– OBERÄND, p. adj. (†) om tjänst o. d.: icke tillsatt, obesatt; ledig; äv. om rum (sängplats) på sjukhus: icke belagd, fri; jfr beränna 4. VDAkt. 1688, nr 1031. HärnösDP 1695, s. 365. Kunnandes, .. när något rum blifver i Hospitahlet ledigt, det samma lembnas oberänt. VAkt. 1722 nr 98.

– OBERÄTTAD, p. adj. I. om händelse, meddelande o. d.: icke berättad; numera bl. ngn gg i uttr. lämna ngt oberättat, förbigå ngt utan att nämna det. E:rs Excell:s sampt Välb:ne Högtährade Herrar kan jagh tiänstvänligen icke låta oberättat bliffva, att jagh (osv.). OxBr. 9: 633 (1645). BELFRAGE Runebg 15 (1917). II. (†) som icke erhållit nattvarden. Att "skriftade kommunikanter måst gå ifrån duken oberättade". TOTTIE Svedbg 2: 145 (cit. fr. 1704).

– OBERÄTTIGAD ³~⁰²⁰⁰ (oberä'ttigad WESTE), p. adj. 1) motsv. berättigad 1, om person: icke berättigad (till ngt l. att göra ngt). RARP 2: 138 (1634: till). I Sverige .. är landtmannen oberättigad att skeppa svenska trävaror till andra länder än Danmark, Norige och Finland. PALMBLAD Norige 165 (1846). 2) motsv. berättigad 2; om ngt mer l. mindre abstrakt: icke berättigad; orättmätig, ogrundad, obefogad. Snällp. 1848, nr 62, s. 3. Huru skulle nationalekonomien kunna uppdraga någon gräns ..mellan berättigade och oberättigade behof? EkonS 1: 13 (1891). Jag (kom) vid tretton års ålder att åtnjuta ett oberättigat anseende bland slagskämparna i skolan. HELLSTRÖM Malmros 95 (1931).

– OBERÄTTIGANDE, n. (†) motsv. berättigande 2: egenskapen att icke vara berättigad; jfr obe- rättigad 2. AGARDH (o. LJUNGBERG) II. 2: 65 (1856). Tanken på barndopets oberättigande. LUNDIN NSthm 220 (1888).

– OBERÖCHTAD, se oberyktad.

– OBERÖMD, p. adj. (i vitter stil) icke berömd l. namnkunnig; utan berömmelse. Linc. Mm 5 b (1640) .Den,såsom flitig tillfällighets-Rimare icke oberömde J. O. Rudbeck. HAMMARSKÖLD Sv Vitt. 1: 363 (1818). HALLSTRÖM Händ. 91 (1927).

– OBERÖMLIG, adj.; adv. -en (†, BRASK Pufendorf Hist. 237 (1680), WALLIN Vitt. 2: 332 (1828) ), -t (ADLERBETH HorOd. 66 (1817), BREMER pres. 179 (1834) ). (-römlig (-igh) 1640–1909. -römmelig 1680-- 1702) (numera bl. ngn gg i vitter stil) icke berömlig, icke berömvärd; förr äv.: icke berömd, icke namnkunnig (jfr berömlig d). Linc. (1640). Ett kort oberömligt Lijf. STIERNHIELM Lycks. 1 (1650, 1668). Berömma oberömliga ting, gärningar. LBÄ 2–3: 49 (1797). PROCOPÉ Vers 133 (1909).

– OBERÖRD, p. adj. 1) (numera bl. tillf.) motsv. beröra 3: icke omnämnd, icke avhandlad; vanl. i uttr. lämna (förr äv. låta) ngt (förr äv. om ngt) obe- rört, icke omnämna ngt, gå förbi ngt. Om Frankrikets affairer med Casal .. wil man här låta oberördt. HC11H 2: 105 (1682). LIDFORSS VäxtLiv 15 (1904: lämnat). 2) motsv. beröra 6: icke (be)rörd. En af lien oberörd gräsmatta. NORDENSKIÖLD Vega 1: 367 (1880). särsk. mer l. mindre oeg. l. bildl.; särsk. i fråga om tankeliv, känslor o. d.: icke påvärkad, opåvärkad (av ngt); stundom: likgiltig l. ointresserad; äv.: sorglös; ofta i uttr. oberörd av ngt, äv.: icke engagerad i ngt; jfr beröra 6 b. GIRS Edelh. E 3 b (1627). Trupper, som hittills varit oberörda af den föregående striden. TINGSTEN AnvTakt. 76 (1887). I gån så oberörda, / Som om I äj förstoden, hvad här timat! WULFF Dante 181 (1897). Spela oberörd. HEDBERG Räkn. 10 (1932). särsk. (†) om (tviste)fråga: icke behandlad, oavgjord; jfr beröra 6 b δ. SCHRODERUS Liv. 734 (1626).

– OBESATT, p. adj. 1) (†) om klädesplagg: utan besättning o. d.; jfr besätta III 1 a slutet. HH 1: 22 (1543; om damastkåpa). Bt- FinlH 4: 192 (1563; om "hosor"). 2) (†) om skinn: med gles hårbeklädnad; jfr besätta III 1 b slutet. Velbesatte beste katloer (dvs. skinn av kattlo) .. wttualde passelig besatte .. wttualde obesatte lhoer. SkinnkamRSthm 1552 C, s. l. KlädkamRSthm 1589 A, s. 12 a. 3) spelt. i vissa spel, om kort o. d.: som icke belagts med mark l. pänningsumma o. d.; jfr besätta III 1 g. Ett obesatt kort. LINDSKOG Spelb. 244 (1847; i farao). 4) (†) i fråga om bebyggelse; jfr besätta III 2 a.

[OBESATT.ssg 4.a]

a) om land o. d.: obebodd. STIERNMAN Com. 1: 932 (1626). b) om gård o. d.: obebodd, obrukad, utan ägare. OxBr. 5: 268 (1624). SCHÜCK VittA 1: 141 (i handl. fr. 1630). 5) fisk. om damm l. sjö o. d.: i vilken det icke finns (utplanterad) fisk; jfr besätta III 2 c α. SALANDER Gårdzf. 163 (1727). 6) om ort l. fästning o. d.: icke besatt med trupper o. d.; jfr besätta III 3 a γ. OSPT 1687, nr 43, 8. 2. 7) (numera mindre br.) om (lokal l. vagn o. d. med) sittplats(er): icke upptagen, ledig; jfr besätta III 5. HUMBLA Landcr. 227 (1740). Obesatta platser i järnvägsvagnarne. EkonS 1: 367 (1893). 8) om ämbete, tjänst o. d.: icke försedd med innehavare, icke besatt; jfr besätta III 6 a α. PH 8: 553 (1766).

– OBESEDD, p. adj. icke tagen i (noggrant) betraktande; numera vanl. ss. predikativt attribut (i sht till neutralt huvudord) l. ss. adv.: utan att beses l. ha besetts l. utan att (i förväg) (se l.) ha sett på (ngn l.) ngt; ss. adv. i sht förr äv. övergående i bet.: utan att ha satt sig närmare in i saken, äv.: utan vidare; jfr bese 2. Byta obesett. Han hade köpt miölet .. obeseeth. SthmTb. 16/6 (1596). En .. Prostgubbe, som .. friade till sin nuvarande hustru obesedd. AnderssonBrev- växl. 1: 339 (1836). (Hœffner) kallade alla Studenter obesedt "du". BL 6: 306 (1840). Obesedt vill man tör hända icke som främlingar stämpla ord som härd, halt. RYDQVIST SSL 5: 231 (1874). Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade .. (gråråttorna) obesedd, men funno alltjämt inga svartråttor. LAGERLÖF Holg. 1: 77 (1906). särsk. i kortspel, om kort: som man icke sett på (o. vars valör man sålunda icke känner). De öfriga satsa på obesedda kort. 2NF 34: Suppl. 685 (1922).

– OBESEGERLIG, adj. (i vitter stil, föga br.) oövervinnelig, obetvinglig. PALMBLAD SophSorg. 494 (1841). BÖÖK Tegnér 1: 254 (1917).

– OBESEGLAD, p. adj. ¹ Arvstv. 57 (1474))] (numera bl. tillf.) motsv. besegla, v.¹; särsk. om skrivelse: som icke beseglats med sigill (o. därigm givits rättslig giltighet). G1R 14: 307 (1542).

– OBESEGLAD, p. adj. ² 1) om farvatten: som icke befarits med fartyg, obefaren; jfr besegla, v.² 1. BRASK Pufendorf Hist. 376 (1680). DALIN (1853). 2) (†) om ort: som icke anlöpts med (segel)fartyg; jfr be- segla, v.² ³. CLASON PVetA 1751, s. 40.

– OBESEGLAD, p. adj. ³ (†) om segelfartyg: som ännu icke (l. bl. obetydligt) varit till sjöss; äv.: som (gm otillräcklig utrustning med segel) seglar dåligt l. långsamt o. d.; jfr beseglad, p. adj.² SCHMEDEMAN Just. 918 (1685). MURBERG FörslSAOB (1791).

– OBESEGRAD, p. adj. icke besegrad, oövervunnen, obetvingad. MURBERG FörslSAOB (1791).

– OBESETTEN, se obesutten.

– OBESIFFRAD, p. adj. (i fackspr.) icke besiffrad. Obeziffrade Basar. LONDÉE Kellner 13 (1739). WULFF Värsb. 42 (1896).

– OBESINNA, förr äv. OBESINT , p. adj. ( -sinnad 1603–1855. -sint 1650– c. 1700) (numera knappast br.) som man icke tänkt på; icke övertänkt l. övervägd; obetänkt; förhastad; stundom äv. övergående i bet.: spontan; förr äv. om person: som icke tänker sig för, obetänksam; jfr besinna I 4 (c α), II 6. BALCK Esop. Förspr. 4 (1603). SCHRODERUS Urs. I 4 b (1626; om person). At han honom hans obesinte företaghande wille förlåta. DENS. Liv. 372 (1626). Medgifvom, att .. (vissa härledningar) låna åt orden ett visst innehåll af förut okänd eller obesinnad betydelse. 2SAH 17: 22 (1824). Ett obesinnadt ord. FRANZÉN Skald. 5: 273 (1836). Obesinnad skjuter / Den (dvs. dikten), med slott och lund, / Upp i en sekund. RIDDERSTAD SDikt. 1: 309 (1855).

– OBESINNIG, adj. † obetänksam. Obesinnige .. krigståg. PERINGSKIÖLD Hkr. 2: 249 (1697).

– OBESINNLIG, adj. – adv. -en ( VDAkt. 1683, nr 264, CAVALLIN Herdam. 4: 349 (i handl. fr. 1685)). (-sin(n)- 1800--1831 (: obesinligheten). -sinne- 1685. -sinner- 1683) (†) 1) obetänksam; tanklös; besinningslös; jfr besinna I 4, II 6. Huru obesinnerligen H:r Gabriel sigh emoth min hustru .. anställt, och henne schiömphat. VDAkt. 1683, nr 264. Hans obesinlige Tadlare. Storch Beskr. 2: 48 (1800; klandrat i Journ- SvL 1800, s. 151). 2) om vars innebörd man icke (på förhand) kunnat komma till klart medvetande, som man icke kunnat besinna sig på; jfr besinna II 2 slutet. WALLIN Vitt. 1: 12 (1805). Den sena, ofta obesinliga stund, då dödsångesten gör någongång af sjelfva girigbuken en nödtvungen välgörare. DENS. Rel. 2: 265 (1827).

– OBESINT, se obesinnad,

– OBESITTEN, se obesutten,

– OBESJUNGEN, p. adj. (i sht i vitter stil) icke besjungen (se besjunga 1). LEOPOLD 5: 379 (1797).

– OBESJÄLAD, p. adj. särsk. (i vitter stil) motsv. besjäla 2: livlös, "död". ROGBERG Dam 28 (1932).

– OBESKADAD l. OBESKADD, p. adj. (†) oskadad; jfr beskada. VDAkt. 1683, nr 45. ATTERBOM FB 95 (1839).

– OBESKATTAD, p. adj. 1) på vilken l. vilket skatt icke lagts; jfr be- skatta 1. WOLLIMHAUS Ind. (1652). LAHT 1909, s. 270. 2) (†) icke skattskriven; jfr beskatta 2. Linc. (1640; under incensus).

– OBESKED. (†) 1) oförstånd; jfr be- sked 2. Att man medh sådane obeskedh lather vthföre och förskicke så monge hester aff landet. STIERNMAN Com. 1: 173 (1561). CGYLLENBORG Vitt. 346 (1721). 2) saknad av l. brist på sans o. måtta, hänsynslöshet; äv.: oskälighet l. otillständighet; jfr besked 3–5. SVART G 1 124 (1561). BtÅboH I. 3: 32 (1624).

– OBESKEDEN. (†) == obeskedlig 3. RP 4: 41 (1634). En groff och obeskeden prælat. SCHRODERUS Albert. 2: 184 (1638). AOXENSTIERNA Bref 4: 166 (1645).

– OBESKEDIG. (†) ohövlig, oförskämd; jfr obeskedlig 3.

