NAVIGERA nav¹ige⁴ra, i Sveal. äv -e³ra², v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr NAVIGATION (se d. o.). sjöt. 1) färdas till sjöss, på floder o. d.; segla; numera bl. med anslutning till 2. Man calculerar, at från och til Svenske hamnar navigera årligen aldraminst 1200. Svenska skiepp. DALIN Arg. 1: 126 (1733, 1754) En tämligen stor båt, hvarmed han ämnade navigera upp för Azopardofloden. SKOTTSBERG Båtf 47 (1909). 2) leda ett fartygs rörelser under färd (gm att bestämma dess kurs o. dyl. o. gm att företaga erforderliga terrestra o. astronomiska observationer o. d.); styra; abs. l. med ord för fartyg o. d. ss. obj. NDA 1875, nr 269, s. 2. Chefen å en torpedbåt .., där han under mörker, hårdt väder och piskande rägn navigerar sin båt ut från de yttre skären. IllMilRevy 1898, s. 97. En blick på ett sjökort är nog för att öfvertyga en om, att vi navigera vid en af världens farligaste kuster (dvs. kusten vid Falklandsöarna). SKOTTSBERG Båtf. 11 (1909). Den osäkerhet i navigeringen, som tjocka medför. VFl. 1920, s. 42. – jfr SKÄRGÅRDS-NAVIGERING. – särsk. a) i utvidgad anv., i fråga om luftfartyg. 2NF 16: 1309 (1912). b) bildl. Klockan var fyra på juldagens morgon när jag navigerade mitt jordiska från (hotellrummet) 125 till 127. ESSÉN KessSthm 26 (1916). 3) (mindre br.) befara (visst farvatten). GHT 1897, nr 31, s. 3. När denna dråpliga skuta, som nu i en vecka skulle navigera Lilla Kara-kul, vaggade vid stranden. HEDIN GmAs. 1: 350 (1898). PURUHJELM Männ. 61 (1932).