera knappast br.)
rullsnäckan Helix pomatia Lin., som har en månformig öppning på skalet, vinbärgssnäcka. RETZIUS Djurr. 112 (
1772).
KLINT (
1906).
–
MÅN-STEN.
( mån- 1766 osv. måne- c. 1613 ) [jfr d. maanesten, t. mondstein]
[MÅN-STEN.ssg 1]
1) [efter lat. selenites, gr. σεληνίτης, λίϑος, till gr. σελήνη, måne, (o. λίϑος, sten)]
(
förr)
benämning på stenar av olika slag som ansågos tilltaga o. avtaga i storlek på samma sätt som månen. FORSIUS Min. 111 (c. 1613). Därs. 112. [MÅN-STEN.ssg 2]
2) (
numera föga br.)
om meteorsten (som förr ansågs ha kommit från månen). REGNÉR Begr. 2: 84 (
1813).
CFDAHLGREN 3: 95 (
1819).
WoJ (1891). jfr: Uppenbarelsen är icke en död Månsten, fallen med knall ur skyn. TEGNÉR (WB) 8: 174 (
1836).
[MÅN-STEN.ssg 3]
3) till 1 b: färglös varietet av (kali)fältspat som, när den betraktas i viss riktning, visar ett blåaktigt, om månljus erinrande ljusskimmer. VetAH 1766,
s. 229.
Bakom en gulmålad disk stod en man i blå cheviotkostym och en stor månsten i halsduken. LINDSTRÖM I Blåst. 169 (
1928).
–
(1 b) MÅN-STRIMMA.
r. l. f. (mån- 1910 osv. måne- 1896 ) (i sht i vitter stil) strimma av månljus l. dess reflex på vatten o. d. FRÖDING Stänk 164 (
1896).
Månstrimman dallrade mellan skutorna i Ladugårdslandsviken. HEIDENSTAM Svensk. 2: 303 (
1910).
–
(1 b) MÅN-STRÅLE.
( mån- 1820 osv. måne- 1870–1893 ) (
i sht i vitter stil)
stråle av månljus. PoetK 1820 1:
17 (i bild). BREMER Strid 213 (
1840).
Jag är Erik, vackra drömmars kung: / Smidd af månestrålar känns ej kronan tung. SNOILSKY 1: 166 (
1870,
1874;
i bild).
–
(1 a) MÅN-STÅND. (
†)
månens ställning i förhållande till ekvatorn. EHRENHEIM Phys. 2: 53 (
1822).
SCHULTHESS (1885).
–
(1 a) MÅN-TABELL astr. tabell vari månens rörelse, faser o. d. äro beräknade; i sht i pl.; jfr -tavla DE ROGIER Euler 1: XXIV (
1786).
–
(1 a) MÅN-TAVLA.
( mån- 1758–1844. måne- 1760 ) (
†)
astr. måntabell; anträffat bl. i pl. VetAH 1758,
s. 74.
FRANZÉN Minnest. 3: 643 1844;
om ä. förh.).
–
(1 a) MÅN-TEORI(EN) astr. läran om månens rörelse. MELANDERHJELM PVetA 1782,
s. 31.
–
MÅN-TUNGEL. (
†)
måne. Fatab. 1909, s. 121 (
1602).
–
(1 a) MÅN-UR,
n. (
förr)
ur som visade månens rörelse, faser o. d. DALIN (
1853).
–
(1 b) MÅN-VALLMO(N).
(i poesi, tillf.) om månen. Månvallmon drömmer i sin stilla värld. KARLFELDT FlPom. 65 (
1906).
–
(1 a) MÅN-VARV.
( mån- 1833 osv. måna- 1541 ) (
numera i sht ngt arkaiserande)
månomlopp; i fråga om tid ss. poetiskt utbytesord för: månad. Gl1Mos. 1: 14 (
Bib. 1541).
Ett månhvarf hunnit ej halft förgå. RUNEBERG 5: 90 (
1860).
Hyttan (vid det gamla järnbruket) var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck. LAGERLÖF Holg. 2: 112 (
1907).
Det lider intet tvivel, att månvarven givit människan den första kännedomen om en större, fast tidsenhet. NILSSON Festd Vard. 201 (
1925).
–
MÅN-VIOL l.
-FIOL.
[jfr d. maaneviol, t. mondviole, mondkraut; med syftning på de torra skidornas silvervita färg o. frönas form]
(växt av) släktet Lunaria Lin. RETZIUS FlOec. 426 1806;
om L. rediviva Lin.). SvBot. nr 478 1814;
i pl.; om L. annua Lin.). PrisförtAlnarpTrädg. 1895,
s. 75 (om släktet). –
(1 b) MÅN-VIT. (
i vitter stil)
vit på grund av ljus från (full)månen; vit med samma glans som reflex av månljus åstadkommer. RYDBERG Dikt. 1: 59 (
1876,
1882)
En kall och klar och månhvit vårnatt. EKELUND Syn. 123 (
1901).
–
(1 a) MÅN-ÅR.
( mån- 1746 osv. måne- 1708–1749 ) i fackspr. år som består av 12 månmånader. KROOK Alm. 1708,
s. 28.
Babylonierna räknade .. likasom muhammedanerna ännu i dag – med månår om 354 dagar. AntT XX 5: 16 (
1919).
–
MÅN-ÖRT.
(mån- 1792–1906. måne- 1764 ) (
numera föga br.)
== -viol. EKBLAD 200 (
1764).
Månörten. ATTERBOM SDikt. 1: 95 (
1811,
1837;
titel på dikt).
KLINT (
1906).
B
(†); jfr månsken):
–
MÅNA-KALV,
se månadskalv. –
MÅNA-RASANDE,
se månadsrasande. –
MÅNA-RASERI,
se månadsraseri. C
(numera bl. i vitter stil l. poesi):
–
MÅNE-BARN,
se månadsbarn. –
MÅNE-DAG,
se måndag, sbst.¹
–
MÅNE-FOSTER,
se månadsfoster. –
(1 h) MÅNE-FRÖ. (
†)
månviol. RUDBECK HortBot. 18 (1685).
–
MÅNE-KALV,
se månadskalv. –
(1 a) MÅNE-KVARTAL. (
†)
(inträdande av) ngt av månens kvarter. LINNÉ Gothl. 304 (
1745).
–
MÅNE-LJUS,
sbst. o. adj.,
-LYST, LÖS, se
A. –
MÅNE-MILD.
(i. poesi, tillf.) mild ss. månen. I fören / prinsessan Belbrududur / den månemilda hit! FRÖDING Stänk 133 (
1896).
–
MÅNE-RASANDE,
se månadsrasande. –
MÅNE-SJUKA,
se månsjuk osv. –
MÅNE-TALS,
se månad ssgr.
D
(
†):
–
MÅNS-SLÖTE,
se månslöte.