– OHÅLLEN, p. adj. (†) om påbud l. löfte o. d.: som icke hålles l. hållits, icke åtlydd resp. uppfylld; jfr hålla, v.¹ ²². Siunde och ottonde (buden) bliffua ohållen, när (osv.). PERICI Musæus 4: 71 b (1582). MURBERG FörslSAOB (1791).

– OHÅLLIG. (†) icke hållbar l. stark; jfr hållig, adj.² 1. (Gm att få stå för länge på rot) warder .. (hampan) ohållig och oböjelig. BROMAN Glys. 3: 48 (c. 1730). Sur ved, ohållig väf och trasslig garnhärfva pröfva qvinnans tålamod. GRANLUND Ordspr. (c. 1880).

– OHÄCKLAD, p. adj. (ohak- 1581. ohä(c)k- (ohe(c)k-) 1547 osv.) icke häcklad.

[OHÄCKLAD.ssg 1]

1) motsv. häckla, v.¹ ¹, om lin l. hampa. GripshInvent. 26/5 (1547). SFS 1916, s. 121. 2) † motsv. häckla, v.¹ ². Ingen last slipper ohäcklad fram för honom. SvNitet 1738, nr 3, s. 4. MURBERG FörslSAOB (1791).

– OHÄDD, p. adj. (ohädd 1785–1804. ohädt 1749) (†) icke smädad l. hädad. LIND (1749; under unverlästert). WIKFORSS (1804; under unverlästert).

– OHÄFTAD, p. adj. 1) (†) icke fängslad, icke häktad; jfr häfta, v. I 1 a. MURBERG FörslSAOB (1791). 2) i fråga om bokbindning: icke häftad; jfr häfta, v. I 6. MURBERG FörslSAOB (1791). KEY Amatörbokb. 71 (1916).

– OHÄGD-, se ohejd-.

– OHÄGN, n. (Hildebrand Mag- Nat. 113 (1650) osv.), i vissa trakter äv. r. l. m. l. f. (UpplDomb. 1: 130 (1637), HÖGBERG Vred. 1: 171 (1906)); best. ( ss. n.) -et (LoW (1911) osv.); pl. ( ss. n., †) = (Hildebrand MagNat. 113 (1650)). (ohegn 1722–1739. ohägn c. 1635 osv. ohängn 1570) 1) † bristfälligt l. nedfallet stängsel; brist på vederbörligt stängsel; äv.: försummelse att uppsätta o. underhålla stängsel; jfr ohägnad, sbst. 1. VERELIUS 281 (1681). SCHENBERG (1739). MURBERG FörslSAOB (1791). 2) skadegörelse på mark l. växtlighet l. byggnad o. d.; i sht om skadegörelse som förövas av djur, särsk. sådana som berett sig tillträde gm att bryta ned stängsel o. d. UpplDomb. 5: 39 (1570). Den ohägn som Kyrkioherden beswärer sigh att Klens Booskap hafwer giordt vthi hans Åker. ÅngermDomb. 16/1 1645, fol. 2. (Professor Schütz) skjuter sjelf ihjäl grannarnes hästar och svin, om de göra honom ohägn. ATTERBOM Minnest. 1: 64 (i handl. fr. 1684). Löfvet (av eken) ohägn gör på mark som bär. FRANZÉN Skald. 3: 270 (1829). LAGERLÖF Mårb. 209 (1922). särsk. i bild. Gör .. (den dumme), i sin dumhet, ohägn på Snillets helgade parker, så (osv.). Polyfem IV. 30: 3 (1811). BOSTRÖM 3: 542 (1865). 3) i allmännare anv. av 2: skadegörelse, skada; förfång; äv. med försvagad bet.: förtret, olägenhet, obehag; äv. bildl. SCHRODERUS Dict. 106 (c. 1635). (Husbonden blir) ansvarig för hvad denne främling (dvs. en tjänare) stjäl eller gör ohägn i förs(amlingen). HAGSTRÖM Herdam. 4: 30 (cit. fr. c. 1810). Man upphäver icke plötsligt gamla ekonomiska lagar... Men medan man gör ett försök, kan man komma mycket ohägn åstad. SvFl. 1942, s. 130. särsk. † i uttr. göra ohägn av sig, ställa till förtret. AnderssonBrevväxl. 2: 341 (1851; bildl.). 4) † övergående i bet.: skadedjur, ohyra. At alle Ohyror eller Ohägn i itt heelt Huus skole fastna på enom. Hildebrand MagNat. 113 (1650). Därs. 184.

