ODAL ω³da²l l. ω³dal², l. ³~², r. l. m. (SkrGbgJub. 6: 233 (1591) osv.) l. n. (SCHÜCK VittA 2: 149 (i handl. fr. 1678) osv.); best. (mera tillf.) -en l. -n (SvBL 1: 62 (1858)) resp. ss. n. -et; äv. (numera föga br.) ODEL ω³del², r. l. m.; best. -n (HWASSER VSkr. 3: 91 (1857)) ( (†) odlen CRÆLIUS TunaL 138 (1774)). ( odal (odh-, -ahl) 1627 (: Odalqwarnar) osv. odall 1672–1695 (: odallqwarnar). odel (odh-) 1526 (: odelbörd H[erre]r), 1716–1919. odell 1586 (: Odelkellere)– 1693. odhil 1643 (: Odhilbyn)– 1726 (: Odhilby). odill 1630 (: Odillhaget). odol 1643. ådel 1548 (: ådelquerner). ödel 1538 (: ödelbyer))

[fsv. oþol, oþal, odhel, m. o. n., sv. dial.. odel, oel, ol, ole, m.; jfr d. odel, r. (o. n.) (f d. othæl-, i ssgr), nor. odel, r., nor. dial. odal, m. (fnor. oðal, n.), isl. oðal, R., fsax. ōðil, fht. uodal, feng. ōðel, ēðel, hemland; jfr äv. got. haimōmþli, odal, jordagods; avljudsform till ADEL o. ÄDEL. Jfr ODELSTING, ODELSTORP, ODELSTORPARE, ODLA]

[ODAL 1]

1) (numera bl. med ålderdomlig prägel, i sht om ä. förh.) jordegendom som innehaves med full äganderätt (o. som utgöres av arvjord); stundom övergående i bet.: ärftlig rätt till full besittning av jordegendom; förr äv. i uttr. till odels, till besittning med full äganderätt (ss. arvjord). SkrGbgJub. 6: 101 (1588). Effther th[et] de jngen retth eller gammel odell eller medh breff kunue beuissa, ath de hade nokon skatte jordh vtti Håffuerödh .., derföre (osv.). Därs. 233 (1591). (Han bör) den (dvs. egendomen) behålla, til dess, at annan bevijser, at det är hans odel och honom tilhörigt. ABRAHAMSSON 206 (1726). Han sökte stället (vs. en jordegendom) "till odels" och erhöll besittningsrätt på 'Aldernäs', såsom "nytt hemman". MODIN GTåsjö 108 (cit. fr. 1826). Odalet betingar släkten. HEDBERG Gunnarsson Fost. 258 (1919). – särsk.

[ODAL 1.a]

a) (numera bl. i vitter stil) i jämförelser o. bildl. SCHÜCK VittA 2: 149 (cit. fr. 1678). Sådant .. som .. är vordet .. (fol- kets) andliga och dyrbaraste odal. 3SAH 4: 190 (1889). KARLFELDT FridVis. 27 (1898).

[ODAL 1.b]

b) i utvidgad anv., ss. förled i ssgr för att beteckna att ngt (gått i arv o.) bestått sedan gamla (urminnes) tider (jfr ODAL-BY, ODAG. (†) olycksdag; ond l. dålig dag; jfr -FÄLT m. fl.) l. för att beteckna att ngt ligger i kultur l. växer på l. är odlad mark (jfr ODAL-BYGD, ODAG. (†) olycksdag; ond l. dålig dag; jfr -JORD, ODAG. (†) olycksdag; ond l. dålig dag; jfr -LATYR, ODAG. (†) olycksdag; ond l. dålig dag; jfr -MARK m. fl.).

[ODAL 2]

[jfr motsv. anv. i sv. dial.]

(†) jordmån. Om denna Landsorts odel och grund, får jag på sitt ställe vidare tala. CRÆLIUS TunaL 122 (1774). Hagar och betesmarcker äro .. äfven så olika, som odlen och jordarterne. Därs. 138.

[ODAL 3]

[jfr ODALMANNA-STÅND, ODAL-STÅND]

(†) om de ofrälse stånden. Ett af Ahlman skrifvet förslag till privilegier för icke-adel, kallad odal. SvBL 1: 60 (cit. fr. 1789). Därs. 62 (1858).