– OBESKEDLIG ³~⁰²⁰ (obeske'dlig WESTE), adj.; adv. = (†, BRAHE Kr. 65 (c. 1585), DRYSELIUS Måne 437 (1694) ), -a (†, G1R 3: 125 (1526: obeskedelighe), SFS 1849 nr 27, s. 6) -en († G1R 17: 15 (1545), MÖLLER (1807) ), -t. ( -skedel- (-eedel- o. d.) 1524 – 1783. -skedl- (-skiedl-) 1560 osv. -ske(e)l- 1636-- 1651) 1) (†) otydlig, oklar; äv.: oredig, oordentlig; jfr beskedlig 1. G1R 17: 15 (1545). En obeskedeligh Quit(encie). ArkliR 1566, avd. 8. Obeskedelige och falske register och rägenschaper. HH 13: 227 (1566). 2) (†) oförståndig; icke sansad l. hovsam; obetänksam; jfr beskedlig 2, 3. KyrkohÅ 1931, s. 233 (1540). Att the .. obeskedeligen rusa till och kiöpa ther the fremmande varur alt för dyrt. RA I. 1: 642 (1559). ROSENSTEIN 3: 309 (1788). 3) (†) som icke uppför sig väl l. hyggligt l. anständigt o. d.; ohövlig; ohyfsad ; oförsynt, oförskämd; äv. i utvidgad anv., om handling l. yttrande o. d., stundom: kränkande l. otillbörlig o. d.; äv. övergående i bet.: närgången, påträngande; äv. (om levnad, seder o. d.): klandervärd; jfr be- skedlig 4, 5, 8, 9. SvForns. 2: 112. G1R 1: 192 (1524). (Prästerna skola icke) förarga them (som bikta) medh obeskedeligha spörsmål. KOF 1: 417 (c. 1618). Oordentelige obeskedelige samqwemder. KalmPriv. 1620, s. 23. (Han påstod) at Johannes Monæus hade warit obeskedelig uthj en bondgård, och stuckit honom med en knijf i fingret. ConsAcAboP 2: 478 (1663). Eder obeskedeliga lefnad och väsende. MODÉE HåkSmulgr. 22 (1738). Den obeskedliga och aldeles osannfärdiga insinuation, som (osv.). Gbg- Alleh. 1824 nr 89, s. 1. Obeskedligt skrifsätt. HILDEBRAND Statsförf. 404 (1896). särsk. ss. adv., övergående i bet.: olovligen, utan tillstånd; jfr 5. Huar nogher obeskedelighe gaffue sigh j fraa szin herra wthur thet ena landit och in wthij thet andhra. G1R 3: 125 (1526). 4) (ngt ålderdomligt) icke snäll, ovänlig; äv.: elak, stygg; särsk. om barn; jfr beskedlig 8. DALIN Arg. 2: 369 (1734, 1754). En skamvrå, dit .. barnen (för- visades), när de varit obeskedliga. LILLJEBJÖRN Minn. 8 (1874). Det var bra obeskedligt af dig at ej hålla ditt löfte att komma på bröllopet. ROOS Ber. 147 (1884). FOGELQVIST ResRot 132 (1926). VeckoJ 1948, nr 32, s. 34. 5) (†) oskälig, obillig; jfr beskedlig 11. Mykin obeskedelig tunga, som j haffue her til dags varedt tiltwingade. G1R 4: 394 (1527). PrivSvStäd. 3: 191 (1572). 6) (†) ss. adv., i allmännare anv., med förstärkande innebörd: mycket, oerhört. Obeskeeligen warmt wäder med Soolskeen. Werve Alm. 1651, s. 39. En obeskedelig stor Skada. DRYSELIUS Måne 437 (1694).

– OBESKRIVBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰², stundom ¹⁰⁴⁰. (i sht i skriftspr.) omöjlig att beskriva (se d. o. 6); obeskrivlig. ALMQVIST Herm. 5 (1833).

– OBESKRIVEN, p. adj. 1) (numera knappast br.) icke försedd med (in)skrift; varpå intet skrivits; jfr beskriva 2. Stenar, som äro obeskrefne. LandtmFörordn. 89 (1699). KKD 8: II (1913). 2) (†) icke antecknad, icke uppskriven; jfr be- skriva 3. G1R 23. 132 1552). 3) (†) icke avfattad skriftligen, icke skriven, oskriven; jfr beskriva 4. Obeskreffne Stadgar. SCHRODERUS Os. III. 1: 265 (1635). SCHÜCK VittA 2: 90 (cit. fr. 1691). WINGÅRD Minn. 3: 37 (1846). 4) † icke omnämnd i skrift, icke behandlad i skrift; jfr beskriva 5. Huru många (Jesu under) äro ock lemnade obeskrefna? BÆLTER JesuH 4: 498 (1757). CVASTRANDBERG 1: 243 (c. 1870). 5) (i sht i skriftspr., mera tillf.) av vilken (vilket) icke givits ngn (detaljerad) beskrivning, icke beskriven; utan (detaljerad) beskrivning; jfr beskriva 6. ÄSvBiogr. 1–6: 124 (1777). Högst belåten är jag .. att få lemna Rom .. obeskrifvet. ATTERBOM Minn. 312 (1818). 6) (†) övergående i bet.: icke föreskriven, icke bestämd; jfr be- skriva 7. 2SAH 46: 42 (1870).

– OBESKRIVLIG ³~⁰²⁰, äv. ¹⁰⁴⁰ (obeskri'flig WESTE), adj.; adv. = (†, KKD 2: 61 (1708), DALIN Arg. 2: 339 (1734, 1754)), -en (numera ngt vard., LIND (1738) osv.), -t. ( -elig c. 1669–1816. -lig (-gh) 1673 osv. -ligit, n. sg. 1709 – c. 1755) som icke kan beskrivas (se be- skriva 6), som icke kan uttryckas med ord; ofta allmännare: otrolig, oerhörd, väldig o. d.; ss. adv. äv. allmänt förstärkande: mycket, i högsta grad. En obeskrifwelig storm. 2Saml. 1: 111 (c. 1669). Det obeskrifliga som vi kalla ljud. AGARDH Bot. 1: 206 (1830). (Saken) är af obeskriflig vigt. CARLÉN Köpm. 2: 21 (1860). Jag har obeskrifligen tråkigt. BLANCHE Bild. 1: 29 (1863). Hon såg .. obeskrivligt generad ut. SIWERTZ JoDr. 71 (1928).

– OBESKRÄNKT l. OBESKRÄNKAD, p. adj. (-kiat 1696. -kt 1693–1812)

– OBESKUREN, p. adj. 1) icke beskuren (se beskära, v.² 1); särsk.

[OBESKUREN.ssg 1.a]

a) i sht trädg. om träd, buskar o. d.; jfr beskära, v.² 1 a. BJÖRKMAN Skogssk. 177 (1868). b) (†) om kläde: vars ludd icke avklippts l. avskurits, icke skuren: jfr beskära, v.² 1 c. LINNÉ Vg. 121 (1747). 2) (†) om person l. ngns kind o. d.: orakad l. oklippt; jfr beskära, v.² 2. ADLERBETH Æn. 228 (1804). DENS. Ov. 82 (1818). 3) (†) icke kastrerad; jfr beskära, v.² 3. GbgMag. 1760, s. 271 (om hästar). 4) bildl.: oförminskad; oinskränkt; särsk. om frihet o. d.; jfr beskära, v.² ⁴. KKD 1: XLII (1901). En .. armé .. med obeskuren handlingsfrihet. KFÅb. 1910 s. 171.

– OBESKÄMD, p. adj. (†) som icke smäda(t)s l. lasta(t)s; ;äv. (ss. predikativt attribut): utan skam, med ära; jfr beskämma 3, 4. SCHMEDEMAN Just. 40 (1560). LUCIDOR (SVS) 192 (1672).

– OBESLAGEN, p. adj. 1) (numera bl. mera tillf.) icke försedd med beslag, utan beslag; jfr beslå I 1 a. HH 1: 25 (1543; om värja). 1 .. obeslagen Kijsta. ROTH Kägleh. 29 (i handl. fr. 1686). särsk. hippol. om häst (l. hästhov): utan hovbeslag; oskodd; jfr beslå I 1 a α. KKD 10: 288 (1703: om hästar). WRANGEL HbHästv. 808 (1886; om hovar). 2) sjöt. om segel: icke beslagen; jfr beslå I 4. SIWERTZ Sel. 1: 193 (1920).

– OBESLUTELIG, adj. (†) obeslutsam; jfr besluta III 2 DALIN Arg. 1: 162 (1733, 1754).

– OBESLUTEN, p. adj. (o- 1594–1906. u- 1540)

[OBESLUTEN.ssg 1]

1) (†) varom beslut (ännu) icke fattats; oavgjord; jfr besluta III 1. RA I. 1: 283 (1540). At the Saker, som för H. K. M:tz afferdh hadhe bordt wara afhandlade äre ännw obeslutne. CHESNECOPHERUS Skäl Ss 3 a (i handl. fr. 1594). RARP 9: 146 (1664). SAHLSTEDT (1773). 2) (numera föga br.) motsv. besluten 1, 2: som (ännu) icke fattat sitt beslut; obeslutsam. NICANDER 2: 670 (1834). (Han var) mera be tänksam och i följd däraf obesluten. BERZELIUS Själfbiogr. 18 (c. 1845). Hon dröjde en stund utanför nattgästens dörr, liksom obesluten i något uppsåt. HÖGBERG Vred. 1: 258 (1906). 3) (†) språkv. obestämd (se d. o. 5 a, c). MOLANDER Förespel 25 (1753).

– OBESLUTSAM ³~⁰²⁰, äv. ~⁰⁰². som icke kan besluta sig; icke beslutsam; tveksam; villrådig; äv. i utvidgad anv., om liv o. d.: som vittnar om dylik egenskap. TEGNÉR (WB) 7: 283 (1832). Ett obeslutsamt lif i tomma drömmar. RYDBERG RomD 43 (1877). Jag var ganska obeslutsam hvad jag skulle taga mig till. STIERNSTEDT Minnesbl. 57 (1912).

– OBESLÄKTAD, p. adj. icke besläktad; förr äv.: som icke har ngn släkt l. ngra släktingar. GADD SvarVetA 52 (1765). NF 7: 550 (1883; om språkstammar).

– OBESLÖJAD, p. adj. 1) icke betäckt med slöja. RYDBERG Ath. 13 (1859, 1866; om kvinnor). 2) (i sht i vitter stil) bildl.: särsk.: ohöljd; klar, tydlig, uppenbar. WALLIN Rel. 4: 172 (1816). Ganska obeslöjade insinuationer om att (osv.). SÖDERBERG Ödest. 45 (1922).

– OBESMITTAD, p. adj. 1) icke nedsmutsad, icke nedsölad; numera bl. (i sht i högre stil) bildl.: icke befläckad, icke besudlad; ren, ofördärvad; jfr besmitta 1 a b. G1R 1: 94 (1523). Behålla sigh obesmittat aff werldenne. Jak. 1: 27 (NT 1526; Bib. 1917 obefläckad). Jesus Christus clädhe tich j thet reena clädhet som tu skalt bära obesmittat för hans domstool. OPETRI Hb. B 2 b (1529). (En fader till sin son:) Jag beder, att du må bevara / ditt hjärta obesmittadt all din tid. SÖDERBERG Dikt. 38 (1901). 1Petr. 1: 4 (Bib. 1917). särsk.: obefläckad i sexuellt avseende; kysk; ren. Thenne obesmittadha jomfrw Maria. OPETRI MenFall I 1 b (1526). En obesmittat sengecamar. Ebr. 13: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). 2) icke (ned)smittad, icke infekterad, osmittad; numera bl. (i sht i vitter stil) bildl.: icke angripen, icke anfrätt, oanfrätt; jfr besmitta 2 (b). Then, som ännu Frisk och obesmittadt är. L. PAULINUS GOTHUS Pest. 67 b (1623; i fråga om pest). Så väl deras (dvs. inbyggarnas i Bergens stift) drägt, seder som språk äro obesmittade af städernas förderf. PALMBLAD Norige 70 (1846). Ymer 1915, s. 305.

– OBESMITTELIG, adj.; adv. -en (SCHRODERUS). (-elig 1635- – 1739. -lig 1791–1815 (: obesmittlighet)) 3: 577 (1512) )] (†) 1) som icke kan l. låter sig orenas l. befläckas; äv.: kysk, ren. (Att) vth om Echtenskapet lefwa obesmitteligen. SCHRODERUS Os. 2: 267 (1635). MURBERG FörslSAOB (1791). 2) som icke kan smittas, immun. LINDESTOLPE Pest. 28 (1711).

– OBESOLDAD, p. adj. (i fackspr.) om trupp o. d.: icke besoldad, icke avlönad. MURBERG FörslSAOB (1791). 2NF 10: 92 (1908).

– OBESPARD, p. adj. (†) ospard. AXELSON K12Tid 271 (i handl. fr. 1713; om möda). MURBERG FörslSAOB (1791).

– OBESTICKLIG. (-elig 1878–1907. -lig 1791 osv.) icke besticklig; omutlig; äv. i utvidgad l. oeg. anv. MURBERG FörslSAOB (1791). (Ynglingens) obestickliga allvar. NEANDER NILSSON SpöknKors. 146 (1929). BJURMAN 3Statsm. 146 (1935).

– OBESTIGBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰². icke bestigbar. AHLSTRÖM Eldsl. 141 (1879; om skorsten).

– OBESTIGLIG, förr äv. OBEST lGELIG (obesti'gelig WESTE). ( -elig 1723–1826. -lig 1790 osv. -ligit, n. sg. 1775) omöjlig att bestiga; förr äv. (om byggnad): otiligänglig (gm sin belägenhet). EHRENADLER Tel. 97 (1723; fr. orig.: inaccessible; om pa- lats). Kebnekaisses .. obestigliga topp. IllSv. 2: 215 (1886).

– OBESTRIDBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰². (mera tillf.) icke bestridbar, obestridlig. 2SAH 19: 240 (1838).