– OHÄGNA, f. (†) == ohägn 2. UpplDomb. 5: 38 (1570). Dominus Johannes .. Hafuer lidhit ohägna i sommars på sin åker af M. Laur[entii Westhii] svijn. HALL KultInt. 34 (i handl. fr. 1631). Därs. 51 (i handl. fr. 1632).

– ohägna-kreatur. † = ohägnads-djur (se ohägnad, sbst. ssg). DALIN Vitt. II. 6: 115 (1740). Anm. Härtill har bildats ett oböjl. adj. ohägna, som förekommer i uttr. ohägna kreatur hos MELIN Huml. 39 (1882; i bild).

– OHÄGNA, v. 1) (†) nedriva l. förstöra stängsel; underlåta att uppsätta l. underhålla stängsel. SWEDBERG Ordab. (1722). SCHULTZE Ordb. 1701 (c. 1755). 2) föröva skadegörelse, i sht på mark l. växtlighet l. byggnad o. d.; göra ohägn (se d. o. 2, 3). Ohägna grannarnas egor. MURBERG FörslSAOB (1791). Allahanda ohägnande foglar. BERGSTRÖM HbJagtv. 166 (1872). SERNANDER SthmNat. 195 (1926).

– OHÄGNAD, r. l. m. (-nad(h) 1541–1846. -nat(t) (-dt) 1541–1666) 3: 452 (1419))] (†) 1) bristfälligt stängsel; äv.: försummelse att uppsätta o. underhålla stängsel; jfr ohägn 1. Dhå hon skulle gå effter hennes boskap, som genom her Benctz ohägnet skuld råkede komme udi her Benctz engh. HT 1894, s. 268 (c. 1543). PH 3: 2077 (1743). 2) skada, skadegörelse; i sht om skada som göres av djur på mark l. växtlighet; jfr ohägn 2, 3. Hustrv Brita.. tiltalade Nilss Larsson om then ohägnat hans bodskap henne giord hade. BtSödKultH 12: 69 (1597). Fårkreatur, som .. flere ohägnader föröfva. NoraskogArk. 4: 419 (1790). KrigVAT 1846, s. 2. 3) övergående i bet.: djur som gör ohägn; jfr ohägn 4. Så ath then som först i bynn bungat haffuer siit höö eller korn om året, slepper han strax siit fää och ohegnad jn opå the andre sine granners .. vbergatt höö eller korn. G1R 13: 298 (1541).

– ohägnads-djur. (†) till 2: djur som bryter ned l. brukar bryta ned stängsel o. gör skada på mark o. d. AFZELIUS Sag. IX. 1: 125 (1859).

– OHÄGNAD, p. adj. (ohängdh 1662) om mark l. område: icke försedd med stängsel l. hägnad. ConsAcAboP 2: 390 (1662). ROGBERG Pred. 2: 211 (1825; i bild). Inskränkning .. af betesrätt å ohägnad mark. SFS 1877, Bih. nr 3, s. 29. SkogsvT 1911, s. 221. särsk. (numera knappast br.) bildl.: icke skyddad l. försvarad. MURBERG FörslSAOB (1791). FRANZÉN Minnest. 1: 3 (1811).

– OHÄKTAD, p. adj. 1) (tillf.) icke fängslad, icke tagen i fängsligt förvar; jfr häkta, v.¹ I 2. MURBERG FörslSAOB (1791). SC 1: 583 (1820). 2) om klädesplagg som hopfästes l. hopknäppes med häktor: icke hopfäst, icke häktad; jfr häkta, v.¹ III 2. MURBERG FörslSAOB (1791). SCHOLANDER I. 1: 26 (c. 1870). Med ohäktad kjol rände hon (som försovit sig) barfota upp för trappan. DAHLLÖF Skumr. 167 (1917).

