AS a⁴s, sbst.¹, m.; best. -en; pl. -ar (†) -er PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 4 1697; jämte asarne), C. R. BERCH Præs i VetA 1753, s. 39, IHRE Föret. v (1779)); äfv. ÅS å⁴s, sbst.¹, m.; best. -en; pl. -ar (ODHNER Lärob. i fäd. hist. f. lägre kl. 9 (1870, 1899), o. MONTELIUS i Ill. Sv. hist. 1: 315 (1877), GÖDECKE Edda 4 (1877, 1881), MELIN Huml. 29 (1882)) l. -er (C. SÄVE i Fyra intr.-förel. 80 (1859), WISÉN Oden 7 (1873)), sällan äser (GÖRANSSON Yfverb. Atl. Edda 56 (1746); jfr anm. nedan, HILDEBRAND Sturl. 1: 9 (1869), WISÉN Oden 7 (1873: Åser eller Äser .. felaktigt Asar), TIGERSCHIÖLD Dikter 3: 71 (1898)) ((†) äsar GÖRANSSON Yfverb. Atl. Edda 35 (1746); jfr anm. nedan); ngn gg ASE a³se² (CNATTINGIUS Sn. E. ³⁴, 51 (1819), E. SJÖBERG S. dikt. 189, 190 (1825), ALMQVIST (1842: Singularen, Ase, förekommer mindre och tvunget), SANDER Säm. E. 16 (1893)) l. ÅSE å³se² (WALLENGREN Skr. 194 1895; men i pl. asar)), m.; best. -en; pl. -ar. (aser(sg.)
LING Gylfe 288 (
1814),
DENS. As. 113 (
1833)) Formen ås (som är ljudlagsenligt utvecklad i det inhemska ÅSKA) beror på en sträfvan att åt lånord upptagna från isl. o. de andra nordiska medeltidsspråken gifva den form dessa förmodades skola hafva fått, om de från gammal tid fortlefvat hos oss. Förordad (med pl. äser) af
C. SÄVE redan 1854 i en anm. å sid. 3 i Snorre Sturl. Yngl., där i texten dock de tidigare brukade formerna as, asar ännu användas, upptogs formen (med pl. åser) 1859 till användning af samme förf. i Fyra intr.förel. (jfr ofvan). Den åsikt om de gamla namnens försvenskning hvilken omfattades af SÄVE blef sedermera under en följd af år den förhärskande bland representanterna för den nordiska språkforskningen i Sv. Formen ås (med pl. äser l. oftare åser) blef sålunda den vanliga i språkvetenskapliga o. mytologiska arbeten o. d. samt vann (likväl vanl. med pl. åsar) en icke obetydlig spridning äfv. utanför de egentliga fackmännens krets. Emellertid blef ganska snart det nämnda sträfvandet föremål för kritik (jfr RYDQVIST SSL 4: 544, 545 (
1868),
Därs. 5: 260, 261 (
1873),
NOREEN Spr. stud. 150, 151, 193, 191 (1885, 1895)), o. i följd häraf hafva på senare tider formerna as, asar allt mer åter kommit i bruk o. äro numera de vanl. använda. – Sporadiskt uppträda, vid sidan af sg. as, pl.-formerna äser(na) och äsar(na) redan 1746 i GÖRANSSON Yfverb. Atl. Edda, där endera af dessa former i regeln användes, då den bredvidstående isl. texten har
æsir(nir) (t. ex. sidd.
8, 9, 43, 50, 87), under det att asar oftast brukas, när originalet har former med
a (asum, asa) (t.ex. sidd.
1, 22, 47) samt då ordet förekommer oberoende af ngn isländsk text (sidd. XXXII, XXXIV). I
yfverb. Atl. lära (
1750) använder samme förf. konsekvent endast äser(na) (t. ex. sidd.
5, 13, 15) o. i ssg äsa- (sidd.
5, 10, 34).
[liksom d. as (pl. aser) lånadt (på
1600-talet) af isl.
áios, óss (pl.
æ[comb_0300]sir), hvars östnordiska motsvarighet icke anträffats ss. enkelt ord men väl återfinnes ss. (vanl. första) led i ssgr, nämligen dels i ÅSKA, dels i en stor mängd namn, särsk. personnamn, hvilka ofta ega motsvarigheter i isl. o. de västgerm. språken, t. ex. fsv.