Ssgr (till 1):

– ODAL-ALLMOGE ~⁰²⁰. (i vitter stil, mera tillf.) jfr -bonde. BOTIN Utk. 320 (1761). EKELUND 1FädH II. 1: 203 (1830).

– ODAL-BONDE (odàlbónnde DALIN). ( odal- 1643 osv. odals- 1912 (: odelsbondetypen)).

[fsv. odholbonde]

(i vitter stil, i sht om ä. förh.) bonde med oinskränkt äganderätt till sin jord, självägande bonde. SCHMEDEMAN Just. 740 (1681). Odalbonden. GEIJER Skald. 11 (1811, 1835; titel på dikt). KyrkohÅ 1929, s. 233 (om medeltida förh.).

– ODAL-BOREN ( odal- 1697 osv. odals- 1897–1921)

[jfr isl. óðalborinn]

(om å. förh., i sht i vitter stil) som har medfödd rätt till jordegendom; äv.: friboren; förr äv.: adlig; äv. i uttr. odalboren till ngt, som har medfödd rätt till ngt; jfr adalboren. At han skulle giöra alla Bönder Odal-borna. PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 126 (1697; isl.: gera all Böndur Oþalborna). BRUNKMAN LovUlrNamn 6 (1764). FISCHERSTRÖM 2: 307 (1780: til). STRINNHOLM Hist. 5: Reg. 150 (1854).

särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., om sak: medfödd; fornärvd. Tre gånger har .. Svenska folket förlorat mer eller mindre af sin odalburna frihet. LIVIJN 2: 272 (1834).

Avledn.:

– odalborenhet , r. l. f. (om ä. förh., mera tillf.) HOLMBERG Nordb. 463 (1854).

– (1 b) ODAL-BY.

[fsv. oþolbyr]

(om ä. förh.) gammal by (från urminnes tid), bolby; motsatt: avgärdaby. G1R 12: 22 (1538).

– ODAL-BYGD. (med ålderdomlig prägel, i sht i vitter stil) bygd med odalgårdar; äv.: sedan gammalt odlad (o. befolkad) bygd; (gammal) kulturbygd. G1R 14: 406 (1542). HÖJER Sv. 3: 167 (1882). TurÅ 1936, s. 17.

– ODAL-BÖRD (†) om bördejord. DIJKMAN AntEccl. 209 (1678, 1703).

Ssg:

– odalbörd-herre. (†) ägare av odalgods, godsherre. UpplDomb. 3: 82 (1526).

– ODAL-FASTA r. l. f. (numera bl. ngn gg om å. förh.) == -jord. SCHMEDEMAN Just. 758 (1682). GB 11: 3 (Lag 1734). I Hustruns odelfasta på Landet, har Mannen ingen dul. NEHRMAN Gift. 161 (1747). 3NF 15: 140 (1931).

– ODAL-FISKE (†) fiske som (av ålder) tillhör en odalgård. RÄÄF Ydre 3: 190 (i handl. fr. 1650). AktsamlKungsådreinst. 389 (1785). MURBERG FörslSAOB (1791).

– ODAL-FOLK.

[ODAL-FOLK.ssg 1]

1) (i vitter stil, föga br.) om landsbygdens befolkning; jfr -man. WIRSÉN Sång. 231 (1882). Jul 1908, s. 28.

[ODAL-FOLK.ssg 2]

2) i sg. best., vid riksdagen 1771–1772 använd benämning på de ofrälse stånden; motsatt: adeln; jfr odalmanna-stånd. Svenska Odal-Folkets Rätt. BRANDENBURG (1771; boktitel). IllSvH 5: 226 (1879). jfr DA 1771, nr 271, s. 3.

– ODAL-FRIHET ~²⁰, äv. ~⁰² ( odal- 1761 [file:O201] osv. odals- 1746) (i sht i ålderdomlig l. vitter stil) om odalbondes rättighet att med full äganderätt disponera över sin jord; i sht förr äv. allmännare, om frihet från tvång överhuvudtaget, oberoende, självständighet; förr äv. (särsk. i uttr. adlig odalfrihet) om den skattefrihet som adeln åtnjöt för sin jord. ŒDMAN Bahusl. 51 (1746). Svenske män, som rätteligen frögda sig af odalfrihet, anstår icke (osv.). 2RARP 20: Bil. 193 (1761). EKELUND 1FädH II. 1: 200 (1830: adlig).