– OHÄLL, förr äv. OHILL, r. l. m. l. f. (OPETRI JesuPina M 1 b (c. 1550), Landsm. VIII. 3: 310 (c. 1900)) l. n. (OLLER SvarVetA 19 (1806), EKHOLM SvL 75 (1926)); pl. ( ss. n.) = (RARP 8: 191 (1660)). (oheel 1660. oheld 1873–1906. ohell 1847–1915. ohill c. 1550--c. 1755. ohäll 1806–1929) (arkaiserande l. bygdemålsfärgat) olycka, otur; missöde. RARP 8: 191 (1660). Oheld och ofrid komme öfver detta hus. HÖGBERG Vred. 2: 15 (1906). (†) Hwar thet än så båre til, / At någor komme på then ohill, / At han råkade synda meer, / .. Så (osv.). OPETRI JesuPina M 1 b (c. 1550).

– OHÄLLE, n. (†) olycka, missöde. KKD 5: 395 (1713).

– OHÄLLIG, förr äv. OHILLIG l. OHILLUT , adj. ( -hell- 1864–1868. -hill- c. 1755. -häll- 1881 osv. -ig c. 1755 osv. -ut c. 1755) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) 1) som medför olycka l. otur. SCHULTZE Ordb. 1909 (c. 1755). Af den döde ormen (kan) bilda sig en dagg-orm, som är så ohellig, att (osv.). HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 331 (1864). Det .. anses "ohälligt", i fall människoben äro nedgräfda i ladugården. Landsm. II. 5: 8 (1881). 2) med försvagad bet., övergående i bet.: ogynnsam, förenad med olägenheter. Den kommunala beskattningen är ohällig i så måtto, att (osv.). SuntFörn. 1930, s. 223.

– OHÄLSA, r. l. f. dålig l. klen l. svag hälsa, sjuklighet. LPETRI 2Post. 272 b (1555). (Olav den helige) giorde .. (den vanskapta kvinnan) helbregda och fri ifrån hennes ohelsa. PERINGSKIÖLD Hkr. 2: 225 (1697; isl. orig.: vanheilsu). Om folket vid Slipstens eller annan Sten-huggning få någon ohälsa af Sten-dammet, och dö bort i halfva ålderen. VetAH 1741, s. 18. Hela hösten hade hon dragits med ohälsa. NILSSON HistFärs 148 (1940). särsk. a) (mindre br.) i uttr. taga ohälsa, bli sjuk l. sjuklig l. svag. STRINDBERG Dram. 81 (1893). b) mer l. mindre bildl. BOËTHIUS Rev. 90 (1887). En viss andlig förkrympthet eller ohelsa. SvFlicksk. 11 (1888). Tegnérs livliga förakt för den spekulativa ohälsan, för det tomma grubblet. BÖÖK Tegnér 1: 305 (1917).

– OHÄLSAD, p. adj. (†) icke hälsad, icke hedrad med hälsning. STIERNMAN Com. 5: 141 (1690). Lämna en ohälsad. LIND (1749;under ungegrüsset). MURBERG FörslSAOB (1791).

– OHÄLSAM, se ohelsam.

– OHÄLSOSAM ³~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰ (ohélsosam WESTE). (ohälse- 1587–1675. ohälso- c. 1540 osv.) 1) (†) som icke är vid god hälsa, icke frisk, sjuklig, sjuk; jfr hälsosam 1. Han (var) mykket ohelsesam. VDAkt. 1661, nr 151. Då jag nu finner E. N. sjelf vara i ohälsosamt tilstånd. Posten 1769 s. 1073. 2) som är skadlig för hälsan, icke hälsosam, osund; jfr hälsosam 2. Ohälsosamt klimat. OPETRI MenSkap. 42 (c. 1540). Stadhen Mytilene är .. bygd .. på een ohälsesam Platz. LÆLIUS Bünting Res. 2: 106 (1588). Blasten (av betorna) anses som ohelsosam till foder. LAHT 1897, s. 226. särsk. (numera bl. skämts.) bildl.: skadlig, farlig; riskabel. Et ohälsosamt råd. LIND (1749). Det var ytterst ohälsosamt att blanda sig i .. (gangsternas) angelägenheter. JACOBSSON BöljBlå 82 (1932).