– OBESTRIDD, p. adj. 1) (†) icke angripen l. bekämpad: anträffat bl. bildl.; jfr bestrida, v.¹ 1 b. LBÄ 23–24: 65 (1799). 2) som ingen motsätter sig l. gör motstånd mot; utan motstånd; jfr bestrida, v.¹ ⁴. LILJECRONA RiksdKul. 263 (1840). Efter drottningens död var fröken Taubes välde öfver .. (F. I) obestridt. MALMSTRÖM Hist. 3: 10 (1870). Han (var) obestridd herre på täppan. HEDENSTIERNA FruW 47 (1890). 3) icke förnekad, icke emotsagd; ss. adv. äv.: onekligen, utan tvivel; jfr bestrida, v.¹ 5. SCHULTZE Ordb. 5127 (c. 1755). Det förmodligen obestridda antagandet, att (osv.). HAMILTON MilUnd. 4s (1842). (I slöseri med adliga värdigheter) tillkommer första platsen obestridt .. Kristina. FAHLBECK Ad. 1: 462 (1898).

– OBESTRIDIG, adj. (†) obestridlig (se d. o. 3). LINDESTOLPE Frans. 49 (1713). BOSTRÖM 3: 545 (1866).

– OBESTRIDLIG ³~⁰²⁰, stundom ¹⁰⁴⁰, förr äv. OBESTRlDELIG (obestri'delig WESTE), adj.; adv. -en (DALIN (1853) osv.), -t. (-elig(h) 1640–1875. -lig 1791 osv.) 1) (†) som icke kan bekämpas l. besegras; jfr bestrida, v.¹ 1. Linc. (1640; under inexpugnabilis). 2) (†) som man icke kan l. får motsätta sig l. undandraga sig; jfr be- strida, v.¹ ⁴. (Plikten) skulle .. ålägga oss .. obestridelig lydnad. LBÄ 2–3: 119 (1797). 3) som icke kan förnekas, oförneklig, oemotsäglig, ovedersäglig; ostridig; otvivelaktig, avgjord. SCHULTZE Ordb. 5126 (c. 1755). Det är en obestridelig sanning, at i Sverige äro Konung och Ständer gemensamt Allsmägtige. AdP 1800, s. 1111. Obestridliga äro hans förtjenster inom alla dessa områden. 3SAH 2: 31 (1887). Att det obestridligen är fara i dröjsmål. SvD(A) 1928, nr 80, s. 4.

– OBESTRUKEN, p. adj. särsk. mil. , i sht artill. om (punkt inom ett) visst område: som icke kan bestrykas med (artilleri)eld; särsk. i uttr. obestruket rum l. område, död vinkel (se död, adj. 15); jfr bestryka 4. STÅHLSVERD 57 (1755). Obestruket rum. 3NF 6: 232 (1926).

– OBESTUCKEN, p. adj. (numera bl. tillf.) icke bestucken, icke mutad; äv. bildl.: icke förledd; äv. övergående i bet.: oväldig, opartisk; jfr besticka, v.² LIND (1749; under unbestochen). Låt (o Gud, kron- prinsens) .. barn få vexa i oskuld och frid, af flärden obestuckna. THOMANDER 1: 454 (1839). De som nitälska .. för en obestucken, lugn och stadig representation (i riksdagen). Tiden 1848, nr 71, s. 2.

– OBESTYCKAD, p. adj. (i fackspr.) om fartyg l. fästning o. d.: icke försedd med artilleri l. andra fast uppställda skjutvapen, icke bestyckad. MURBERG FörslSAOB (1791). En mindre obestyckad ångbåt. SFS 1871, nr 2, s. 17.

– OBESTYRKT, p. adj. icke bestyrkt l. bekräftad l. bevisad. SCHÖNBERG Bref 1: 28 (1772). Deras påståenden kunde såsom obestyrkta ej tagas i betraktande. ODHNER G3 1: 338 (1885).

– OBESTÅDD, p. adj. (†) om överenskommelse: icke hållen, bruten; jfr bestå II 3. GIRS J3 16 (1627).

– OBESTÅND, förr äv. OBISTÅND . ( obe- 1523 osv. obi- 1533–1745. ube- 1531–1543) 1) (numera föga br.) obeständighet; ovaraktighet; jfr bestånd 2, 5. Betänk O Menske Barn .. / All Wärdens Obestånd. LUCIDOR (SVS) 279 (1672). Ämnen som kunna tänkas förorsaka obestånd hos bankfyllningarna (vid järnvägsbygge). 2NF 13: 435 (1910). särsk. (†) i uttr. med obestånd, utan fasthet l. orubblighet o. d. Tå .. Xycus för honom kom, nekadhe han thet i förstone, dogh medh obestånd. SCHRODERUS Liv. 757 (1626). 2) (†) skada, fördärv; olycka; ofärd; stundom övergående i bet.: dåligt skick, förfall, olag; jfr bestånd 3. SCHÜCK SvFörlBokhH 1: 48 (i handl. fr. 1527). (De) föra .. sigh j stoort obestond som tagha sigh Domareembete vppå, och kunna thet icke bestå. OPETRI 4: 302 (c. 1540). Så pläghar jw mäst wara, at the komma på obestånd som sielffue giffua ther tilfelle til. DENS. Kr. 2 (c. 1540). Huadh for obeståndh .. ther aff kommer, att gifftermål wardha forhalat. LPETRI Œc. 50 (1559). På thet hans Hushåld icke skal igenom hans Frånwaru lijdha någet obestånd. SCHRODERUS Os. 1: 407 (1635). 1. Vägg Uhr i obestånd. BoupptVäxjö (1821). Hennes helsa (var) åter i obestånd. STRÖMBORG Runebg IV. 2. 2: 129 (1901 ; efter handl. fr. 1856). särsk. konkretare, om ngt som för (l. kan föra) skada osv. med sig, skadligt osv. företag o. d.; i uttr. ta sig (något) obestånd före. G1R 26: 218 (1556). The förmerckte wehll att theres fadher togh sigh altijdh galenskap och obestond före. SVART G1 140 (1561). HH 13: 137 (1564). BRAHE Kr. 19 (c. 1585). 3) i fråga om ekonomiska förhållanden: dålig l. usel affärsställning l. ekonomi; ekonomiska svårigheter; insolvens; misär; jfr bestånd 4. Komma på l. råka på, äv. i obestånd. RUDBECK Atl. 1: 651 (1679). Emedan .. brist .. (på erfarenhet) gärna sätter unga köpmän på obestånd. BERCH Hush. 291 (1747). Gäldenärens obestånd anse vi bero på .. oförsigtiga borgensförbindelser. ALDÉN Medb. 5: 136 (1886). SFS 1921, s. 571. ÖSTERGREN (1933: i). 4) (†) tvedräkt, misshällighet(er); orolighet(er); uppror. G1R 1: 127 (1523). Om the Dalakarle nogen twisth twædrekt, och obestånd vpröre vele. Därs. 4: 177 (1527). På thet icke träto eller obestånd skall uppväckas emellan Pastorem och Sacellanum. HOFEGH (1570) i Bibelforsk. 1900, s .96. Äggia menigheetten till uproor och obeståndh. OxBr. 1: 124 (1619). DALIN Hist. 2: 453 (1750). EKELUND 1 FädH II. 1: 59 (1830; arkaiserande).

– OBESTÅNDELIG, adj.; adv. -a ( G1R 1: 37 (1522) ), -en (HFinlH 7: 281 (1549) ). † skadebringande, fördärvbringande; olycksbringande; ofördelaktig l. olämplig; jfr beståndelig 3, obestånd 2 (o. 4). (Några påfund) som richit ok oss alle kunne obestandeliga wara. G1R 1: 37 (1522). Därs. 7: 362 (1531). HFinlH 7: 281 (1549).

– OBESTÅNDIG, (†) 1) motsv. beståndig, adj.¹ ¹.

[OBESTÅNDIG.ssg 1.a]

a) om skäl: som icke står sig, ohållbar. LPETRI KO 18 a (1561, 1571). b) trolös, svekfull. Han var i sitt löfte ständig: och hon obeståndigh. VDAkt. 1638, s. 151. c) icke ståndaktig; ombytlig, nyckfull. PERICI Musæus 2: 254 b (1582). Egen elskningen gör Menniskian owisz, obeståndigh och weekachtigh. MURÆUS Arndt 4: 180 (1648). VDAkt. 1674, nr 57. 2) motsv. beståndig, adj.¹ ²: ovaraktig, förgänglig, obeständig (se d. o. 2); äv.: växIande, ostadig. GRUBB BClemetzdr D 4 a (1616). Deijeligh skapnat är obeståndigh. ALAURENTII Ciegler 392 (1620). Obeståndigt w(äder). Herlicius Alm. 1640, s. 19. LUCIDOR (SVS) 107 (c. 1670). 3) skadebringande, fördärvbringande; upprorisk. Obestandugh stemplingh. G1R 4: 148 (1527). Ett farligit och obeståndigt uproor. HH 20: 73 (c. 1580),

– OBESTÄLLBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰². (i fackspr., i sht post. o. järnv.) icke beställbar. Obeställbara försändelser. GenPoststCirk. 1869, s. 154.

– OBESTÄLLD, p. adj. 1) (numera bl. tillf.) icke påtingad, icke beställd; jfr beställa 5. LIND (1749; om arbete), särsk. (†) oeg.: frivillig, spontan. Hänryckningen var allmän och stormande, hjertlig och obeställd. CRUSENSTOLPE Mor. 5: 303 (1843). 2) (†) icke ombesörjd; icke värkställd, icke fullgjord; ogjord; oförrättad; jfr beställa 7 (j), 8. G1R 1: 129 (1523). Så frampt .. någedt bliffwer genom tin försumelse obesteltt, tå schalttw therföre straffedt bliffwe. HB 1: 263 (1577). Komma igen med obestält ärende. LIND (1749). ÖoL (1852). särsk. post. om försändelse: icke befordrad, icke framlämnad till adressaten; jfr beställa 7 c. Efter som lätteligen kan hända, att något bref .. å sin orth tohrde blifwa obestält liggiandes. CivInstr 505 (1704). pH 3: 2236 (1745).

– OBESTÄMBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰². som icke kan faställas l. preciseras, icke bestämbar; stundom: som det är svårt att klart uppfatta, oklar, dunkel (se dunkel, adj. 3). Sv- TyHlex. (1851). Det obestämbara något, som kallas poesi. NordT 1894, s. 350. Långt, långt där ute i det obestämbara fjärran blinkar det svagt som från ledfyrar. TurÅ 1910, s. 126.

– OBESTÄMD, p. adj. 1) (numera bl. tillf.) obeslutsam; tveksam; jfr bestämd 1. WIDSTRÖM Vitt. 17 (1799). Efter Filéens död var man obestämd, huru med medlen skulle förfaras. FÜRST Florman 42 (1899). ÖSTERGREN (1933). 2) icke konstant, växlande föränderlig; labil, odeciderad; jfr bestämd 4, 6. GEIJER I. 5: 135 (1842). Fastän i Östersjön ingen ebb och flod märkes, så händer det likväl på obestämda tider, att vattnet der stiger eller faller. BERLIN Lsb. 324 (1852). särsk. a) (numera bl. mera tillf.) språkv. om (stavelses) kvantitet: som kan vara än lång, än kort. SVEDBOM SvSpr. 172 (1824). LÖFGREN TySpr. 202 (1885). b) fys. indifferent; särsk. om jämvikt(släge); jfr indifferent 1 b. FOCK lFys. 47 (1853). MOLL Fys. 1: 75 (1897). 3) icke klar, icke (tydligt) markerad; icke exakt; oklar, oskarp, vag; dunkel; stundom närmande sig bet.: obestämbar; jfr bestämd 7. PH 13: 496 (1786). En oren mergelblandad kalk .., i obestämda hvarf, af oredigt och löst sammanhang. HISINGER Ant. 5: 138 (1831). En halsduk af obestämd färg. TOPELIUS Fält. 3: 228 (1858). (Hon) hade en obestämd afsky för ordet last. TAVASTSTJERNA Inföd. 70 (1887). Hennes ålder var obestämd. SIWERTZ JoDr. 15 (1928). särsk. a) (†) log. om omdöme: för vilket ingen grund anges; jfr bestämd 7 a β. TUDERUS Kiesewetter Log. 42 (1806). b) om muntlig l. skriftlig framställning o. d.: oklar, svävande; jfr be- stämd 7 c. SCHARTAU UtkPred. 22 (1823). Tiberius nyttjade .. alltid .. obestämda och dunkla uttryck. KOLMODIN TacAnn. 1: 22 (1833). jfr: Obestämda löften. ÖSTERGREN (1933). c) (mera tillf.) om blick: uttryckslös, intetsägande; jfr 1, ävensom bestämd 3, 5. Ja, ja, så måste ögonen alltid ha varit, så .. vattnigt obestämda. HALLSTRÖM NNov. 234 (1912). 4) icke fastställd l. preciserad (till storlek l. utsträckning l. antal l. tidpunkt o. d.); i sht förr äv. övergående i bet.: obegränsad; jfr bestämd 10, bestämma, v.¹ ³, 4, 7–9. SERENIUS (1734; under unlimited); jfr 3. (Man) påstår at .. (Kinas historia) varit grundad på 38 Förmörkelser: af hvilka den första är oviss och obestämd på hvad tid den skedt. BJÖRNSTÅHL Resa 1: 7 (1769). Ett skiljer .. (människan från djuren): den obestämda vidden af hennes Förnuft. SILFVERSTOLPE PVetA 1802, s. 3. Då han uppgjort med sin kollega, att denne under hans obestämda frånvaro skulle sköta hans praktik. CARLÉN Klein 43 (1838). Det var öfverenskommet, att kungen (skulle) .. på obestämd tid uppskjuta hela revisionsfrågan. DE GEER Minn. 1: 198 (1892). Obestämda belopp. TT 1899, M. s. 107. särsk. a) mat. om storhet (i en ekvation): som icke gm (de) uppgivna villkor(en) bestämmes (kan bestämmas) till sitt värde; äv. i utvidgad anv., om problem (ekvation l. ekvationssystem): vari de obekanta storheterna äro obestämda, indeterminerad; äv. om geometrisk uppgift: som medger flera lösningar; jfr bestämma, v.¹ 4 e, 9 a. BJÖRLING Alg. 167 (1839). Därs. 2: 17 (1849; om storhet). BERGROTH Geom. 7 (1876). Obestämda eqvationer. NF 4: 620 (1881). Huvudinnehållet (i den grekiske mate- matikern Diofantos' skrifter) är ägnat åt obestämda uppgifter. SvUppslB 7: 397 (1931). b) (†) geom. om linje: icke determinerad, obegränsad. VetAH 1748, s. 18. 5) språkv. ensamt l. i vissa förb. för att utmärka att de – ord l. den språkliga kategori o. d. som termen avser, till sin betydelse icke är fixerat (fixerad) l. icke fixerar ett (annat) ord till dess betydelse; jfr bestämd 8. a) för att utmärka att det ord, den form l. det språkelement o. d. som termen betecknar, (i fråga om species, jfr b) icke närmare fixerar det ord om l. vid vilket det (den) användes. α) ensamt l. i uttr. obestämd form (äv. obestämd böjning o. d.), obe- stämd singular, obestämd nominativ osv. α') om den form som ett substantiv utan slutartikel har resp. om böjning l. numerus osv. i dylik form; äv. om användning av ett ord i den betydelsekategori (species) som i regel uttryckes nled dylik form, l. om form som ett ord har, då det användes i denna betydelsekategori (species). COLLNÉR Försök 34 (1812). Substantivet har två former: en kortare obestämd och en längre bestämd form. HAGFORS FolkskSpr. 2: 8 (1898). β') om den form som ett adjektiv (i positiv) l. adjektiviskt böjt ord har, då det föregås (l. kan föregås) av den obestämda artikeln l. av ett motsv. ord, resp. om böjning osv. i dylik form. COLLNÉR Försök 67 (1812). Bestämda formen (av adjektivet) bildas derigenom, att man till maskulinets obestämda singularis lägger a i femininum (osv.). FRYXELL SvSpr. 48 (1865; uppl. 1824: till det obestämda maskulinum)..Den obestämda deklinationen. JACOBSSON SvSpr. 8 (1924). β) i uttr. (den) obestämd(a) artikel(n), om det obetonade räkneordet en resp. ett (ävensom om motsv. ord i andra språk) ss. bestämning till nomen; jfr en, räkneord VI. Trendelenburg GrSpr. 101 (1801). SUNDÉN SvSpr. 56 (1869). b) om species. (Ett av) Dessa tre species (är) . . Det obestämda (indefinita), som har indefinit betydelse och i regeln uttryckes medelst en språkform, försedd med s. k. obestämd artikel. NOREEN VS 5: 76 (1904). c) om vissa pronomen (t. ex. man, någon, ingen, mången o. d.); jfr indefinit 1 b, ävensom bestämd 8 C. TULLBERG SvSpr. 1: 28 (1836). SUNDÉN SvSpr. 77 (1869). JACOBSSON SvSpr. 13 (1924). d) (mindre br.) i uttr. obestämt räkneord, om sådana obestämda pronomen (se

