MÖ mø⁴, f.; best. -n (ADLERBETH Ov. 282 (1818) osv.) ((†)
-en SvOrds. A
6 a (
1604),
WIDEGREN (
1788)); pl.
mör mö⁴r l. mæ⁴r l. mØ⁴r (Visb. 1: 64 (1573) osv.), stundom äv. möar ( PERNINGSKIÖLD Hkr. 1:165 (1697). LINDQUIST Galdr. 21 (1923)) ((†) möjar VERELIUS herv. 144 (1672), AHLQUIST Öl. II. 1:242 1825; i folkvisa); möjer (se nedan )); äv. (numera bl. arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat) MÖJA möj³a² sbst.¹, f.; best. -an; pl. -or (SvForns. 1:233 FRESE PoëtSambl. 40 (
1728) osv.) ((†)
-er (möjl. äv. att hänföra till sg. mö)
SvForns. 1: 234,
FoU 20:393 (
1675),
FoF 1928,
s. 90 (
1845)).
( mö (möö) 1538 (: möökrenkning) osv. möd (mö(ö)dh) 1589–1693. mögie- (i ssg) 1633 (: mögieqvällar). möja (möija) SvForns. 1: 233 (: möjorna, pl.), 1664 (: möja, sg. best.), c. 1700 osv. möja- (i ssg) SvForns. 1: 338 (: möjadans) – 1644 (: Möjasonenom). möje- (miöije-, möije-, möye-) (i ssg) 1562 (: möijeqväller) – 1739 (: Möijeqvell)) [fsv.
mö (gen.
möiar); motsv. dan. o. nor.
mø, isl.
mær (gen.
meyjar), got.
mawi (gen.
maujŏs), av ett germ.
mazwĭ-, mazwiŏ-, femininbildning till germ.
mazu- (föreliggande i isl.
mǫgr, son, ung man, got.
magus, yngling, gosse), besläktat med ir.
mug, tjänare, avestiska
maγava-, ogift. Formen möja är utvecklad ur böjnings- o. ssgsformer av mö; med avs. på formen möd jfr
BLÅ – Jfr
MAGD, sbst.¹,
MAJSA,
MÅRD, sbst.², o.
MÖDOM]
[MÖ 1]
1) (
numera bl. arkaiserande l. skämts.)
ung (giftasvuxen, men) ogift kvinna; flicka; jfr FLICKA sbst.¹. ¹, JUNGFRU 2. SvForns. 1: 230. Lagförsl. 117 (c. 1609).
Then wäna möö. MESSENIUS Disa 13 (
1611).
Vil man hionalag bygga; tå skal han mö af hennes giftoman begiära, och ej med våld taga, eller hemliga til sig locka. GB 1: 1 (Lag 1734); jfr
c α. I Walland jag
(dvs. en viking) tog mig en mö.
GEIJER Skald. 7 (
1811,
1835); jfr
b. Men barnets dagar flyga bort, / .. der står en mö med barm som knoppas.
TEGNÉR (WB) 5: 7 (
1822).
Fager mö och glädtig pilt. RYDBERG Vigg 7 1875;
om barn).
NORDENSTRENG SagMidg. 13 (
1923). jfr
FÄST-,
GRANNLÅTS-,
HERDE-,
LÖNSKA-,
TJÄNSTE-,
UNG-MÖ m. fl. – särsk.
[MÖ 1.a]
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr 2 a. Han går i tanckar som en förlofwad Möö. GRUBB 440 (
1665).
Moogen Möö är ond at wachta. DENS. 531. Den mö är ej godt att gilja, som har en annan i sinn.
GRANLUND Ordspr. (
c. 1880).
Gamla käringar ha ock varit mör. Därs. [MÖ 1.b]
b) (
numera bl. tillf.)
övergående i bet.: (ngns) älskade l. käresta l. fästmö o. d.; jfr FLICKA sbst.¹ ³, JUNGFRU 2 a. SERLACHIUS Drått. 7 (
1719).
(Fritiof till Ingeborg:) O den som nu med dig fick dö, / och segrande till Gudar fore / i famnen på sin bleka mö! TEGNÉR (WB) 5: 44 (
1824).
GULLBERG Kornbr. 74 (
1942).