Asbiorn samt (med i-omljud) ESBJÖRN, ESKIL m. fl. (se
LUNDGREN Spr. intyg 13-20 (
1878),
DENS. Spår af hedn. tro 3-5 (
1880),
DENS. i
Landsm. X. 6: 17-29 (
1892)); jfr got.
-lat.
anses, pl., "halfgudar" (JORDANES), fsax.
ās-, ōs-. (i personnamn), ags.
ōs- (pl.
ēse), gud, fht.
ansi-, ans- (i personnanlen, t. ex.
Ansgar, Ans(eh)eln). ordet utgår från en urgermansk grundform
*ansu- af ovisst ursprung. Se för öfr. TAMM,
NOREEN i
NF 18: 461 (
1894),
FALK o. TORP Etym. ordb. (1901) samt SCHRADER Reallex. d. indogerm. altertumskunde (1901, under got t). – Formen aze (åse) är en gm analogi efter de talrika personbeteckningarna på -e, t. ex. JÄTTE, RESE, HJÄLTE osv., uppkommen, af ordets relativa sällsynthet i sg. föranledd nybildning till pl. anar (åsar). Formen aser beror sannol. på analogi efter folkslagsnamn på
-er, ss. PERSER, o. d.] ordet användes oftast i pl. (I ä. ordböcker, t. ex.
MÖLLER (
1790),
WESTE (
1807),
ALMQVIST (
1842),
DALIN (
1850), SA OB (
1870), står asar ss. uppslagsform, i de
3 sistnämnda med angifvande af att ordet sällan brukas i sg.). I sg. förokommer det hufvudsakligen i best. form föregånget af adj.
-attribut i vissa stående epitet som efter isländskt mönster tilläggas enskilda af asarna, ss. i uttr. den starke asen (om Tor), Vidar, den lyste asen o. d.
[AS.sbst1 1]
1) om (ngn af) de gudar som dyrkades i Norden (o. öfverhufvud af de germanska folken) i hednisk tid; äfv. särsk. om de nordiska gudar som skiljas från o. motsättas vanerna; asagud; jfr ASYNJA. As war alltid Gudarnas stora tyttel. RUDBECK Atl. 1: 710 (
1679).
Heimdaller heter en, han är kallader hin Hvite As. GÖRANSSON Yfrverb. Atl. Edda 44 (
1746).
DALIN Vitt. 3: 206 (
1751).
I handen (på skalden) Brages harpa klingar / om strid och fall, om As och alf. TEGNÉR 3: 301 (
1817).
Asarne samlas / å Idavallen. AFZELIUS Sæm. E. 9 (
1818).
Tolf äro (enl. Snorre Sturlarson) de gudomlige Asar. GEIJER II. I: 242 1825).
Jag alla gamla Anar för er uppräkna sknll. / De upp ur grafven komma, med buller och med bång, / Allt för att figurera uti de Göthers sång. E. SJÖBERG S. dikt. 189 (
1825). odin, Allfader, den alsmäktige
As. HOLMBERG Nordb. 574 (
1854).
Från hennes (dvs. kon Audhumlas) son .. stammade de trenne asarne eller gudarne Oden, Vile och Ve. Läseb. f. folksk. 335 (1868, 1892) Åser eller Äser .. kallas den herskareätt som regerar i gudarnas rike.
WISÉN Oden 7 (
1873).
Nordbon tänkte sig två gudaslägter, åsar och vaner, hvilka legat i strid, men slutligen ingått fred och förbund med hvarandra. O. MONTELIUS i Ill. Sv. hist. 1: 315 (
1877).
Den visaste och mildaste af åsarne är Balder. DENS. Därs. 399. Då ljöd Torn stämma, / den starke Åsens: / "Mig månde Anar / usling kalla, / om jag mig binda läte / i brudelin". (Gö
DECKE Edda 18 (
1877,
1881)
Hvadan kom Njärd in / blnnd Asars söner / .. då han ej var af Åsars ätt? Därs. 55. [AS.sbst1 2]
2) [gm anslutning till den af
SNORRE STURLASON i hans
Edda o. i början af
Ynglingasaga framställda uppfattningen af asarna ss. till gudar upphöjda historiska personer] (
förr)
om (oden o. de öfriga anförarna för) den folkstam som förmenades hafva från Asien l. trakterna vid Svarta hafvet invandrat till Norden; jfr ASIAN 2 slutet. Atland Eller Manheim Dedan Japhetz afkomne – - utgångne äro, så och desse efterföhande Folck ut(t) ogade, nembligen skyttar, .. Asar, Jettar, Giotar, Phryger, Trojaner (m. fl.)- o. RUDBECK 1679;
boktitel).