[OBESTÄMD.ssg 5.c]

c) som beteckna antal. Obestämda Räkneord, såsom många, några, somliga, flere, de flesta, o. s. v. SVEDBOM Satsl. 34 (1843). BECKMAN SvSpr. 57 (1904). VELANDER SvSpr. 67 (1915). e) (†) om verbform: som icke fixerar verbhandlingen till ngn bestämd tid; särsk. om infinita verbformer. BORELIUS Sacy 70 (1806). Obestämda praeteritum eller, såsom det äfven kallas, supinum. BOIVIE SvSpr. 152 (1820). Verberna kunna i deras obestämda sätt eller infinitivus hafva allehanda ändelser. ALMQVIST SvSpr. 58 (1832).

– OBESTÄMDHET ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰² (obe- stämdhet WESTE). ] 1 särsk. 1) (numera bl. tillf.) till obestämd 1: obeslutsamhet; tveksamhet; vacklan. RADEMINE Knigge 1: 98 (1804). Ett samhälle .. hvars seder ej vittna om någon närvarande obestämdhet i karakteren. 2SAH 8: 157 (1817). 2) (mera tillf.) till obestämd 2: föränderlighet. EKSTRÖMER PVetA 1838, s. 8. 3) till obestämd 3 o. 4; särsk.: oklarhet; vaghet; dunkel. MURBERG FörslSAOB (1791). Man förväxlar .. ofta abstrakthet med obestämdhet. LARSSON Kunsk. 134 (1909). 4) (†) språkv. till obestämd 5 e, konkretare: infinitiv. LYTH SvSpr. 47 (1848).

– OBESTÄMLIG. (-stäm- 1791–1802. -stämme- 1797-- 1898) (numera knappast br.) obestämbar. MURBERG FörslSAOB (1791). QUENNERSTEDT KampTillv. 36 (1898).

– OBESTÄMMANDE, p. adj. (†) språkv. om artikel: Obestämd (se d. o- 5 a β). SCHILLER SvSpr. 26 (1855). STRÖMBORG SvSprBeg. 40 (1857).

– OBESTÄNDIG. ( o- 1524 osv. u- 1542) 1) motsv. beständig 1: som icke står emot påvärkan; som man icke kan lita på. a) (†) motsv. beständig 1 a: icke hållbar l. stark; osolid, svag, ostadig. G1R 17: 183 (1546; om byggnad). De obeständiga, och fast dagelig rasning underkastade jordSchachter och Trummor i lösa Fallet. HC11H 12: 108 (1697). RINMAN JärnH 492 (1782); jfr 2. b) (†) motsv. beständig 1 b: osäker, opå.1itlig. Sådan almoge är vbestendig att lithe opå. G1R 14: 139 (1542). c) (i sht i skriftspr.) motsv. beständig 1 c: ombytlig, flyktig; nyckfull. Gemeene man inclinerar giärna til Oroo, och är obeständigh. GRUBB 324 (1665). ÖSTERGREN (1933). d) i sht kem. motsv. beständig 1 d, om ämne o. d.: som icke (länge) bibehåller sig oförändrad (till konsistens o. d.); jfr 2. 2NF 38: 24 (1925). särsk. (förr) motsv. beständig 1 d β, om gas: som kan bringas i flytande (l. fast) form. BERZELIUS Kemi 1: 32 (1808). DENS. Brev 13: 201 (1833). 2) (i sht – skriftspr.) motsv. beständig 2: som icke består (under en längre tid l. alltid), icke bestående, ovaraktig; förgänglig; särsk.: som icke alltid bibehåller samma form l. storlek osv., som växlar l. varierar; föränderlig, växlande, varierande; ostadig; förr äv., om hälsa: vacklande; jfr be- ständig 2 b. Alm. 1585, s. 23 (om väder). De obeständiga prisen, hvarmed varorna ibland styras otroligen högt, och ibland fällas till halfva värdet. CHYDENIUS 82 (1765). VDAkt. 1794, nr 146 (om hälsa). Vapenlyckan är obeständig. ÖSTERGREN (1933). särsk. a) (†) motsv. beständig 2 a β, om privilegium o. d.: icke längre gällande, ogiltig. G1R 1: 235 (1524). b) (†) motsv. beständig 2 c: tillfällig. 2RARP I. 2: 186 (1720; om regemente). Obeständiga och ovissa Bevillningar, som på Riksdagarna skedde till något visst behof och på någon viss tid. BOTIN Hem. 2: 138 (1756). LOENBOM Stenbock 2: 129 (1758).

– OBESTÄNDIGHET ³~⁰¹⁰² l. ~ ⁰²⁰⁰ (obestä'ndighet WESTE). 1) (†) till obeständig 1 b: opålitlighet; trolöshet, svekfullhet; äv. konkretare, om handling o. d. som vittnar om dylik egenskap. RA I. 1: 347 (1544). 1SAH 3: 392 (1790, 1803; konkretare). 2) (i sht i skriftspr.) till obeständig 1 c: ombytlighet, flyktighet; nyckfullhet. Mennisklige Sinnens owiszheet och obeständigheet. WIDEKINDI KrijgH 203 (1671). 3) (i sht i skriftspr.) till obeständig 2: ovaraktighet; föränderlighet, växling; ostadighet. Linc. Ii 4 b (1640). Men som mensklig Lycksalighet är städse vnderkastad obeständigheten: så (osv.). HUMBLA Landcr. 243 (1740). GRIMBERG VärldH 2: 306 (1927).

– OBESUDLAD, p. adj. (i sht i högre stil) icke besudlad; obefläckad. SCHULTZE Ordb. 5182 (c. 1755). Svenska flottan utgick ur 1741–43 års krig med blank och obesudlad vapensköld. VFl. 1906, s. 148.

– OBESUTTEN, äv. OBESUTEN , förr äv. OBESETTEN l. OBESITTEN l. OBESÄTEN , p. adj. 1) (†) om tron: icke innehavd (av ngn); jfr besitta 3 a. HC11H 5: 82 (1672). 2) (†) i fråga om bebyggelse; jfr besitta 4. a) om land: obebodd; jfr obesatt 4 a. SUFinlH 1: 168 (1601). PETREIUS Beskr. 1: 88 (1614). b) om gård, jord o. d.: obebodd, obrukad, utan ägare; jfr obesatt 4 b. LPETRI Jes. 5: 9 (1568). Een hoop af Cronones hemman som obesettne ahre. SUFinlH 1: 190 (1602). PH 8: 454 (1766). 3) motsv. besutten 3.

[OBESUTTEN.ssg 3.a]

a) om person (l. samhällsklass o. d.): som icke besitter fast egendom; särsk. (kam.): som icke besitter fast egendom av sådan storlek att innehavaren (med familj) kan få full bärgning av dess avkastning. STIERNMAN Riksd. 635 (1609). Obesuten bergsman. NoraskogArk. 4: 424 (1795). Den obesuttna klassens tillväxt (i vissa delar av Dalsland) skapade .. en viss förlägenhet. TurÅ 1936, s. 151. b) (numera knappast br.) om fast egendom: som ägaren icke kan ha sin bärgning av; särsk. (kam.): som icke kan ge en medelstor familj dess bärgning. NoraskogArk. 5: 59 (1606). En .. obesuten lott i arffallet hemman. 1NJA 1874, s. 159. THULIN Mant. 1: 38 (1890).

– OBESVARAD, p. adj.

– OBESVARBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰², adj. (i skriftspr.) om fråga o. d.: som icke kan besvaras. RYDING Carlyle Sart. 35(1903). SEGERSTEDT Händ. 229 (1924, 1926).

– OBESVARLIG. (†) obesvarbar. MURBERG FörslSAOB (1791). NYBLÆUS Forskn. III. 2: 102 (1888).

– OBESVIKLIG, adj.; adv. -en (OoHASSOo HomIl. 1: 514 (1846) ), -t (MURBERG FörslSAOB (1791) ). ( -elig 1587–1805. -lig 1757–1852. – n. sg. -ligit 1661) † icke svekfull; pålitlig; tillförlitlig. AAANGERMANNUS FörsprKyrkiost. C 3 a (1587). Vhrwärket skall wara .. alldeles obeswikeligit. VDAkt. 1661 nr 375. Du obesviklige domare (dvs. samvetet) i vårt bröst! ROGBERG Pred. 1: 384 (1827). JOHANSSON HomIl. 1: 514 (1846).

– OBESVUREN, p. adj. 1) (numera bl. tillf.) om utsaga, dokument o. d.: vars riktighet icke styrkts med ed, icke beedigad; jfr besvärja 2 a. HSH 32: 355 (c. 1671). FEHR Und. 58 (1894). 2) (†) icke edsvuren; jfr besvärja 4 a. RP 2: 262 (1630; om vittnen). LIVIJN 1: 341 (1824). 3) (†) som man icke uttalat besvärjelser över; som icke invigts l. renats l. betvingats o. d. gm besvärjelser; jfr besvärja 5. Pred. 10: 11 (Bib. 1541). Han togh blott obesworet salt, och kastade thet j kellona, effter Gudz bodh. LPETRI Kyrkiost. 77 b (1566). SCHRODEUS Os. III 1: 349 (1635).