– (1(b)) ODAL-FRÄLSE. (†) gammal frälsejord; äv. om säterifrihet. PH 1: 477 (1723); jfr PrivSvAdel 1723, s. C 2 b. Odal eller Sätes-frälset synes hafva grundlagt det n. v. ypperligare frälset. RABENIUS Kam. § 265 (1825).

– (1 b) ODAL-FÄLT. bärgv. sedan gammal tid (före 1649 års järnbärgsordning) avdelat område med (järnmalms)fält l. (järnmalms)gruva inom vilket i äldre tid gruvors bearbetande var förbehållet ett helt bärgslag gemensamt; äv. om i senare tid utstakat dylikt område som gm myndighets beslut förklarats ha gammalt odalfälts natur. FERNOW Värmel. 655 (1779). En inom Tabergs odalfält belägen järnmalmsgrufva. 1NJA 1905, s. 556. TT 1940, Bergsv. s. 1.

– ODAL-GODS. (odal- 1681 osv. odals- 1697) (med ålderdomlig prägel, i sht om ä. förh.) jfr -gård 1, -jord. VERELIUS 91 (1681). GB 15: 1 (Lag 1734).

– ODAL-GRUND, r. l. m. (i sht om ä. förh.) jfr -mark; äv. bildl. KLING Spect. Tt 4 a (1735; bildl.). NF 5: 1331 (1882).

– (1 b) ODAL-GRUVA, r. l. f. bärgv. jfr -fält. VERELIUS Herv. Dedik. 4 (1672). Stråssa odalgruva. ÖSTERGREN (cit. fr. 1921).

– (1 b) ODAL-GRUVEFÄLT ~¹⁰². bärgv. jfr -fält. NoraskogArk. 5: 410 (1784). BtRiksdP 1893, I. 1: nr 53, s. 2.

– ODAL-GÅRD. ( odal- 1562 osv. odals- 1836)

[ODAL-GÅRD.ssg 1]

1) (med ålderdomlig prägel, i sht om ä. förh.) (ärvd) gård (jordegendom) innehavd med full äganderätt. HH 13: 57 (1562). TurÅ 1942, s.72.

[ODAL-GÅRD.ssg 2]

2) (†) gärdsgård som innesluter en gård (odal)jord. GullbgDomb. 19/6 (1647). Därs. 4/10 1651.

– ODAL-HAG. (†) -= -hage. GullbgDomb. 25/6 1630.

– ODAL-HAGE. (odal- 1831–1899. odals- 1685) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) hage hörande till ett hemmans odaljord l. ursprungliga jord; jfr jord. VDAkt. 13/3 1685. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 383 (1831). ÅSTRÖM Vattenr. 66 (1899; efter ä. handl.).

– ODAL-HEMMAN. (odal- 1682 osv. odals- 1746) (i sht om ä. förh.) jfr -gård 1. SCHMEDEMAN Just. 761 (1682). BONSDORFF Kam. 52 (1833).

– ODAL-JORD. ( odal- 1678 osv. odals- 1746–1898)

[fsv. oþoliorþ, oþols iorþ]

(med ålderdomlig prägel) (ärvd) jord innehavd med full äganderätt; äv.: jord som (sedan gammalt) ligger i kultur, (sedan länge) odlad jord (jfr odal 1 b); i sht förr äv.: odelstorp. SCHMEDEMAN Just. 704 (1678). DALIN (1853; om odalstorp). Den mesta naturliga ängen har Gestrikland, som med hänsyn till vidden af odaljorden intager det andra rummet. HÖJER Sv. 3: 8 (1882). 3NF 7: 1129 (1927).

– (1 b) ODAL-KLOÄRTER, pl. (†) bot. växten Astragalus glycophyllus Lin., sötvedel, backsöta. LILJEBLAD Fl. 259 (1792).

– ODAL-KONA, f.

[jfr fnor. óðalskona]

(numera bl. ngn gg arkaiserande) friboren kvinna l. hustru; jfr -kvinna. SKN 1841, s. 27. HEIDENSTAM Folkung. 1: 42 (1905).

