MÄRGEL mær³jel² l. ⁴⁰, ngn gg -rg-, r. l. m. (
LINNÉ Sk. 2 (
1751) osv.) ((†) n.
LINNÉ Gothl. 294 (
1745));
best. -n; pl. (om olika slag av märgel) -glar (BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 7, SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 149). (marg- 1745–1807. märg(merg-) 1639 osv.) [jfr, d.
mergel; av nt. l. t.
mergel; jfr mholl.
margel, fht.
mergil: av mlat.
margila, diminutiv av
marga (jfr
MARG sbst.²,), möjl. av kelt. urspr.]
[MÄRGEL 0]
geol. o.
lant. jord- l. bärgart som innehåller en blandning av kalk med ler- l. sandmaterial; i sht om jordart som har sådan kalkhalt att den kan användas ss. jordförbättringsmedel.
SCHRODERUS Comenius 387 (
1639)
SFS 1934,
s. 628. jfr
DILUVIAL-,
GIACIAL-,
ISHAVS-,
JORD-,
KALK-,
KRIT-,
LER-,
MORÄN-,
SKAL-,
STRUT-MÄRGEL. – särsk.
i nedan anförda ordspr., som syftar på förhållandet att märglingens värkan (på vissa jordar) blir av kort varaktighet (såvida icke jorden gödslas); jfr MÄRGLA v.¹ a (se avledn.). Märgel gör rik far och fattig son. LANDGREN Ordspr. 125 (
1889).
Ssgr (
i sht i fackspr.)
: –
MÄRGEL-ALV.
jfr alv, sbst.¹ ¹.
.
nr 105, s. 9.
–
MÄRGEL-ART.
RINMAN 2: 130 (
1789).
–
MÄRGEL-BLAD.
växten Tussilago farfara Lin., hästhov, vilken ofta förekommer på märglade åkrar; jfr -ört. BOLIN Åkerogräs. 72 1926;
fr. Skåne).
–
MÄRGEL-BLANDAD,
p. adj. blandad med märgel. EconA 1807, apr.
s. 126.
–
MÄRGEL-BOTTEN.
i fråga om jordmån: märgel som liggor under myllan. 50 Tunneland god jord på mergelbotten. ÖresundP 1848,
nr 10, s. 4.
–
MÄRGEL-GRAV,
r. l. f. (i södra Sv.) == -grop. NF 10: 1387 (
1886).
NILSON HistFärs 126 (1940).
–
MÄRGEL-GROP.
grop l. håla där märgel upptages i. unptagits.
BJÖRKEGREN 1786;
under marnière).
LB 1: 114 (
1899).
–
MÄRGEL-JORD. (
mindre br.)
om sand- l. lerjord som innehåller kalk i märkbar mängd. LINNÉ Sk. 2 (
1751).
Sonesson HbTrädg. 4 (
1926).
–
MÄRGEL-KALK. (
föga br.)
märgel. LINNÉ Sk. VIII (
1751).
CANNELIN (
1921).
–
MÄRGEL-KALKSTEN ~⁰² l. ~²⁰. (föga br.)
märgel. 2UB 7: 11 (
1903).
FROSTERUS Min. 101 (
1917).
–
MÄRGEL-KRITA,
r. l. f. (
knappast br.)
jfr -kalksten. JernkA 1828, Bih. 2:
26. HISINGER Ant. 6: 117 (
1837).
–
MÄRGEL-LAGER,
n. jfr lager, sbst.³ ¹ a. QLm. 1: 67 (
1833).
–
MÄRGEL-LERA,
r. l. f. kalkblandad lera. LINNÉ Sk. IX (
1751).
–
MÄRGEL-LIKNANDE,
p. adj. –
MÄRGEL-SANDSTEN. (
†)
innehållande kalk. BERZELIUS Årsb VetA 1827,
s. 351.
LUNDELL (
1893).
–
MÄRGEL-SKIFFER.
lerskiffer som innehåller kalk. CRONSTEDT Min. 85 (
1758).
–
MÄRGEL-SLAG.
== -art. QLm. 1: 64 (
1833).
–
MÄRGEL-STEN.
till sten hårdnad märgel. LNNÉ Sk. VIII (
1751).
–
MÄRGEL-TAG.
(jfr grus-, ler-tag] konkret: ställe där märgel upptages (l. kan upptagas l. har upptagits); jfr -grav, -grop. BtRiksdP 1877,
I. 1: nr 1, Bil.
5 a,
s. 31.
–
MÄRGEL-TÄKT.
[MÄRGEL-TÄKT.ssg 1]
1) abstr.: upptagning av märgel. Rig 1919,
s. 161.
[MÄRGEL-TÄKT.ssg 2]
2) konkret, == -tag. SD(L) 1898,
nr 269, s. 3.
–
MÄRGEL-UPPTAGNING -~⁰²⁰. EkonS 2: 90 (
1895).
Avledn. (
i sht i fackspr.):
–
MÄRGLA v.¹ -ing.
[jfr d. mergle, t. mergeln]
föra ut märgel på åkerjord o. blanda in den i jorden för att höja jordens alstringsförmåga; äv. med obj. betecknande jord l. åker o. d. EconA 1807, apr.
s. 126. TT.
1927, Allm.
s. 114. jfr o-märglad. särsk.
[MÄRGLA.v1.avl 2.a]
a) i ordspr. (jfr märgel slutet). Det bekanta ordspråket, att mergling gör rika fäder, men fattiga söner. AGARDH Bot. 2: 27 (
1832).
[MÄRGLA.v1.avl 2.b]
b) om naturföreteelse som har samma värkan som märgling. Uppl. 1: 37 (
1901).
De lösa jordlagrens märgling genom kalkhaltiga jordarter från silurområdena. ANDERSSON o. BIRGER 49 (
1912).
Ssgr:
–
märglings-fång. (
†)
märgeltag. LfF 1839,
s. 249.
–
märglings-kostnad.
LAHT 1886,
s. 59.
–
MÄRGLIG ,
adj. ( märg- 1828 osv. märge- 1845–49 ) som erinrar om l. har karaktär av l. liknar märgel. En merglig kalk. HISINGER Ant. 4: 227 (
1828).
Märgliga bergarter. SvGeolU Aa
160: 7 (
1927).
Avledn.
–
märglighet ,
r. l. f. SkogsvT 1908, Fackupps.
s. 100.