– OBESVÄRAD, förr äv. OBESVÄRT , p. adj. ( o- 1523 osv. u- 1540) 1) (†) icke tyngd l. betungad (av l. med pålagor l. skatter l. skyldigheter o. d.); fri; skattefri; äv. i uttr. obesvärad av l. för l. med ngt; om sak äv.: ograverad; jfr besvära, v.¹ I ³. RA I. 1: 275 (1540: af). At han för utlagor (m. m.) .. må aldeles frij och obeswärat blifua. AMBROSIANI DokumPprsbr. 4 (i handl. fr. 1612). GUSTAF II ADOLF 187 (1617: med). At the honom föreskrifwe, hwilke Städher .. the frij och obeswäradhe, och hwilke the skattplichtige hafva wille. SCHRODERUS Liv. 512 (1626). Obeswärad fast .. ägendomb. FörarbSvLag 4: 98 (1690). SHRULZENHEIM ÅmVetA 1800, s. 18. 2) (utom i a numera bl. tillf.) som icke vållats (l. vållas) besvär l. olägenhet l. obehag; icke störd l. oroad; ostörd, (lämnad) i fred; i sht förr äv. i uttr. bliva obe- svärad av ngn, lämnas i fred av ngn, lämna (förr äv. låta) ngn obesvärad (av l. med ngt), lämna ngn i fred (för ngt); förr äv. i uttr. obe- svärad för ngn, fri från besvär med ngn; jfr besvära, v.¹ II ², 3. SVART G 1 123 (1561: bliffuit). OxBr. 11: 378 (1640: medh). SvRStBesl. 1660, s. B 1 b (: för). (K. M:ts vilja är) at Collegium antiquitatum låter Biskoparne och Prästerskapet i medlertijdh obeswäradhe. SCHÜCK VittA 2: 179 (i handl. fr. 1675). Bör jag innom min dörr ej obesvärad vara? BELLMAN Gell. 67 (1793). Icke två bland hundra i hans ställe hade lemnat mig obesvärad af jemmer om hjelp. CARLÉN Köpm. 2: 327 (1860) SVEDELIUS Repr. 16 (1889). särsk. a) (fullt br. i ironisk anv., för att beteckna frånvaron av ngt som rätteligen borde finnas; jfr 5 samt besvära, v.¹ II ² a. ALMQVIST DrJ 132 (1834). Den nye kyrkoherden var .. i hög grad obesvärad af djupare andliga intressen. FAHLCRANTZ Kyrkoh. 45 (1907). b) (†) i fråga om sjukdom: icke ansatt, icke plågad; jfr besvära, v.¹ II 2 b. (De) som äre aff thenna plågho (dvs. pesten) obeswäradhe. CAROLSTADIUS Pest. E 3 a (1620). MURBERG FörslSAOB (1791). 3) (†) övergående i bet.: ohindrad, utan hinder. G1R 1: 84 (1523). Vidare beror växtligheten derpå, om solen finner obesväradt tillträde till en ort eller icke. PALMBLAD Norige 25 (1846). 2SAH 46: 284 (1870). 4) (†) som icke anser ngt (t. ex. en viss handling) vara ett besvär för en; villig; benägen; vänlig; särsk. i uttr. vara obesvärad till ngt l. (till) att göra ngt; äv. ss. predikativt attribut, liktydigt med ett adv.: benäget; i sht i uttr. som innebära en hövlig uppmaning l. vädjan. G1R 15: 148 (1543). Vij (såge) .. gerne, käre söner, att I vele vare obesvärede att öffverläse samma crönicke. Därs. 25: 186 (1555). Därs. 29: 455 (1560: ther till). Jag beder min käre farkär wille obeswäradt hälsa min kära morkär med min sonödmjuka tjänst. EKEBLAD Bref 1: 61 (1650). Fördenskul warda bemälte respective Herrar .. tjänst-wänligen anmodade, at sig uppå Kongl. Maj:ts Ständers Riddarhus obeswärade infinna, nästkommande Lögerdag. MSTENBOCK (1712) hos LOENBOM Stenbock 3: 85. NORDFORSS (1805). 5) som icke låter störa sig l. störs l. har obehag (av ngt). DALIN (1853). Som planta är .. (lärkträdet) ganska obesväradt af gräsväxt. HALLER o. JULIUS 57 (1908). 6) motsv. besvära, v.¹ II ² f α: icke förlägen, otvungen, ledig, fri (se d. o. 19), ogenerad; stundom med mer l. mindre klandrande bibet.: nonchalant, vårdslös; äv. om yttrande, uppträdande o. d.: som röjer dylika egenskaper. CARLÉN Repr. 399 (1839). (Hon) stod med upprätt hufvud och helt och hållet obesvärad hållning. DENS. Förm. 1: 109 (1851). Där kom han lugn och obesvärad med händerna på ryggen. BERGMAN JoH 49 (1926). (Kapten) Bergcronas obesvärade knektfasoner. SIWERTZ JoDr. 178 (1928).

– OBESVÄRLIG, adj.; adv. -en ( G1R 29: 690 (1560), VD- Akt. 1723, nr 13 (1722) ), -t (HH 5: 312 (c. 1795)). † 1) som icke länder ngn till förfång l. skada l. som icke vållar obehag l. svårigheter o. d.; lämplig, bekväm; jfr besvärlig 3, 4. Meden ridderskapet och adelen .. thet (näml. att förteckna sina gods o. uppbörder) för en .. retthsam (dvs. riktig) och obesverligh .. vegh ansett. G1R 21: 47 (1550). MURBERG FörslSAOB (1791). 2) villig, benägen; ss. adv.: godhetsfullt, benäget; jfr besvärlig 5, ävensom obesvärad 4. RA I. 1: 447 (1545). G1R 29: 690 (1560). Bedie fördänskull kärligen, att E. h. wille här i Linköping i morgon .. Ed

[er]

obesuerligen finne låta. ÄARäfst 149 (1596). VDAkt. 1723, nr 13 (1722). 3) ss. adv.: på ett mycket besvärande sätt(?); jfr o- 3 (anm.). (Uppläsaren) begynde .. at hosta, och det så tätt och obesvärligt, at läsningen ofta afbröts. HH 5: 312 (c. 1795).

– OBESVÄRT, se obe- svårad.

– OBESÄTEN, se obesutten.

– OBESÖKT, p. adj. 1) (†) icke visiterad; icke besiktigad; jfr besöka 3. RP 8: 319 (1640; om skepp). STIERNMAN Riksd. 1175 (1650; om resandes bagage). 2) (†) i uttr. ngn obesökt, utan att ha begärt tillstånd av ngn, ngn oåtspord; jfr besöka 4 a. HH 13: 168 (1564). 3) (numera bl. tillf.) om person: som icke besökts (i sin bostad); jfr besöka 5. Linc. Rr 3 b (1640). Jag hade (under reson i Dalarna 1882) icke lemnat vänner och bekanta obesökta på vägen till Tuna. SVEDELIUS Lif 618 (1887). särsk. a) (†) i uttr. dö obesökt, dö utan att präst kommit med nattvarden; jfr besöka 5 a. ConsEcclAboP 197 (1658). b) (†) oeg. l. bildl., i fråga om uppvaktande (med skrivelser o. d.). α) i uttr. icke kunna låta ngn obesökt, vara tvungen att besvära ngn. OxBr. 10: 37 (1617). β) i uttr. obesökt av ngt, icke uppvaktad med ngt. Hon kunde ej förblifva obesökt af friareanbud. SVEDELIUS SmSkr. 1: 191 (1872). 4) (numera bl. mera tillf.) om ort l. land o. dyl. l. om sammankomst o. d.: som ingen beger (l. begivit) sig till l. vistas (l. vistats) på l. i, icke besökt; jfr besöka 6 (c). BLOCK Progn. 127 (1708). Svenska Skepp segla nu Ost- och Vest-Indien, .. jämte åtskillige tilförene af oss obesökte orter uti Africa. DA 1771 nr 7, s. 1. VDAkt. 1790, nr 76 (om gudstjänst). SVEDELIUS Lif 622 (1887). 5) (†) som icke fått (l. får) hjälp l. bevis på; nåd (av Gud); jfr besöka 7. JPETRI Œc. 46 (1559).

– OBESÖRJD, p. adj. (†) 1) om sak: icke ombestyrd, icke ombesörjd; som man icke drager (l. dragit) försorg om; jfr besörja I 1 o. 2. LIND (1749; under unbesorgt). 2SAH 3: 32 (1801; om Sveriges handel). DALIN (1853). 2) om person: obekymrad (för ngt); jfr besörja II 2. LEOPOLD 6: 177 (1786).

– OBETAD, p. adj. ¹ förr äv. OBETT , p. adj. ¹ 1) (†) om växtätande husdjur, särsk. dragare: som icke fått foder, icke fodrad; jfr beta, v.² 2 b.Linc. Nn 3 a (1640). WESTE (1807). 2) om växter l. fält o. d.: icke avbetad; jfr beta, v.² 3 a, b. SCHENBERG (1739). Obetade grönskade de vida gräsmarkerna. Tur- Forskn. 12: 161 (1921).

– OBETAD, p. adj. ², förr äv. OBETT , p. adj. ² 1) färg. om färggods: som icke betats; jfr beta, v.³ a α. AHB 56: 49 (1871). Obetad bomull färgas ej af de basiska färgerna. 2NF 9: 293 (1908). 2) (i sht i fråga om ä. förh.) garv. om skinn o. hudar: icke betad (se beta, v.³ b). Obette beffrar. SkinnkamRSthm 1552 C, s. 9 MURBERG FörslSAOB (1791). 3) lant. om säd l. frö: icke betad (se beta, v.³ d). SmSkrLandth. 8: 27 (1870; om frö). Obetad, otorkad säd. LAHT 1904, s. 369.

– OBETAGEN, p. adj. 1) (i skriftspr., i sht i kanslispr.) om rätt(ighet), frihet o. d.: icke fråntagen; medgiven, tillåten; i sht i uttr. ngt är ngn obetaget; jfr betaga I 1 a α. RA I. 3: 157 (1593). Sådant begrep .. har Argus om comma, punkt .. etc. Dock androm deras frihet obetagen. DALIN Arg. 2: 389 (1734, 1754). Vilja flera Härad förena sig om en Fullmäktig, vare sådant dem obetagit. RO 1810, § 15. jfr (†, med upphävd kongruensböjning): Obetagit gäldnärens rätt til then skyldiges Person. SCHMEDEMAN Just. 1178 (1687). 2) (i skriftspr., i sht i kanslispr.) oförhindrad; i uttr. ngn är obetaget att göra ngt, ngn har full frihet l. det möter intet hinder för ngn att göra ngt; förr äv. med utelämnat att; äv. i uttr. ngn obetaget att osv., utan hinder för ngn att osv.; jfr betaga I 3 a β. PH 5: 3260 (1752). Mästaren vare obetagit .. gesällen avskeda. AMBROSIANI SvSkråämb. 129 (i handl. fr. 1754). Rikets ständer .. sammankommo till lagtima riksdag hvart femte år, dock konungen obetaget att när som hälst inkalla en urtima riksdag. ODHNER Lb. 337 (1869). SFS 1934, s. 435. 3) (†) oinskränkt. Att enskildte inbyggare i et rike tiltro sig böra om sin och de sinas upfostran äga en aldeles obetagen förvaltning. ANNERSTEDT UUH Bih. 3: 309 (i handl. fr. 1744). 4) (†) om person: icke gripen l. intagen (av ngt); oförvillad ; jfr betaga II 1 a, 4 b. Den af sinnevillan obetagna .. menniskan. WALLIN Rel. 2: 249 (1827). Därs. 4: 465 (1836).

– OBETALAD, se obetald.

– OBETALBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰². 1) om pänningsumma, skuld o. d.: som icke kan betalas; äv. ss. adv.; jfr betala 1 (a). NF 16: 91 (1891; om statsskuld). Obetalbart höga arrenden. KOCH EmigrLand 10 (1910). 2) som icke kan betalas med pängar; ofta allmännare: ovärderlig; jfr betala 1 b γ. 3SAH XLVI. 2: 111 (1828). Han skänkte .. bort sina taflor, ty han ansåg dem obetalbara. NF 18: 229 (1894). Ni skulle göra mig .. en obetalbar tjänst, om ni ville (osv.). ENGSTRÖM Äfv. 76 (1908). särsk. (vard.) bildl.: över alla gränser dråplig, dyrbar (se d. o. 3), kostlig (se d. o. 5); ss. adv.: otroligt, "sagolikt". LIDFORSS Vetensk. 49 (1900). Ostadius är dyrbar, när han fått några glas – han är obetalbar! ENGSTRÖM Glasög. 188 (1911). Såsom uppläsare av sina bygdehistorier lär Wranér ha varit obetalbart rolig. Julpost. 1932, s. 26.

– OBETALD l. OBETALT l. OBETALAD , p. adj. ( o- 1524 osv. u- 1540) 1) om pänningsumma, skuld o. d.: icke (in- l. ut- l. åter)betald; jfr betala 1 a. RA I. 1: 191 (1533; om gäld). (Han) sökte .. att af kronan utfå obetalta löner. 3SAH 14: 40 (1899). Obetalade räntor. 3SAH LII. 2: 582 (1941). 2) om vara, arbete o. d.: för vilken (vilket) betalning icke erlagts, icke betald; jfr betala 1 b. OPETRI Tb. 24 (1524; om handelsvaror). särsk. (†) ss. adv.: utan att betalning erlägges l. erlagts. RA I. 1: 287 (1540). Krögaren (skall) stå för betalningen medh mindre Bonden sin Gäst obetalt hafwer fara låtet. STIERNMAN Com. 3: 222 (1664). 3) (numera bl. tillf.) om person: som icke (får l.) fått betalt; som icke (får l.) fått (sin) lön l. sold o. d.; jfr betala 1 c. Och äre än nu en heel hoop aff wåre knechter obetalede. G1R 15: 296 (1543). De obetalda eller icke till fullo betalda arbetskrafter, som (osv.). EkonS 1: 445 (1894).

– OBETALELIG. (†) som icke kan betalas, icke betalbar; äv. allmännare: ovärderlig. BULLERNÆSIUS Lögn. 7 (1619; om gäld). At .. de obetaleliga bevis af denna Riksförrädiska tilställning (dvs. Armfelts stämplingar) .. (blivit) hitskaffade. PH 15: 734 (1794). SJÖGREN 650 (1795).

– OBETALT, se obetald.

– OBETECKNAD, p. adj. särsk. 1) (mera tillf., i sht språkv.) om språkljud: icke betecknad med skrivtecken; för vars beteckning skrivtecken saknas; jfr beteckna 2 d slutet. Att vilja .. dikta nya bokstäfver .. för obetecknade liudämnen. HOF Skrifs. 50 (1753). AURÉN Ljudl. 17 (1869). 2) (i sht i fackspr.) som icke utmärkts med ngt visst tecken; jfr beteckna 6 a. PALMBLAD Norige Bih. 9 (1847). särsk. a) (†) log. om omdöme: icke försedd med kvantitetstecken (se d. o. 2). TUDERUS Kiesewetter Log. 42(1806). BORELIUS Log. 22 (1863). b) (om förh. efter 1923) kam. om statsanslag: som icke försetts med särskild beteckning (i motsats till dem som äro betecknade ss. reservations- l. förslagsanslag) o. icke får överskridas o. som får disponeras endast under statsregleringsåret; jfr fast, adj.¹ 14 d. REUTERSKIÖLD Grundlag. 86 (1924). (Första huvudtiteln) har bara obetecknade anslag, d. v. s. sådana som inte få överskridas. WIGFORSS Riksbudg. 38 (1927). SvRiksd. II. 12: 343 (1934).