[MÖ 1.c]
c) i utvidgad anv. (jfr d). [MÖ 1.c.α]
α) (
†)
jur. om ogift kvinna i allm. FLINTBERG Lagf. 2: 3 (
1797).
SCHREVELIUS CivR 3: 6 (
1849).
2NF 9: 1139 (
1908).
[MÖ 1.c.β]
β) (i sht skämts.) övergående i 2; i sht i sådana uttr. som gammal (l. bedagad o. d.) mö, om äldre ogift kvinna; jfr FLICKA sbst.¹ ². En gammal mö. SCHULTZE Ordb. 3131 (
c. 1755).
Af Möar hvilken tandlös hop / Jag mot mig rusa ser! KELLGREN (SVS) 2: 26 (
1779).
STIERNSTOLPE Blumauer 158 (
1825:
bedagad).
PT 1901,
nr 264, s. 2.
[MÖ 1.d]
d) (
i sht i vitter stil)
i utvidgad l. bildl. anv. (jfr
c, dels om övernaturligt, kvinnligt väsen, gudinna o. d., dels om (personifikation av) land, bön o. d.
STIERNHIELM Fägn. 49 (
1643,
1668;
om kariterna).
Minnets Möjor. GYLLENBORG Skald. 28 1798;
om muserna).
Sångens Mö. TEGNÉR (WB) 2: 71 (
1811).
Stego Ingborgs böner, / bleka mör, mot Valhall. Därs. 5: 76 (
1825).
Italia, söderns stolta mö. BÖTTIGER 1: 233 (
1856).
LINDQUIST Galdr. 21 (
1923). jfr
BÄRGS-,
DIKT-,
SKÖLD-,
SÅNG-MÖ m. fl.
[MÖ 2]
2) kvinna som icke haft könsumgänge med ngn, jungfru (se d. o. 3. Visb. 1: 29 (
1572).
Hon skulle sagt .. att dhenna sin styfdotter, som Östen först hade till ächta, skulle dödt möd. HärnösDP 1693 s. 20.
Gnägga hästarne i brudstassen, så betyder det att bruden inte är mö. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 334 (
1864).
Kränka en mö. ÖSTERGREN (
1932).
HESSLANDER Kvinn. 109 (
1944). – jfr
KLOSTER-MÖ. – särsk.
[MÖ 2.a]
a) i ordspr. (jfr 1 a). The ähre icke alle möer som haffue degligit håår. SvOrds. C
4 b (
1604). jfr (ironiskt): Farer sachta med möen hon går med harrans barn.
Därs. A 6 a.
[MÖ 2.b]
b) (
numera bl. tillf.)
om nunna; förr äv. i uttr. Guds mö. Gudz Möer. SCHRODERUS Os. 2: 469 (
1635).
Dokade möjor. CFDAHLGREN 1: 302 (
1835).
[MÖ 3]
3) om ogift kvinna i viss underordnad l. tjänande ställning. jfr FRUSTUGU-MÖ. – [MÖ 3.a]
a) (numera bl. ngn gg, arkaiserande, om forn- l. medeltida förh.) uppvaktande, ogift dam (av hög börd) vid hov l. hos furstlig l. annan mycket förnäm dam; tärna; äv. i utvidgad anv., om nymf i en gudinnas följe o. d. (jfr 1 d; jfr JUNGFRU 5 a. Frughan sitter ij lofftet / och lærer hon sina mör. Visb. 1: 64 (
1573).
Diana med sina Möijor. BLIBERG Acerra 165 (
1737).
Finare ull .. kunde hovets möjor aldrig spinna. HÖGBERG Storf. 140 (
1915).
jfr BRUD-, KAMMAR-MÖ. [MÖ 3.b]
b) (†) tjänarinna, tjänsteflicka; jfr JUNGFRU 5 b. SPEGEL 305 (
1712).
(Bondens) Gumma stickar, spinner, syr, med sina Möjor kring. LILJESTRÅLE Fid. 936 (
1772,
1797)
Ssgr A
:
– (
1)
MÖ-BARN.
[fsv. möbarn]
[MÖ-BARN.ssg 1]
1) (i ålderdomligt spr.) flickebarn; äv. om ännu ofött barn av kvinnligt kön; förr äv. i uttr. gå med möbarn, vara havande med flickebarn; jfr barn I 1 d α LPETRI.
