ASK sbst.³, m.; best. -en; pl. -ar.

[lånadt af isl. askr, liten farkost, båt; jfr ags. æsc, båt, sydtyska aach, ett slags fartyg hvarmed salt forsla/på floderna i Bajern, äfvensom de från germ. språk lånade gr. ἀϱκός, mlat. ascus, litet fartyg; etymologiskt identiskt med ASK, sbst.¹]

[ASK.sbst3 0]

(†) ett slags fornnordisk(t) båt l. fartyg. Oddur och Hialmar hade thär tu skep wel besatte, som kallades Askar. VERELIUS Herv. 67 1672; isl. er Askar hietu). PERINGSKIÖLD Hkr. 1: Tillegn. b 1 a (1697). Aska:' voro utan tvifvel våra förfäders minsta och mäst lättseglade skepp; om de så kallades af sin form, eller derföre, att de voro byggda af Asketräd är ovisst. AFZELIUS Hierv. 34 (1811). jfr DALIN Hist. 1: 371 1747; se under ASK, sbst.²).

Ssg:

– ASKE-MAN

[af isl. askmaðr; jfr fsax. askman, sjöröfvare, ags. æscmann, skandinavisk sjöröfvare, viking]

(†) viking.

Våre Vikingar och Askemänner eller sådane, som foro i härnad eller siötåg. DALIN Hist. 1: 86 (1747). jfr: Askemänner kallades vire Vikingar af Tyskarne. Därs.