De förnämste ibland Geterna – kallades Asar. BOTIN Utk. 17 (
1757).
Ifrån then tiden, tå Turkar och Aser bebyggde Nordlanden. IHRE Föret. V (
1779).
LING Edd. sinnebildsl. 89 (1819). Vid pass 100 år före Kristi födelse bodde i trakten nordost om svarta hafvet ett folk, som kallades Asar.
FRYXELL Ber. 1: 8 (
1823).
KINDBLAD Handb. i sv. hist. 1: 20 (
1849,
1876)
Suiarnes och Asarnes invandringar till Mälare-dalen. WIBERG Asarne 35 (
1853).
Om en särskild götisk stam, Asarne och deras höfding odin, hafva de gamla sagorna mycket att berätta. BÄCKMAN Sv. hist. 4 (1870,1874).
Ssgr –
ASA-BARD,
äfv. ÅSA-BARD ³⁰~², m. (poet.) bard l. skald som besjunger asarna; jfr -SKALD.
BÖTTIGER 4: 130 (
1847,
1869;
med syftning på P. H. Ling).
–
ASA-BLOD ~², anl. i fråga om (antagen) härstamning från asarna. (Svipdag) var hvarken af asa- eller vanablod. RYDBERG Guldas. 125 (1887).
(
1885)., (poet.) om person som antages härstamma fran asarna.
TEGNÉR 1: 95 (
1825;
med syftning på kung Helge).
–
ASA-BORG ~². AFZELIUS Sæm. E. 5 (
1818).
Hela Asaborgen i bäfvade i grunden. GÖDECKE Edda 17 1877,
1881).
–
ASA-DYRKAN ~²⁰ HOLMBERG Nordb. 568 (1854). Ett ej obetydligt antal minnesstenar .., minnande .. om Åsa-dyrkan .., hafva under de senare åren blifvit funne å Gotland. C. SÄVE i Vitt AH 26: 323 (
1868).
–
ASA-FADER(N) ~²⁰. (poet.) om oden. INGELMAN 212 (
1843).
–
ASA-FOLK(ET) ~². RENVALL Gramm. upps. 14 1837).
NILSSON Ur. 1: 161 (
1843,
1866).
WIBERG Asarne 17 (
1853).
–
ASA-FRÄNDE ~²⁰; jfr
-SON. Dånad låg vid sin altarrund / Asafränden höga.
TEGNÉR 1: 88 (
1825;
med syftning på kung Helge).
–
ASA-GUD ~². LING Gylfe 169 (
1814).
Asagudarne äro numera, med undantag af de högste, helt och hållet förnvunna ur folktron. HOLMBERG Nordb. 573 (
1854).
Oden och Tor, Frö och andre nordens gamle åsagudar. LÖNNBERG Kåre 85 (
1887).
–
ASA-GÄST ~². (enst., poet.) om hädangången tänkt ss. gästande asarna (i Valhall). TEGNÉR 1: 135 (
1822).
–
ASA-HEM ~², vanl. mer l. mindre närmande sig ett egennamn; jfr anm. 1:o nedan. PERINGSÖLD Hkr. 1: 2 (1697; isl. Asaheimur). Asahem vid Tanais. DALIN Hist. 1: 334 (1747). De ädla brödrafolken lefve, / de tvillingar ur asahem! TEGNÉR 2: 158 1823;
med syftning på Sverige o. Norge).
STRINNHOLM Hist. 2: 240 (
1836).
–
ARVIO-HÖFDING ~²⁰. om oden. [ASA-HEM.ssg 1]
1) till
1. Och du, oden, / Asa-höfdinge, / Gången är du! GEIJER I. 3: 192 (
1811).
[ASA-HEM.ssg 2]
2) till 2. Gylfe tog Asa-Höfdingen för en half-Gud. DALIN Hist. 1: 102 (
1747).
–
ASA-KRAFT ~². [jfr isl. ásmegin]
öfversvinnelig gudomlig kroppsstyrka; vanl. med afs. på Tor, "den starke asen". LING Gylfe 171 (
1814).