3 Post. 49 b (
1555).
The ther gå med möbarn. BOLAVI 159 b (
1578).
BÅÅTH NordmMyst. 190 (
1898).
[MÖ-BARN.ssg 2]
2) (
†)
utomäktenskapligt barn; jfr mö 1 c α NORDFORSS (
1805).
MEURMAN (
1847).
– (
1,
2)
MÖ-BLOMMA,
r. l. f. [jfr t. dial. jungfernkraut, jungfer, madame, schwizermaidle, kornvallmo; jfr äv. t. dial. magte, magt, mag, mägi(bluem), (korn)vallmo (av fht. mago, vallmo, besläktat med -mo i vallmo)]
bot. om (arter av) släktet Glaucium Tourn. (med lätt avfallande foder- o. kronblad); särsk. om arten Glaucium luteum Scop. strandvallmo. FRIES BotUtfl. 3: 222 (
1864).
ANDERSSON ElFl. 66 1867;
om släktet).
KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 95 (
1905;
om arten).
– (
2)
MÖ-BRUD.
( mö- 1704. möja- 1642) (
†)
brud som är mö; äv. bildl. JBUREUS (
1642 )
i 3SAH 23: 363 (bildl., om vishetslära). ROSENFELDT Vitt. 214 (
1704).
– (
1)
MÖ-FOLK. (
†)
koll.: (unga) ogifta kvinnor, flickor. LUCIDOR (SVS) 249 (
1672).
BROBERGEN 21 (
1691,
1708)
– (
1)
MÖ-FOSTER. (
tillf.)
eg.: foster av kvinnligt kön; bildl., om litterärt alster; jfr foster 4 c. BUREUS KonStyr. A 5 b (
1630;
om "Konungastyrelsen").
–
(1 c, 2) MÖ-GRÖT. (
i sht förr)
gröt som ätes (åts) vid gästabudet på mökvällen; jfr -välling. MoralRimB 47 (
1758).
Fatab. 1907,
s. 146 (fr. Gotland). –
(1 c, 2) MÖ-GUBBE.
( -gubb) [sv. dial. mögubbe]
(
†)
gammal ungkarl; jfr -gumma. Lefua mögubb all sin tid. WALLENBERG (SVS) 1: 26 (
1764).
–
(1 c, 2) MÖ-GUDINNA. (
†)
om ung, ogift kvinna; jfr gudinna 2. LUCIDOR (SVS) 163 (
1671).
–
(1 c, 2) MÖ-HIPPA,
r. l. f. (vard. l. skämts.) fest för (ung) kvinna som skall gifta sig (anordnad dagen l. ngn av de närmaste dagarna före bröllopet). DN(A) 1932,
nr 43, s. 10.
– (
2)
MÖ-JORD. (
†)
oberörd, icke (förut) odlad jord, jungfrulig jord; jfr jungfru-jord 2. NorrlS 1–6: 52 (c. 1770).
–
(1 c, 2) MÖ-JUNGFRU. (
†)
mö (se d. o. 1; i sht i uttr. gammal möjungfru, gammal ungmö; jfr -käring. En gammal möjungfru hånas. HTSkån. 4: 83 (
1817).
RÄÄF Ydre 1: 96 (
1856).
– (
2)
MÖ-KRÄNKA,
v. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) beröva (kvinna) mödomen gm samlag utanför äktenskapet, förföra (jungfrulig kvinna). BtFinlH 2: 37 (
1544).
HÖGBERG Vred. 3: 360 (
1906).
– (
2)
MÖ-KRÄNKAN,
f. [senare ssgsleden vbalsbst. tiIl kränka, v.²]
(
†)
mökränkning. RÄÄF Ydre 3: 150 (i handl. fr. 1597).
– (
2)
MÖ-KRÄNKARE. (
numera bl. ngn gg,
arkaiserande)
jfr -kränka ÄARäfst 187 (
1596).
– (
2)
MÖ-KRÄNKE,
n. [senare ssgsleden vbalsbst. till kränka, v.²; jfr gifte]
(
†)
mökränkning; i uttr. göra l. bedriva ett mökränke. Ett Mökrenke han hade giord. GöstringDomb. 8/7 1602.