– (1 b) ODAL-KVARN. ( odal- 1530 osv. odals- 1596–1926)

[fsv. odholqvärn]

(förr) kam. sedan gammal tid existerande, större (vattendriven) kvarn som utgjorde en skatteenhet för sig själv (o. således var särskilt upptagen i jordeböckerna) o. som hade rättighet att emot tull förrätta den sädesförmalning som erfordrades inom ett visst område; motsatt: skvaltkvarn, fotkvarn. AktsamlKungsådreinst. 33 (1530). Månge taga sig före at byggia the små sqwalter och footquärner, som ähre the gambla odalquärner till meen. Lagförsl. 394 (c. 1606). UpplFmT 40: 12 (1926).

– ODAL-KVINNA. (med ålderdomlig l. högtidlig prägel) bondkvinna, lantbrukarhustru. VL 1901, nr 70, s. 2. CEDERCREUTZ Männ. 7 (1920).

– (1 b) ODAL-KÄLLARE. (†) sedan gammal tid existerande öl- l. vinstuga; jfr källare 2. 2SthmTb. 7: 209 (1586).

– ODAL-KÖP. (†) köp av odaljord. STIERNHIELM WgL 108 (1663).

– (1 b) ODAL-LATYR. (†) bot. växten Lathyrus heterophyllus Lin., vingvial. LILJEBLAD Fl. 257 (1792; äv. i den posthuma upppl. 1816).

– ODAL-MAN, m. ( odal- 1681 osv. odals- 1746–1898)

[fsv.- oþols maþer]

(i sht med ålderdomlig l. högtidlig prägel) (redbar o. välbärgad) självägande bonde; jfr -bonde. VERELIUS 184 (1681). 2RARP 21: 87 (1761). SDS 1947, nr 68, s. 16.

Ssgr:

– odalmanna-gille(t), hist. benämning på en år 1790 föreslagen (men icke förvärkligad) politisk sammanslutning av personer tillhörande de ofrälse stånden med uppgift att skydda konungens o. de ofrälse ståndens rättigheter i enlighet med förenings- och säkerhetsakten av år 1789. Frey 1844, s. 527 (1790). WEDBERG HD 312 (1922).

– odalmanna-klass. (med ålderdomlig prägel) jfr klass 2. NORDSTRÖM Samh. 1: 77 (1839).

– odalmanna-rätt, r. l. m. (med ålderdomlig prägel) odalrätt; förr äv. om majoratsrätt. ATTERBOM LÖ 2: 278 (1827). WINGÅRD Minn. 7: 35 (1847; om majoratsrätt).

– odalmanna-släkt, r. l. f. (med ålderdomlig prägel) HAGSTRÖM Herdam. 2: 451 (1898).

– odalmanna-stånd. hist. bondeståndet; äv. i sg. best. l. pl., sammanfattande, om de tre ofrälse stånden. KrigsmSH 1797, s. 85 (efter handl. fr. 1756; i pl., sammanfattande). 2SAH 61: 205 (1884). EKSTRAND Karlbg 23 (1937; i sg., sammanfat- tande).

– ODAL-MARK. (i sht om ä. förh.) till odalgård (l. odalby) hörande mark; odaljord. MURBERG FörslSAOB (1791). OLBERS Mossm. 8 (1892).

– ODAL-PARK. (†) park l. skogsmark o. d. hörande till odaljord; mer l. mindre bildl. BÖRK Darius XVII (1689). Skr- VSocLd 20: 93 (1690).

– ODAL-RÄNTA, r. l. f. (†) jordeboksränta. AdP 1786, s. 98. DALIN (1853).

– ODAL-RÄTT, r. l. m. ( odal- 1726 osv. odals- 1746–1935) (i sht om ä. förh.) ärftlig rätt till full besittning av jordegendom. ABRAHAMSSON 205 (1726; efter ä. handl.). FLODSTRÖM SvFolk 379 (1918).

– (1 b) ODAL-SANNING. (†) gammal (gm tradition nedärvd) grundläggande (religiös l. etisk) sanning. RYDELIUS Förn. 51 (1719, 1737). Att i .. (alla mytologier) förekomma .. skymtar af mensklighetens eviga odalsanningar. ATTERBOM Minnest. 1: 174 (1847). VL 1901, nr 9, s. 3.

– ODAL-SKATT. (†) == -ränta. ŒDMAN Bahusl. 54 (1746).

– ODAL-SKIFTE.

