ODON ω³don², n.; best. -et; pl. =. ( oden 1701, pl., 1816 (: Odenris) – 1853 (: Odenris). odon 1590 (: odon brenvin), 1638 osv. ådon 1747)

[sv. dial. odon; jfr sv. dial. oda, f., ävensom odobär, oabär; med samma bärnamnssuffix -on som i LINGON, MJÖLON m. fl. o. sannol. besläktat med fsv. oþer, vild, rasande, i vilket fall namnet syftar på bärens antagna giftvärkningar. – Jfr ODÖRT]

[ODON 0]

(föga välsmakande, ss. moget i allm. blått) bär av buskväxten Vaccinium uliginosum Lin.; äv. om växten; jfr BLÅBUK, GORR-VÄLTA, SVÅLON, UTTER-BÄR. FRANCKENIUS Spec. F 4 a (1638). Bärsorter, som mest tjena till föda åt foglar, äro kråkbär, odon (osv.). BERLIN Gb. 182 (1852). KNÖPPEL SvRidd. 40 (1912; om växten).

Ssgr:

– ODON-BLÅ. (i vitter stil, mera tillf.) som har samma blå färg som mogna odon. ROSENIUS Himmelstr. 141 (1900, 1903). 2NatLiv 523 (1931; om fjäll).

– ODON-BRÄNNVIN. (förr) brännvin vid vars tillredning man använde odon; jfr hallonbrännvin. VinkällRSthm 1590.

– ODON-BUSKE. (individ av) buskväxten Vaccinium uliginosum Lin. FISCHERSTRÖM Mäl. 277 (1785). LAGERKVIST KämpAnde 37 (1930).

– ODON-BÄR, n. (tillf. i vitter stil) odon. HAGBERG Shaksp. 11: 275 (1851). Anm. Gm anslutning till gudanamnet Oden har bildats den numera obr. formen odensbär. RUDBECK HortBot. 78 (1685). BROMELIUS Chl. 70 (1694). jfr †: Odons bären. RUDBECK Atl. 3: 518 (1698).

– ODON-GRÖT. (förr, i vissa trakter) mjölgröt med odon; jfr blåbårs-, lingon-gröt. KEYLAND Allmogekost 1: 120 (1919).

– ODON-RIS, (ris av) buskväxten Vaccinium uliginosum Lin. FRANCKENIUS Spec. F 4 a (1638).

– ODON-SÄLG, (†) bot. == -vide. AGARDH (o. LJUNGBERG) III. 1: 196 (1857).

– ODON-TUVA. (mera tillf.) tuva (i myr o. d.) med odonris. DN 1872, nr 2343, s. 2. FrSkog. 126 (1892).

– ODON-VIDE bot. buskväxten Salix myrtilloides Lin., vars blad o. gestalt likna odonrisets. FRIES BotUtfl. 3: 308 (1859, 1864). URSING Sv Växt. 133 (1944).