– OBETEN, se obiten.

– OBETINGAD, p. adj. (O- c. 1700 osv. å- 1541) 1) (†) om sak: som man icke träffat överenskommelse om; jfr betinga 1. BtFinlH 3: 132 (1541). 2) (†) om vara: icke påtingad l. rekvirerad; jfr betinga 3 b. PH 8: 645 (1767). 3) icke betingad l. beroende av ngt annat; äv.: ovillkorlig l. förbehållslös; utan villkor l. förbehåll; absolut; i sht ss. adv.; jfr betinga 5, 6 b. (Ett religionsfördrag rörande) en beständig, .. obetingad, och ewigwarande frijd. ISOGÆUS Segersk. 268 (c. 1700). Det måste blifva ett obetingadt ja, eller ett lika obetingadt nej. MELIN JesuL 2: 187 (1843). För min del kan jag ej obetingadt gå in på dessa yrkanden. VASENIUS lndiv. 15 (1903). Inom treenigheten har Fadren en viss överlägt; han allena är den obetingade. FEHRMAN OrientK 28 (1920). särsk. (mera tillf.) ss. adv., för att uttrycka den talandes visshet med avseende på det utsagda: avgjort, obestridligen, onekligen. De obetingadt allra flesta förändringarna af ordens yttre form försiggå oafsiktligt eller åtminstone väsentligen oafsiktligt. KOCK SpråkFörändr. 111 (1896).

– OBETITLAD, p. adj. (numera mindre br.; se dock slutet) som icke har ngn titel; vanl. med syftning på högre ämbetstitel o. d.; äv. i substantivisk anv. CRUSENSTOLPE 1720 38 (1837). Att (inom Sv. Akademien) den obetitlade .. vitterhetsidkaren stäldes i bredd med den högt uppsatte och högättade embets- och hofmannen. LJUNGGREN SAHist. 1: 74 (1886). särsk. (fullt br.) om adel l. ätt o. d.: som saknar särskild adlig titel; om sv. förh. vanl.: som icke har greve- l. friherretitel; jfr betila 1 a α. Herrar af gammal, men obetitlad adel. FRYXELL Ber. 14: 120 (1846). Obetitlade .. adliga släkter. 3NF 13: 456 (1930).

– OBETONAD, p. adj. särsk. språkv. om ljud l. stavelse l. ord l. sats: uttalad med (ett i förhållande till angränsande ljud osv.) svagare exspiratoriskt tryck, icke betonad; särsk. i inskränktare anv.: som uttalas med den svagaste graden av exspiratoriskt tryck, svagtonig; jfr betona I 1 a α, β. PedT 1897, s. 37. DANELL SvLjudl. 44 (1911; i inskränktare anv.). Att obetonat pronomen som objekt alltid placeras omedelbart efter verbet (i rikssvenskan). BERGROTH FinlSv. 171 (1917).

– OBETONTHET ³~⁰⁰² l. ~⁰²⁰, r. l. f. (föga br.) språkv. egenskapen att vara obetonad; svagtonighet. AntT X. 1: 100 (1887). SvD 8/8 1926, Söndagsbil. s. 2.

– OBETRODD, p. adj. (numera bl. tillf.) som man icke litar på, som icke har förtroende, icke ansedd ss. trovärdig. G1R 17: 284 (1545).

– OBETRÄDD, p. adj. (i skriftspr.) icke beträdd (se beträda I 1); äv. bildl., om levnadsbana o. d. RA I. 3: 212 (1593; om predikstol). 3SAH LIV. 1: 10 (1943; bildl.).

– OBETSLAD, p. adj. särsk. 1) om häst o. d.: icke betslad (se betsla 1 a); utan betsel. LIND 1: 1702 (1749). 2) † bildl., om person l. ngns känslor o. d.: obändig, tygellös; otyglad; jfr betsla 1 b α. Een obetzlad Kärleek. RIDDERMARCK Alm. 1691, s. 28. LINDFORS (1824; om person).

– OBETT, p. adj. ¹-², se obetad, p. adj.¹-²

– OBETUNGAD, p. adj. (†) bildl.: icke tyngd l. besvärad (av ngt); jfr betunga 2. Ett obetungadt samvete. HSH 3: 265 (1747). Hans lynne var glädtigt och ännu obetungadt af bekymren. 2SAH 2: 239 (1799). WALLIN 1Pred. 2: 28 (c. 1830). särsk.: icke belagd med skatt l. arbetsskyldighet o. d.; icke (tungt l. hårt) beskattad; skattefri. G1R 2: 16 (1525). De som (i Kina) bruka jorden (äro) fria och obetungade. SERENIUS EngÅkerm. Fört. 5 (1727). MURBERG FörslSAOB (1791).

– OBETVINGAD, äv. (numera föga br.) OBETVUNGEN , p. adj. ( o- 1524 osv. u- 1537. -tvingad (-at o. d.) 1524 osv. -tvungen 1537–1899) 1) (i sht i skriftspr.) icke underkuvad l. betvingad, obesegrad, okuvad; äv. bildl.; jfr be- tvinga 2 o. 3. MURBERG FörslSAOB (1791). Obetvingade folk. ADLERBETH Æn. 322 (1804). 2) (†) icke tvingad; fri från tvång; ss. predikativt attribut liktydigt med ett adv.: frivilligt; jfr betvinga 4 (a). OPETRI Tb. 26 (1524). Then sinom herra gerna gör alt thz han weet honom wara til wilia frij och obetwingat. DENS. 1Post. 48 b (1528). G1R 11: 423 (1537).

– OBETVINGBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰², adj. (mera tillf.) obetvinglig; särsk. mer l. mindre bildl. GEIJER I. 8: 339 (1839; om opinion).

– OBETVINGLIG, adj.; adv. -en (tillf., HALLSTRÖM ItBr. 67 (1901) ), -t. ( -elig 1832–1893. -lig 1791 osv.) 1) som icke kan l. låter sig betvingas, oövervinnelig; okuvlig; jfr betvinga 2. MURBERG FörslSAOB (1791; om fästning). 2) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv.: som man icke kan få bukt med, oövervinnelig, okuvlig; oemotståndlig; mot vilken inga åtgärder l. invändningar hjälpa; ss. adv.: oemotståndligt; äv.: oöverkomligt, "ohjälpligt"; jfr be- tvinga 3. ATTERBOM SDikt. 2: 99 (1813, 1838). Jag tog en .. bit (kött), men fann den obetvingligt seg. BREMER GVerld. 4: 274 (1861). Detta obetvingliga ogräs har ödelagt många odlingar af nyttiga växter. NF 7: 487 (1883). (Det) ligger .. något obetvingligt fängslande i (osv.). LIDFORSS Fragm. 189 (1904). Allt obetvingligare uppsteg tanken på att komma hem. SÖRENSEN Hollyw. 166 (1932). särsk. om affekt, böjelse o. d.: som icke kan undertryckas l. bemästras, som man icke kan lägga band på l. hålla tillbaka; jfr betvinga 3 b β. RUNEBERG 1: 73 (1832). Hos snillet rör sig en obetvingelig trängtan efter verksamhet. NF 14: 1506 (1890).

– OBETVIVELIG, se obetvivlelig.

– OBETVIVLAD, p. adj. (i skriftspr., numera föga br.) som icke betvivlas, som man icke tvivlar på l. hyser tvivel om; ngn gg äv.: vars egenskap av ngt icke betvivlas. LEOPOLD 6: 103 (1803). (Personer) med mera obetviflad opartiskhet än jag. BEMALMSTRÖM 4: 464 (c. 1860). (Adam Horn) var den första afgjorda och obetviflade Mössa, som inträdde i rådet. MALMSTRÖM Hist. 5: 46 (1877). KJELLÉN NatSaml. 49 (1903, 1906).

– OBETVIVLELIG, äv. OBETVIVLIG , förr äv. OBETVIVELIG , adj. (-tvivelig 1863, 1867. -tvivlelig 1871 – 1908. -tvivlig 1891–1921) (i skriftspr., mindre br.) som icke kan betvivlas. ASScF VIII. 2: 66 (1863, 1867). Andens tillvaro är lika obetvivlelig som materiens. VASENIUS Harm. 66 (1908). CANNELIN (1921).

– OBETVUNGEN, se obe- tvingad.

– OBETYDANDE, p. adj. 1) (†) som ingenting har att betyda, betydelselös, tom; jfr bety- dande, p. adj. 2. Obetydande ordesätt. SERENIUS Ppp 1 b (1734). 2) (i skriftspr., numera bl. mera tillf.) om sak: av ringa vikt l. betydelse (se d. o. 5 a); äv.: ringa, oansenlig; jfr bety- dande, p. adj. 3 a. PH 14: 234 (1788). En gata, som ehuru rymlig och välbyggd ser .. obetydande ut. ATTERBOM Minn. 513 (1818). Fel sådana som Asbacka för Åsbacka .. äro bra obetydande. NordT 1895 s. 666. KKD 7 XVII (1912). 3) (i skriftspr., numera bl. mera tillf.) utan (nämnvärt) anseende l. inflytande, obetydlig; i sht om person; jfr betydande, p. adj. 3 b. MoB 8: 67 (c. 1780). Ännu ansågs .. (G. II A.) för obetydande, att man skulle fästa något större afseende vid honom. MANKELL Fältsl. 26 (1857). KNAPE BiskThom. 77 (1917).

– OBETYDENHET ³~⁰¹⁰² l. ~⁰²⁰⁰. (i skriftspr., mera tillf.)

[OBETYDENHET.ssg 1]

1) egenskapen l. förhållandet att vara av ringa vikt l. värde l. betydelse. LBÄ 9–10: 109 (1798). Saken är icke av den obetydenhet, som mången skulle vilja tro. ÖSTERGREN (1933). 2) egenskapen l. förhållandet att icke äga ngt (nämnvärt) anseende l. inflytande; brist på anseende l. inflytande. CYGNÆUS 3: 218 (1837). Adlersparre bedömde ganska riktigt följderna af sin obetydenhet. CRUSENSTOLPE Mor. 6: 300 (1844). FinBiogrHb. 170 (1896).

– OBETYDLIG, förr äv. OBETYDELIG (obe- ty'delig WESTE), adj.; adv. -en (†, MURBERG FörslSAOB (1791), WESTE (1807) ), -t. ( -elig 1781–1824. -lig 1779 osv.) 1) om sak; motsv. betydlig 2 a. a) motsv. betydlig 2 a α – γ: av ringa vikt l. värde l. betydelse. CELSIUS ÅmVetA 1781, s. 26. Obetydliga anmärkningar. DE GEER Minn. 2: 52 (1892). b) motsv. betydlig 2 a δ, ε: (till storlek l. mängd l. utseende o. d.) oansenlig; liten; ringa. IHRE Föret. XIX (1779). (Han) efterlemnade en icke obetydlig förmögenhet. SöndN 1866, nr 47, s. 4. Va hon ser obetydlig ut! ÖSTERGREN (1933). särsk. α) i n. sg. obest., övergående i substantivisk anv.: ringa mängd (av ngt); med efterställd bestämning numera bl. i uttr. obetydligt med ngt. Vinna eller förlora obetydligt. MURBERG FörslSAOB (1791); jfr β. (Han) förmärkte ganska obetydligt vattn uti Fartyget. TörngrenMål. 161 (1801). Obetydligt med lösören räddades (vid eldsvådan). SDS 1895, nr 376, s. 2. β) ss. adv.: i ringa grad l. utsträckning, (blott) litet (se liten 3 e). SAHLSTEDT (1773). (Hon är) icke obetydligt fåfäng. CARLÉN Repr. 182 (1839). 2) om person, motsv. betydlig 2 b: föga betydande l. ansedd; utan (nämnvärt) inflytande, utan betydelse (se d. o. 5 b). BOËTHIUS Sedol. 18 (1782). Vid sjelfva öfverläggningarna var (K. G. Wrangel) obetydlig; sällan talande, ofta öfverröstad. FRYXELL Ber. 14: 48 (1846). En obetydlig författare. SUNDÉN (1887).

– OBETÄCKT, p. adj. 1) (i sht i skriftspr.) icke övertäckt; icke skyld; öppen; jfr betäcka 1. Linc. Pp 6 a (1640). Tulipanerne äro starcke och kunna obetäckte väl utstå frosten. AHLICH 7 (1722). ROOSVAL FornkristK 92 (1933). 2) (†) om fartyg: odäckad; jfr betäcka 4 a α. SCHRODERUS Liv. 583 (1626). 3) om ngns huvud, förr äv. om person: utan huvudbonad; jfr betäcka 4 b. LIND (1749). Uti Gillets Sammanträden blifva alla Cavalljerer obetäckte utom (osv.). FoU 17: 279 (1786). Jag hade 3 timmar stått med obetäckt hufvud, liksom alla andra (för att se en katolsk procession). AnderssonBrevväxl. 1: 230 (1851). 4) i sht lant. om vissa hondjur: icke betäckt (se betäcka 5). MURBERG FörslSAOB (1791; om sto). SFS 1919, s. 221 (om kviga). 5) bildl.: icke dold, icke skyld; öppen; förr äv. övergående i bet.: tydlig, klar; jfr betäcka 1 g, 6 d. MÖLLER (1790). På det .. de Sökandes verkliga och inbördes rätt skulle obetäckt och sann förekomma. WALLQUIST EcclSaml. 5–8: 542 (1795). Se ned i hjärtat / Som ligger obetäckt för dig (dvs. Amor) allena! WULFF Petrarcab. 98 (1905). 6) († utom i a, b) oskyddad, utan skydd; jfr betäcka 9. (Valakerna) läto .. sine hästar gå så långt utom wackterne och obetäckte i beet, att (osv.). KKD 6: 118 (1708). 2SAH 8: 201 (1820). särsk. a) (fullt br.) mil. om trupp l. ställning l. mål o. d., i sht förr äv. om gräns: oskyddad mot fientlig eld l. insyn resp. mot fientligt anfall o. d.; jfr betäcka 9 b. MURBERG FörslSAOB (1791; om gräns). HAZELIUS Artill. 169 (1833). Granatens verkan mot lefvande obetäckta mål. HbArtillBef. 10: 43 (1892). b) (numera knappast br.) om schackpjäs: oskyddad, icke garderad; jfr betäcka 9 d. När den fientliga Pjesen är obetäckt. Düben Talism. 1: 12 (1817). 7) motsv. betäcka 10 b; särsk. bankv. o. handel.