[fsv. oþolskipti]

(†) skifte av odaljord mellan grannar i by. VERELIUS 185 (1681). FALKMAN Mått 1: 233 (i handl. fr. 1700).

– ODAL-SKOG. (†) skog hörande till odaljord. Bergv. 1: 837 (1724). MURBERG FörslSAOB (1791).

– ODAL-SLÄKT, r. l. f. (i vitter stil) odalmannasläkt. FRÖDING Eskr. 2: 111 (1893).

– ODAL-STÅND. hist. ofrälse stånd; äv. (i sg. best.) sammanfattande, om de ofrälse stånden; jfr odalmanna-stånd. VetAH 1767, s. 209. Ett förslag till privilegier för "rikets frie eller odalstånd, som är prästerskapet, borgerskapet och bönderna i riket". SvFolket 7: 377 (cit. fr. 1770). SvBL 1: 60 (1858; efter ä. handl.; sammanfattande).

– ODAL-TING. (†) om (lagmans)ting. LING Tirf. 1: 75 (1836; om forn- nord. förh.).

– ODAL-TORP, se odelstorp.

– (1 b) ODAL-UTMÅL ~⁰² l. ~²⁰. bärgv. jfr -fält. SDS 1898, nr 491, s. 2. TT 1940, Bergsv. s. 1.

– ODAL-VATTENVÄRK ~¹⁰².

[fsv. oþolvatnvärk]

(förr) kam. sedan gammal tid existerande vattendriven anläggning ägd ss. för sig bestående fastighet; jfr -kvarn. VERELIUS 185 (1681). FörarbSvLag 1: 45 (1688).

– ODAL-VÄRK, n.

[fsv. odholvärk]

(förr) sedan gammal tid existerande (industriell) anläggning ägd ss. för sig bestående fastighet; jfr -kvarn. AMBROSIANI Dokum- Pprsbr. 87 (i handl. fr. 1726; om pappersbruk i Tanne- fors). Bergv. 2: 191 (1741; om alunbruk i Andrarum).

– (1 b) ODAL-ÅKER. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) sedan gammalt odlad åker, gammal åker; motsatt: nyodling. PH 2: 812 (1730). ROSMAN BjärkSäb. 3: 185 (1927; om förh. c. 1850).

– ODAL-ÄGA, r. l. f. ( odal- 1685 osv. odals- 1685–1696) jordområde på odalhemman; i fråga om nutida förh. företrädesvis lantmät., om jordäga som sedan gammalt innehaves av en gård utöver gårdens skattetal i byn o. som är belägen inom annat hemmans rågång. LMil. 1: 499 (1685). SFS 1926, s. 587.

– ODAL-ÄNG. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) jfr -hage. AdP 1789, s. 165. FORSSELL Hist. II. 1: 99 (c. 1871, 1875; efter handl. fr. 1582).

(numera nästan bl. i ssgrna ODELS-TING, -TORP, -TORPARE):

– ODALS-BONDE l. (i vissa ssgr) ODELS-BONDE,

– ODALS-BOREN,

– ODALS-FRIHET,

– ODALS-GODS,

– ODALS-GÅRD,

– ODALS-HAGE,

– ODALS-HEMMAN,

– ODALS-JORD,

– ODALS-KVARN,

– ODALS-MAN,

– ODALS-RÄTT, se A.

– ODALS-TING,

– ODALS-TORP,

– ODALS-TORPARE, se dessa ord.

– ODALS-ÄGA, se A. ODAL ω³da²l l. ω³dal², l. ³~², adj.

[sannol. uppkommet ur ODAL, sbst., i ställning ss. första led i ssgr; jfr FRÄLSE adj.]

[ODALS-ÄGA.ssg 0]

(numera knappast br.) om jordegendom l. äga o. d.: som härstammar från gammal (urminnes) tid l. som tillhört ett hemman l. en fastighet o. d. sedan gammal (urminnes) tid; motsatt: (jämförelsevis) ny(anlagd), härstammande från senare tider; jfr ODAL 1 b. Gamle odale hyttor. JOHANSSON Noraskog 3: 156 (cit. fr. 1681). En odal fastighet. 2RARP 8: 606 (1734). Prestegårds odala egor. VDAkt. 1782, nr 10. Gruffält af odal natur. SDS 1899, nr 34, s. 3. 2NF 29: 421 (1919).