VRP 10/10 1615 (:
bedreff).
– (
2)
MÖ-KRÄNKNING.
( mö- 1538 osv. möe- 1615 ) (
numera bl. arkaiserande,
i sht om ä. förh.)
samlag med en intakt kvinna utanför äktenskapet; förr äv. i uttr. göra mökränkning (med l. på en kvinna) l. bedriva mökränkning. BtFinlH 2: 10 (1538). PETREIUS Chrön. 112 (
1611:
på).
SCHRODERUS Os. III. 1: 243 (
1635:
bedrifwit).
ÅngermDomb. 1647,
s. 85 (:
medh).
LEVANDER Brottsl. 71 1933;
om ä. förh.).
Ssgr
–
mökränknings-sak. (
förr)
rättegångssak angående mökränkning. RP 6: 148 (
1636).
–
(1 (c), 2) MÖ-KVÄLL. ( mö- 1558 osv. möe- 1645. möje- 1562–1739. möjo- 1668 ) [sv. dial. mökväll]
(i sht om ä. förh.) kvällen (stundom äv.: dagen) före en (ung) kvinnas bröllop; äv, om gästabud som hålles (hölls) denna kväll (i bröllopsgården för den blivande brudens släktingar o. vänner); förr äv. i uttr. resa uti mökväll, resa till dylikt gästabud; jfr sven-kväll. KryddRSthm 1558–59. s. 309 (om kvällen). LPETRI KO 54 b (1571; om gästabudet). Han haf(ve)r reest .. Lögerdagzafftonen uthj möÿequäll. VDP 1668, s. 184. VgFmT II. 10: 100 1909; om dagen). EtnolStHammarstedt 131 (1921). särsk. (†) i utvidgad anv., om brudstugugång; i sht i uttr. gå mökväll, "gå brudstuga". EtnolStHammarstedt 130 (1743). Därs. 131 (1813). (om ä. förh.):
–
mökvälls-gröt. (
†)
mögröt. MoralRimB 47 (1758).
–
mökvälls-gång.
brudstugugång. EtnolStHammarstedt 131 (
1813).
–
mökvälls-kappa,
r. l. f. kappa som av blivande brudar bars vid mökvällsgång (o. som tillhandahölls av församlingens kyrka). EtnolStHammarstedt 130 (
1767).
–
(1 (c), 2) MÖ-KÄRING.
[sv. dial. mökäring]
(
numera bl. mera tillf. i fråga om ä. förh.)
gammal ungmö. LUCIDOR (SVS) 253 (
1672).
Att ey hålls för wärre Skrömt (dvs. omen) än när man en Möökiäring seer. DAHLSTIERNA (SVS) 295 (c.
1696).
FolklEtnSt. 2: 18 1917;
om ä. förh.).
–
(1 (c), 2) MÖ-PIGA.
[sv. dial. möpiga]
(
†)
(gammal) ungmö. LUCIDOR (SVS) 321 (
1673).
–
(1 (c), 2) MÖ-SEXA.
[jfr sven-sexa]
(
mera tillf.)
möhippa. KLINT 971 (
1906).
– (
1,
2)
MÖ-SJUKA.
[jfr t. jungfernsucht]
(
†)
bleksot (se d. o. 1. MÖLLER (
1807).
– (
2)
MÖ-SKÄNDARE. (
numera bl. ngn gg,
arkaiserande)
== -kränkare. VDAkt. 1670,
nr 89. –
(1 (c), 2) MÖ-VÄLLING. (
förr)
jfr -gröt. (FORSSELL o.) GRAFSTRÖM 106 1832;
fr. Blekinge).
B
(
†):
C
(
†):
– (
1,
2)
MÖJA-DANS.
[jfr ä. d. jomfrudans]
dans som dansades av en (okränkt) ungmö. Nu skall du (dvs. liten Kerstin, som beskyllts för okyskhet) dansa en möjadans för mig (dvs. fadern). SvForns. 1: 338.
– (
2)
MÖJA-SON.
son av en mö; om Jesus. BUREUS NordlLej. 130 (
1644).
D
(
†):
–
MÖJE-AFTON.
( miöije-) gästabud som hölls på mökvällen. VinkällRSthm 1590.
E
(
†):