[OBETÄCKT.ssg 7.a]

a) (†) i uttr. obetäckt kredit, blankokredit. JUNGBERG (1873). b) (numera knappast br.) om sedel(stock) o. d.: för vilken täckning icke finnes i metallisk kassa. Obetäckta banksedlar. FORSSELL Stud. 2: 145 (1888). SD(L) 1897, nr 318, s. 2.

– OBETÄNKANDE, n. (†) bristande eftertanke, obetänksamhet; jfr betänkande 1. Att han skulle hafva af obetänkiande blandat siuka knechtar ihop med helbregda. OxBr. 12: 213 (1621). ARNELL Stadsl. 397 (1730 ; efter handl. fr. 1643).

– OBETÄNKLIG, adj.; adv. -en (†, OxBr. 8: 18 (1630). SWEDBERG Cat. 60 (1709) ), -t, ( -elig(h) 1523–1709. -lig 1645 osv.) MP 4: 70 (: obetänkliken, f. sg.), SkrtUppb. 169 (: Obethänkelighin. f. sg.))] 1) (†) som. man icke kan tänka l. föreställa sig l. uttänka; jfr betänka I 7. G1R 1: 52 (1523). 2) (†) icke välbetänkt l. lämplig, icke tillrådlig; jfr betänklig 3. Vore obetenkligit, att dhe på slijkt sätt ville handtera verket. RP 16: 218 (1655). SCHMEDEMAN Just. 756 (1682). 3) (†) som icke tänker sig för, obetänksam, oförsiktig; äv. i utvidgad anv., om yttrande l. handling o. d.: som fällts resp. begåtts osv. av obetänksamhet; förhastad; jfr betänklig 4. Obetänckeligha menniskior. ROTHOVIUS 1Pred. A 2 b (1623). Att jagh .. i denne obetenckelige synden .. så plötzligen ähr fallen. 2Saml. 39: 54 (1647). Dhe som .. så obetänkeligen på Hustro Kerstin .. talat hafwa. VDAkt. 1660, nr 69. The emot Högstbemälte Kongl. Ma:tt förde swåra och obetänckeliga Tahl och Calumnier. STIERNMAN Riksd. 1913 (1683). SWEDBERG Cat. 60 (1709). 4) (mera tillf.) som man icke har anledning att dra sig för; ss. adv.: utan betänkande, utan tvekan; jfr betänklig 5 a. BL 7: 126 (1841; ss. adv.). (En viss åtgärd är) för förskingraren en lika enkel och obetänklig sak som (osv.). GHT 1923, nr 57, s. 8. JOHANSON SpeglL 101 (1926).

– OBETÄNKSAM ³~⁰²⁰ (obetä'nksam WESTE). (-tänke- (-täncke-) 1647–1659. -tänk- (-tenck-, -tänck-) 1621 (: obetäncksamhet) osv. -tenckt- 1681) som icke tänker sig för, tanklös, oförsiktig; äv. i utvidgad anv., om yttrande l. handling o. d.: som fällts resp. begåtts osv. av obetänksamhet, som vittnar om obetänksamhet, tanklös, förhastad. MURÆUS Arndt 1: 64 (1647). Jag är väl obetänksam i umgänget, men (osv.). TEGNÉR (WB) 5: 511 (1825). Några få obetänksamma ord i ett viktigt ögonblick kunna hava ödesdigra följder. ANF 25: 225 (1909).

– OBETÄNKSAMLIGA l. OBETÄNKSAMLIGEN , adv. (-tänk- (-tenck-, -tänch-, -tänck-) 1662–1769. -tänkt- 1724. -sam- 1689–1755. -samb- 1662. -samme- 1740–1769. -liga 1689–1739. -ligen 1662–1769) (†) (på grund) av obetänksamhet, utan att tänka sig (tillräckligt) för, förhastat; äv.: utan betänkande, utan tvekan. BraheBrevväxl. II. 1: 221 (1662). SWEDBERG SabbRo 858 (1689, 1712). Weise 1: 185 (1769).

– OBETÄNKT, p. adj. I. motsv. betänkt I, om yttrande l. handling o. d.: icke (väl) överlagd, oöverlagd; mindre l. föga välbetänkt; oförsiktig; förhastad, överilad; i ä. språkpr. stundom svårt att skilja från II 4. Han (dvs. Gud) gör jntet obetenkt. OPETRI MenSkap. 56 (c. 1540); jfr II 4. G1R 29: 464 (1560). Aff hastig oc obetenkt gifftermål pläghar mykit ondt vpkomma. LPETRI KO 52 b (1571). Huru lätt undfaller oss icke ett obetänkt ord. FRANZÉN Pred. 1: 284 (1841). Ett obetänkt löfte. LANGLET Husm. 1002 (1884). HALLSTRÖM Sagodr. 134 (1910). II. (†) motsv. betänkt II. 1) motsv. betänkt II 1 a β: icke på det klara med (ngt). Hon är ähnnu obetencht, hwadh hon her vdi göre skal. SthmTb. 31/10 1586. 2) motsv. betänkt II 3; i uttr. obetänkt om l. till l. i ngt, icke betänkt på ngt, ointresserad för ngt, som icke ägnar en tanke åt ngt. G1R 15: 148 (1543: vdj). SCHRODERUS Liv. 563 (1626: ther til). Konungen var om alt (som rörde säkerhetsakten) sjelf hvarken obetänkt eller obekymrad. HT 1924, s. 382 (1789). 3) oförberedd; oförmodad. a) om person: oförberedd; äv. i uttr. vara obetänkt på ngt; jfr betänkt II 3 c β β'. G1R 29: 93 (1559). (Inga må) vthan skrifftemål och obetenckte gåå til Herrans Natwardh. KOF 1: 230 (1575). MURBERG FörslSAOB (1791: på). b) i utvidgad anv., om känsla l. händelse o. d.: oförmodad, oförutsedd; plötslig; ss. adv.: oförmodat, oförtänkt. OPETRI Kr. 332 (c. 1540). Them war een .. obetenckt retzla vppå kommen. LPETRI SalWijsh. 17: 16 (1561). När thesse komme körande vp ått siön till Rätwijk, hände obetänckt att (osv.). SVART G1 15 (1561). 3SAH 3: 81 (1888). 4) motsv. betänkt II 4 (a): som icke (tillräckligt) tänker sig för, icke (tillräckligt) omtänksam; tanklös; obetänksam; oförståndig; äv. substantiverat; äv. i utvidgad anv., om ngns väsen l. sinne o. d. (jfr slutet) l. ss. adv. (i sistnämnda anv. stundom svårt att skilja från I). LPETRI 1Post. c 5 b (1555). Obetenckte Menniskior. WALLIUS MChristophersdr A 8 b (1620). Vngdomen är aff Naturen obetänckt. SCHRODERUS Liv. 216 (1626). Så at wij dhem (dvs. alla "skapade undersamme Ting") ey obetänckt som een Oxe een ny Port åskåda och förbij gå. RelCur. Föret. 2 (1682). AKEN Reseap. 219 (1746; om väsen). De omilda och hårda omdömen som obetänkte eller argsinte fällt. Posten 1769. s. 1016. SPONGBERG Soph. 75 (1866). särsk. i uttr. utav l. uti obetänkt mod, förhastat, överilat (jfr mod, sbst.¹ 3 d); jfr betänkt II 4 c. Miszgerningar .. (som) skee vtaff .. Obetenckt modh och i hastighet. L. PAULINUS GOTHUS MonPac. 831 (1628). RARP 4: 263 (1649: uthi obetänckt modhe).

– OBEVAKAD, p. adj. 1) (mera tillf.; jfr dock a, c) motsv. be- vaka I 1: som icke står under uppsikt; som ingen ger akt på. KOLMODIN TacAnn. 1: 114 (1833). RISBERG Prop. 15 (1905). särsk. a) (fullt br.) om järnvägsövergång: som icke övervakas av järnvägspersonal (som avstänger den för landsvägsl. gatutrafik, då tåg passerar). NERÉN o. WELIN KörkPr. 26 (1933). b) om yttrande l. gest o. d.: fälld l. utförd osv. utan att den talande osv. ger akt på sig själv, omedveten; jfr bevaka I 1 b α. Ett obevakadt uttryck kan lända till förderf. CRUSENSTOLPE Tess. 5: 290 (1849). En obevakad gest. 3SAH LIII. 2: 219 (1942). c) (fullt br.) i utvidgad anv., om tid: då ngn icke står under uppsikt l. då ngn icke ger akt på sig själv; i sht i uttr. i ett obevakat ögonblick o. d. SNELLMAN Gift. 1: 21 (1842). TAVASTSTJERNA Inföd. 254 (1887). I obevakade ögonblick skrifver Sahlstedt själf pl. stöflor, men hans ordbok vet ej af annat än stöflar. 3SAH 6: 444 (1891). 2) motsv. bevaka I 2: icke bevakad; särsk.

[OBEVAKAD.ssg 2.a]

a) i fråga om bevakning mot skada l. fientligt anfall o. d.; jfr bevaka I 2 a. OxBr. 1: 247 (1624; om befästning). Att verkställa landstigningen på ett af fienden obevakadt ställe. TjReglArm. 1867, 4: 190. b) i sht jur. i fråga om bevakande av ngns rätt o. d., motsv. bevaka 2 b, c. MURBERG FörslSAOB (1791). Ett obevakat testamente. AHLMAN (1872) Obevakad fordran. ÖSTERGREN (1933).

– OBEVAN. (†) motsv. bevan 2: varvid man icke är van, okänd, ny. At .. (G. I) icke wille läggia någen obewaan tunga på Rijkzsens almoga och inbyggiare. SVART Ähr. 75 (1560).

– OBEVANDRAD, p. adj. LIND (1738, 1749). 1) om väg l. trakt o. d.: som ingen vandrar (l. vandrat) på l. genom o. d., otrampad, okänd; numera i sht i mer l. mindre bildl. anv.; jfr bevandra 2. Obevandrade lunder. ADLERBETH Æn. 168 (1804). Då jag här rör mig på ett ganska obevandrat område, börjar jag med att (osv.). NoK 29: 87 (1924; i bild). 2) (föga br.) motsv. bevandrad 1: icke berest. MÖLLER (1745, 1755). 3) motsv. bevandrad 3: icke hemmastadd l. kunnig l. förfaren (i ett teoretiskt ämne l. en praktisk färdighet), oförfaren. SvMerc. 3: 80 (1757). (De) visade .. sig vara .. hopplöst obevandrade i nationalekonomi. HEERBERGER Dag 259 (1939).

– OBEVARAD, p. adj. ¹ 1) (†) obevakad (se d. o. 1, 2 a), icke vaktad; äv. i utvidgad anv., om tid: obevakad (se d. o. 1 c); jfr bevara, v.¹ ⁶, 7. HH XXI. 1: 210 (1712; om hus). I någon obevarad stund han är ej på sin vakt. LILJESTRÅLE Fid. 367 (1797). WALLIN 1Pred. 3: 294 (c. 1830). 2) (†) oskyddad; oförsvarad; jfr bevara, v.¹ 8, 10. Iagh wil offuerfalla thet obewaradha landet. Hes. 38: 11 (Bib. 1541). The låta sitt hierta stå obewaradt; så at eho som wil, må komma ther in. SWEDBERG SabbRo 845 (1689, 1710). ADLERBETH Buc. 104 (1807). 3) (tillf.) icke räddad undan glömskan l. förgängelsen; jfr bevara, v.¹ 11 b. Att uppsöka .. och samla hvad som i .. kultur- och konsthistoriskt hänseende ännu fanns obevaradt inom Småland. ENESTRÖM Gnosj. 45 (1906).

– OBEVARAD, p. adj. ² se ombevarad, p. adj.

– OBEVEGLIG, se obeväglig.

– OBEVEKLIG, adj.; adv. -en (LIND (1738) osv.). -t. ( -elig(h) 1582–1805. -lig (-gh) 1595 osv.) 1) (†) motsv. beveklig 1 b: orörlig. orubblig; fast, stadig; i sht i mmer l. mindre bildl. anv. Altså see wij, huru wår lekamliga vpståndelse, står på twå obewekeligha grundwalar. PERICI Musæus 5: 185 a (1582). Sommarens vestan försöker sin kraft mot .. (Ålands) obevekliga murar af granit. TOPELIUS Fält. 2: 134 (1856). 2) motsv. beveklig 2, 4 b, om person l. om ngns sinne o. d.: som icke låter beveka sig, som icke (lätt) tar intryck; i utvidgad anv., om fordran o. d.: orubblig, fast; omedgörlig; sträng, hård; äv. bildl., om öde o. d.; ss. adv. äv.: obetingat, absolut, utan prut; förr äv. åtföljt av bestämning inledd med preposition (av l. emot l. för), angivande det varav ngn icke tar intryck l. låter sig bevekas. CHESNECOPHERUS Skäl Gg 4 b (i handl. fr. 1595). MÖRK Ad. 2: 293 (1744: emot). (Han var) obeveklig af smicker och penningar. WALLQUIST EcclSaml. 1–4: 137 (1778). SCHÖNBERG Bref 2: 114 (1778: för). Det är ej ett obevekligt öde, som (osv.). WALLIN 1Pred. 1: 261 (c. 1830). Lagen tyder rättvisans obevekliga fordringar. OSCAR I Straff 11 (1840). (Barnen) höllos under marknadsveckan obevekligt hemma. ATTERBOM Walpole Jer. 217 (1924).