Han (dvs. Tor) lyfte hammaren och lät den med asakraft slå ned på jättens panna. RYDBERG Gudas. 41 (
1887).
– (
1)
ASA-KULT(SN) ~². BRUZELIUS Sv. fornlemn. 1: 81 (1853). –
ASA-MYT ~¹. TEGNÉR 6: 257 (
1894).
–
ASA-MÅL. (
†)
språk som antogs hafva talats af de, som man trodde, i Sv. invandrade asarna. Om någon ville tro, at Svenskan ifrån odens införda Asa-mål leder sitt ursprung och därigenom ifrå Götiskan skiljes; så vederlägges han lätt. BRUNKMAN Förbered. 34 (
1767).
E. AF SOTBERG i 1 Vitt AH 2: 73 (
1773).
jfr IHRE Gl. 1789).
–
ASA-SKALD ~². jfr -BARD. TEGNÉR 2: 253 1840;
om P. II. Ling).
NILSSON Ur. 1: 160 (
1843, 1866; i pl.
om de gamla isl. skalderna).
–
ASA-SLÄKT ~¹. Delling .. var af Asa- eller Guda-släkt. DALIN Hist. 1: 158 (
1747).
Asa-slägten är ljus och skön. GEIJER II. 1: 241 (
1825).
–
ASA-SON ~¹. särsk. om furstlig person som räknar sin härstamning l. anses härstamma från asarna. Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner / de höga Nordlands kungar, de asasöner. TEGNÉR 1: 13 (
1825).
SÄVE Snorre Sturl. Yngl. 9 1854;
isl. Asa nidr). jfr: Då (
dvs. när du var barn) lefde Balder ännu i din rena själ, / du asason, du vandrnnde Valhallabild!
TEGNÉR 1: 142 (
1825).
–
ASA-TID(EN) ~². (den) tid då asatron var härskande. TEGNÉR 2: 57 (
1819).
Namnen På våra veckodagar leda nina anor tilbaka ända till åsatiden. E. H. TEGNER i Ydun 68 (
1869).
–
ASA-TRO(N) ~². jfr -LÄRA. LEOPOLD 5: 106 (
c. 1820).
Asatron är oss bekant genom fornnordiska kväden och sägner, hvilka .. på 1200-talet upptecknades och samlades på Island i den äldre och yngre Eddan. ODHNER Lärob. 5 (
1869,
1893).
–
ASA-ÄTT ~². (åsa- GÖRANSSON Yfverb Atl. lära 5 (
1750)) jfr
-SLÄKT.
NILSSON Ur. 1: 161 (
1843,
1866).
jfr: Icke är Niorder af Asa ätt. GÖRANSSON Yfverb. Atl. Edda 40 (
1746). till Ssgrna.
1: o Ssgstypen AS- (jfr isl.
ás.), som eljest undvikits i sv., föreligger i det enstaka förek.
-ASHEM (
GÖRANSSON Yfverb. Atl. Edda I (1746); jfr
ASAHEM) samt i ASGARD
[efter isl. ásgardr]
, benänäningar på asarnas boning l. hem. 2:o I anslutning till den tidigare uppfattningen, att asarna från Asien in-vandrat till Norden, användes förr stundom ssgr med ASIA- för att beteckna dem o. med dem i samband stående förhållanden. Särsk. använder LING af metriska skäl dylika ssgr i stort antal i Asarna. En jämförelsevis själfständig ställning i förh. till ssgrna med AS intager Asia-man (LING As. 60 (1816, 1833), När Asia-männen byggde. GEIJER II. 1: 330 1825; isl. Asiæmenn)); de öfriga äro snarast att fatta ss. ett slags parallellbildningar till ssgrna med AS. SS. exempel må anföras Asiadrott (
STAGNELIUS 1: 329 (c. 1815?;
om kung kung Visbur),
LING As. 668 1833;
i pl. om asarna)),
-kvinna (
LING As. 31 1816,
1833;
i pl. om asynjorna)),
-kämpe (
LING As. 83 (
1816,
1833;
i pl. om asarna), CARL XV Dikt. 63 (
1852,
1863)),
-lära(n) (
LING As. 403 (
1893),
CARL XV Dikt. 40 (
1852,
1863)),
-stam (
LING As. 110 (
1833)),
-svärd (
CARL XV Dikt. 62 (
1852,
1863)).