– OHÄMBAR ³~⁰², äv. ~²⁰. som icke kan hämmas l. hejdas. (Kastellanen) narrade oss ofta genom sin ohämmbara sladderaktighet att utbrista i skratt. ATTERBOM Minn. 209 (1817). LO-JOHANSSON Zig. 146 (1929).

– OHÄMMAD, p. adj. ( ohämmad 1772 osv. ohämmd c. 1755) icke hämmad l. hejdad l. hindrad. SCHULTZE Ordb. 1671 (c. 1755). Hästarne .. föra i ohämmadt lopp sina ryttare emot fienden. KOLMODIN Liv. 2: 82 (1832). särsk. a) om rinnande vätska, luftström o. d.; jfr hämma b. MURBERG FörslSAOB (1791). Stora ohämmade tårar droppa .. ned. ANGERED-STRANDBERG NVärld. 128 (1898). b) om värksamhet o. d.; jfr hämma c. Om sådant ohämmadt finge utspridas. PH 9: 880 (1772). Den ohämmade individualism, som fått ersätta (byalagens livsform). NILSSON FestdVard. 68 (1925). c) om känsla o. d.; jfr hämma d. Endast en ovanligt utvecklad och ohämmad kärlek till sanningen drev honom. POSSE Fång. 162 (1931). jfr: (Hon) giver (i dagboken) sin innersta känsla ohämmat lopp. PETRI Ouchterlony 463 (1924).

– OHÄMMELIG, adj. (†) som icke kan hämmas av ngn l. ngt. Den ohämmeliga spänstigheten i vilja och föresatser, som förde till målet. 2SAH 10: 228 (1822). ATTERBOM Minnest. 2: 211 (1853).

– OHÄMTAD, p. adj. icke hämtad; jfr hämta, v. 1. VRP 1660, s. 1268. STRINDBERG NRik. 159 (1882).

– OHÄND, p. adj. 1) (†) om ärende: icke uträttad; jfr hända 2. Ryska sändebuden kommo med ohända ärender tillbaka. AFZELIUS Sag. 7: 269 (1853). 2) (föga br.) om händelse o. d.: som icke inträffat l. hänt; jfr hända 10. MURBERG FörslSAOB (1791). Hade han bara lydt mig, så vore detta ohändt nu! HÖGBERG Vred. 2: 16 (1906).

– OHÄNDIG. ohändogher (GU C 20 1: 562)] (mindre br.) icke händig.

[OHÄNDIG.ssg 1]

1) motsv. hän- dig II 1. SCHULTZE Ordb. 1751 (c. 1755). Schilf visade sig ohändig vid preparatens framställande. STRINDBERG TrOtr. 2: 74 (1890). NDA(A) 1933, nr 253, s. 5. 2) motsv. händig II 2. LBÄ 21–22: 41 (1799). Humorist, när det gällde djur, var han icke ohändig med sarkasmen, när någon människa misshagade honom. GELLERSTEDT Gläntor 75 (1909). 3) motsv. händig II 3. TIdr. 1881, s. 35. De gamla (tidskrifts-)årgångarna i ohändigt stort kvartformat. OoB 1931, s. 16.

– OHÄNGD, p. adj. ¹, se ohägnad, p. adj.