– OBEVEKLIGHET ³~⁰¹⁰² l. ~ ⁰²⁰⁰ (obeve'klighet WESTE). egenskapen att vara obeveklig; numera bl. till obeveklig 2. SERENIUS Ff 1 a (1734).

– OBEVEKT, p. adj. 1) (†) icke flyttad l. rörd; orubbad; äv.: icke förledd o. d.; jfr beveka 1, 2. Linc. Oo 2 b (1640). RISELL Vitt. 481 (c. 1720). 2) (i vitter stil, numera föga br.) hos vilken veka(re) känslor l. medlidande o. d. icke väckts; icke rörd; som icke förmåtts att ändra sig l. låtit övertala sig; jfr beveka 4 b, 5. LUCIDOR (SVS) 325 (1673). Men hög gudinnan (dvs. Diana) skred där, obevekt / af suckar, ångestrop och trängtan. LEVERTIN II. 2: 14 (c. 1888). AUERBACH (1913).

– OBEVINGAD, p. adj. (i sht i vitter stil samt i fackspr.) icke försedd med vingar, vinglös. MARKLIN Illiger 280 (1818). TEGNÉR (WB) 6: 43 (1829).

– OBEVISAD, p. adj. , äv. (numera bl. ngt vard.) OBEVIST , p. adj. icke styrkt med bevis, icke bevisad; jfr bevisa I 2 a. Obewijst är snart dömbt. GRUBB 605 (1665). WESTERMARCK Minn. 113 (1927).

– OBEVISBAR ³~⁰²⁰ l. ~⁰⁰². som icke kan bevisas. BOLIN Statsl. 1: 261 (1870). Ett obevisbart postulat. 2NF 12: 207 (1909).

– OBEVISLIG, adj.; adv. -en (†, ConsAcAboP 3: 415 (1670), DALIN (1853) ), -t (numera bl.tillf.). (-vis- (-vijs- o. d.) 1670 osv. -vise- 1741. -viss- (-sz-) 1625–1635) PMÅNSSON 193)] som icke kan bevisas, icke bevislig. BtÅboH I. 2: 147 (1625; om tillvitelser). Obevisliga påståenden (axiomer). 19 Årh. V. 1: 155 (1922). särsk. (numera bl. tillf.) ss. adv., i fråga om påstående o. d., förr äv. i fråga om anklagelse l. angivelse o. d.: utan att ha (tillräckliga) bevis. (Han) blef af Rectore Magnifico hårt tilltalt, för det han obewijsligen hadhe Walbman angifwit. ConsAcAboP 3: 415 (1670).

– OBEVIST, se obevisad.

– OBEVITTNAD, p. adj. icke bevittnad. LIND (1738). särsk. 1) om namnteckning l. skriftlig handling (kontrakt, testamente o. d.): vars äkthet icke intygats gm namnunderskrift, icke vidimerad, icke bevittnad; jfr bevittna 4. MURBERG FörslSAOB (1791). 2) (föga br.) om tilldragelse o. d.: icke iakttagen; (som försiggår) utan (åsyna) vittnen; jfr bevittna 5 (a). Första kyssen bör ges obevittnad. ATTERBOM LÖ 2: 417 (1827). Han sträckte ut sin hand mot Hausmann med en värdighet, obevittnad allt sedan Mucius Scævolas bekanta gest. HALLSTRÖM VilsnF 18 (1894).

– OBEVUST. (†) motsv. bevust 1: icke känd, icke bekant, okänd, obekant. Så är det icke heller mig om samma saak obewust vthan witterligit at (osv.). VDAkt. 1680, nr 88. ROSENFELDT Vitt. 107 (c. 1690).

– OBEVUXEN l. OBEVÄXT, p. adj. om land, mark o. d.: icke bevuxen (med gräs l. skog o. d.); utan vegetation; kal (se kal, adj. 4 a). Vägen gick .. på ryggen af en lång obevuxen bergås. GOSSELMAN Col. 2: 25 (1830).

– OBEVÅGEN. (i sht i högre stil) icke gynnsamt l. välvilligt stämd; i uttr. vara ngn l. ngt obevågen, äv. vara obevågen mot ngn l. ngt. AOXENSTIERNA 2: 43 (1612). (Konung Olof i Birka) var icke obevågen mot kristendomen. LfF 1901, s. 5. Ibland hade stridslyckan .. varit honom obevågen. WASSTRÖM Gästfr. 12 (1923).

– OBEVÄGLIG, adj.; adv. -en (HOORN Jordg. 2: 77 (1723) ). (†) som icke kan förflyttas l. röra sig, orörlig; äv. bildl.: orubblig. Han (hade) stält sigh aldeles obeweglig (dvs. låtsat sig vara lam). HTSkån. 1: 252 (1659). Obeväglige skähl. RARP 10: 299 (1668). HOORN Jordg. 2: 77 (1723).

– OBEVÄPNAD, p. adj. icke beväpnad, vapenlös; äv. oeg. l. bildl. HELSINGIUS (1587). RYDBERG Sing. 29 (1857, 1865). särsk. om öga: icke utrustad l. försedd med glasögon l. kikare l. mikroskop o. d.; jfr beväpna 2 a α. LINDESTOLPE Matk. 74 (1714). De flesta kometer, som numera upptäckas, äro .. osynliga för obeväpnadt öga. 2NF 14: 622 (1910).

– OBEVÄRAD, förr äv. OBEVÄRD l. OBEVÄRT , p. adj. (numera i sht i fackspr.) icke beväpnad, obeväpnad; om ort o. d.: icke befäst; numera vanl. om fartyg; jfr bevära, v.¹ OxBr. 5: 9 (1612). KKD 12: 323 (1705: obewärta meniskior). Är truppen obevärad göres honnör med "gif akt". TjReglArm. 1858, 1: 44. LÖFGREN TenngjH I. 1: 217 (1925; om fartyg). särsk. (†) allmännare l. bildl.: oskyddad. ISOGÆUS Segersk. 855 (c. 1700). De (andliga fienderna) hafva så många lönnvägar till ett obeväradt hjerta. HAGBERG Pred. 1: 123 (1814). NYBOM SDikt. 2: 463 (1847, 1880).

– OBEVÄXT, se obevuxen.

– OBIBLISK. särsk. : som icke står i överensstämmelse med bibelns lära l. språkbruk o. d.; äv. om person (kristen trosbekännare): som hyllar en uppfattning som strider mot bibelns lära. En obiblisk uppfattning. Obibliska och Olutherska Meningar. UpfostrSTidn. 1786, s. 423. SCHÜCK (o. WARBURG) LittH 1: 412 (1896).

– OBIDEN, OBIDIEN , se obedd.

– OBILDAD. 1) (†) (ännu) icke utformad. Obildad stod. MURBERG FörslSAOB (1791). DALIN (1853). 2) i fråga om andliga förhållanden: icke bildad (se d. o. 2, särsk. 2 a α), okultiverad, ociviliserad o. d.; äv. i substantivisk anv.; äv. om smak, uppträdande o. d.: som visar brist på bildning l. förfining, plump, rå. Half- eller aldeles o-bildade naturens barn. Ossian 2: 122 (1794). Hon .. hade så obildade fasoner. BREMER Strid 23 (1840). Spanjorskan är mycket obildad, läser föga eller intet, om hon alls kan läsa. HULTENBERG Lothar SpanSjäl 30 (1921). särsk. a) i sådana uttr. som filosofiskt, juridiskt obildad, som saknar filosofisk osv. bildning. EkonS 2: 623 (1902). LIDFORSS OndMakt. 207 (1909). b) (†) om förstånd: outvecklad, icke uppodlad. GEIJER I. 5: 6 (1810). c) (mera tillf.) om folk: som står på en låg kulturell nivå, okultiverad. SC 1: 1022 (1821). Man återfann identiska eller besläktade föreställningar och bruk hos alla folk, bildade och obildade, över hela jordklotets yta. NILSSON FestdVard. 17 (1925).

– OBILDBAR ³~⁰², äv. ~²⁰. icke mottaglig för (ut)bildning. LAGERLÖF Top. 161 (1920). särsk. om abnorm person. Obildbara idioter. Obildbara döfstumma. TDöfstSkol. 1883, s. 69.

– OBILDNING. 1) (†) om tillstånd vari ngt icke ännu fått gestalt. En proportion af fulheter vore obildning eller skönhet i sit rudiment. THORILD (SVS) 3: 241 (1792). 2) brist på bildning (se d. o. 5 b); okultur. ATTERBOM Minnest. 2: 9 (1840). Det är den alltmer ökade specialiseringen som är roten och upphovet till den alltmer ökade obildningen. SvD(B) 1934, nr 185, s. 5.

– OBILLIG. 1) (†) stridande mot förnuftet; obefogad, grundlös. SVART G1 4 (1561). Billigt är .. dät som medh förnufftensens lagh öwer eens kommer och obilligt .. dät såm är emot förnuftet. AXEHIELM (c. 1630; under billagines). En skiälig Licentia Poëtica har sin häfd och är intet obillig. KOLMODIN QvSp. 1: B 3 b (1732). särsk. ss. adv., i uttr. icke obilligt, icke utan skäl, på (ganska) goda skäl. Therföre hafwer iagh icke obilligt regeringen på migh taget, alldenstund (osv.). GUSTAF II ADOLF 194 (1617). En förlofwad Jungfrw går icke obilligt tankefull. GRUBB 794 (1665). ATTERBOM Minnest. 1: 53 (1847). 2) (†) om sjukdom(ssymtom); eg.: vars intensitet är onaturligt (abnormt) stor; våldsam, svår. I samma siukdom blödde hon en obillig näsblod och hade upkastning. HdlCollMed. 17/5 1697. 3) stridande mot vad som enligt en sund (rätts)uppfattning är rätt o. rimligt människor l. parter emellan; orättfärdig; orättmätig; som är alltför stor l. hård l. svår l. rigorös för att kunna gillas, oskälig, orimlig. En obillig be- gäran, fordran. Det vore obilligt att begära att osv. Den obillige och oretfärdige handeln driffz emot dem uttaff deres egne farbror. VgFmT II. 6–7: 116 (1587). (Skolans elever borde icke straffas) med Rijsz om the än woro sene til at lära, hwilket är myckit obilligt, uthan (osv.). EKMAN Siönödzl. 382 (1680). Folket säger om honom, at han är en Blodsugare, som skinnar sin Nästa med obilliga räntor. ENVALLSSON Procent. 52 (1786). Också visste fru Klara .. att hyran icke var obillig och i nödfall säkert kunde prutas ned. GEIJERSTAM LycklMänn. 80 (1899). SocDem. 1928 nr 168, s. 5. 4) om person. a) (†) som gör intrång på annans rättigheter. Hwar som finnes så obilligh, att han inmenger sigh vthi ensz annarsz Strömminge warp, .. hafue förwerkat sin noot eller bååt. MeddNordM 1897, s. 106 (1653). b) som ställer alltför höga anspråk l. fordringar på ngn l. ngt; som är alltför hård l. sträng; rigorös; orimlig; oresonlig. Visb. 3: 131 (1651). Hwadh hyran anbelangar, wil Consist. inthet wara medh honom obilligh. ConsAcAboP 1: 529 (1652). I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga. 1Petr. 2: 18 (Bib. 1917).

– OBILLIGA, v. (†) ogilla. Han swarade .. sig icke obillige mitt förslag. HSH 38: 276 (1636). DALIN (1853).

– OBILLIGHET ³~⁰⁰² l. ~²⁰⁰, r. l. f. till obillig 3 o. 4 b: orättfärdighet, alltför stor hårdhet l. stränghet osv.; rigorism; äv. konkretare, om handling l. beteende som utmärkes av orättfärdighet osv. SCHRODERUS Os. 1: 302 (1635). Obilligheter och orättvisor, som väl icke lag kunde straffa, men väl rättskänslan fördöma. ALLARDT Byber. 1: 136 (1885).

– OBILLIGTVIS, adv. (†) stridande mot vad som är rätt o. rimligt, otillbörligt. PH 9: 223 (1770). PoetK 1815, 2: 8.

– OBINDELIG. (†) 1) obunden, fri. Gudz krafft, som andeligh och osynligh är, och ther medh altijdh frij och obindeligh. LPETRI DialMess. 28 a (1542). 2) icke förpliktande. Man kan gifva dem generalt svar, som deres bref är, och detta medh obindelige ordh. RP 11: 372 (1646).

– OBINDIG. (†) icke bindande, ogiltig. Thet Löffte som skeer emoot Gudz Bod är obindigt och krafftlööst. PJGOTHUS Conf. I 1 a (1581).

– OBISTÅND, se - stånd.

– OBITEN, p. adj. (obetne, pl. 1619. obiten 1745–1791. obijthin 1603) (†) eg.: som icke sårats gm svärds- l. knivhugg o. d. resp. icke bitits av hund o. d.; vanl. mer l. mindre bildl., stundom: som sluppit undan förtal; jfr bita I 1, 4, 13 a. BALCK Es. 95 (1603; bildl.). Sådana skamfulle lackare låta inga obetne .. bliffwa. BULLERNÆSIUS Lögn. 198 (1619). Obiten af hunden. MURBERG FörslSAOB (1791).