– OHÄNGD, p. adj. ² 1) (numera bl. tillf.) som icke avrättats gm hängning, som lyckats undslippa galgen, icke hängd. LAGERSTRÖM Gir. 94 (1731). På mångas böner dock, som ut sig lade / För honom, om hvars hals satt snaran re'n, / Han honom lät den gången ohängd vara. KULLBERG Ariosto 1: 390 (1865). BERGMAN Hancken 231 (1920). 2) (vard.) som eg. borde ha varit hängd; ouppfostrad, slyngelaktig, drummelaktig. 3SAH LVI. 3: 59 (1830). KULLBERG Syskonb. 190 (1846). Det var mig en liten ohängd gynnare! ENGSTRÖM 2Bok 78 (1909). NORDSTRÖM PatrAM 35 (1931).

– OHÄPANDES, adv. (†) oförhappandes. FORSIUS Fosz 465 (1621).

– OHÄRDAD, p. adj. icke härdad. 1) om metallföremål; jfr härda 1 b. POLHEM Test. 50 (c. 1745). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 348. 2) om person; jfr härda 3. En stark, men ohärdad kropp. MURBERG FörslSAOB (1791). Balck Idr. 1: 380 (1886).

– OHÄRDBAR ³~⁰², äv. ~²⁰. metall. om metallföremål: icke härdbar; jfr härda 1 b. Sv- D(A) 1929, nr 80, s. 15.

– OHÄRMBAR ³~⁰², äv. ~²⁰. (knappast br.) == ohärmlig. WULFF Övers. 3 (1897).

– OHÄRMLIG, (-elig 1786–1845. -lig 1791–1911) (numera knappast br.) som icke kan efterhärmas l. efterliknas, oefterhärmlig; jfr härma 2 3. 1SAH 1: 175 (1786, 1801). Högre hvart strängspel ljöd / I ohärmliga toner. ATTERBOM SDikt. 1: 267 (1810, 1837). LoW (1911).

– OHÄVDAD, p. adj. (numera mindre br.) om jord: icke brukad l. odlad; jfr hävda 4. Beklagades öfver Finland, att så många godz liggia öde och alle ohäfdade. RP 7: 364 (1638). PT 1912, nr 157 A, s. 3 Jord, som av någon anledning legat ohävdad någon tid. GotlArk. 1932, s. 24.

– OHÄVEN, se oäven.

– OHÖGTIDLIG ³~⁰²⁰. (tillf.) som icke har högtidlig prägel. Hvardagskärrornas ohögtidliga larm. STRINDBERG TrOtr. 2: 10 (1883, 1890).

– OHÖLJD, p. adj. (ohold 1541–1749. ohyld 1526 (: ohylt, n. sg.). ohöld 1738-- 1755. ohölgd 1526–1791. ohöljd 1779 osv.)

[OHÖLJD.ssg 1]

1) icke betäckt l. höljd l. skyld; äv.: icke undandold; om person l. kroppsdel o. d.: icke betäckt l. beklädd l. omsvept av klädesplagg o. d. (Bedja) medh ohylt hufuudh. 1Kor. 11: 5 (NT 1526). Himlahvalfvet gnistrade i ohöljd prakt. OSCAR II Res. 154 (1888). De grekiska idrottsmännen uppträdde fullständigt ohöljda. ÖSTERGREN (1933). särsk. bildl. (jfr 3) om person: som icke försöker att dölja sina tankar l. sitt innersta o. d.; äv.: cynisk. I mångåriga förtrognas ring, uppenbarades .. (Rutström) ohöljd, begärligt blottande sina fel. VALERIUS 2: 178 (1826). (Den arabiske skalden Abu Nuwas) var ju i sina qasider (dvs. ett slags dikter) och yttranden lika fräck och ohöljd som i sitt uppförande. LINDBERG Ha~^ru~^n 107 (1900). 2) om fördjupning i marken o. d.: icke övertäckt. Den, som beträdes sin brunn ohölgd hafva. PH 6: 4808 (1758). Det synes, .. som flera spår af den gamla vildheten ännu lemnats temligen ohöljda. LEOPOLD 5: 369 (1795; i bild). 3) i bildl. anv. av 1: som man icke söker bemantla l. dölja; som tydligt framträder l. märkes; om yttrande l. skildring o. d.: öppen, osminkad, tydlig, som går rakt på sak; äv. övergående i bet.: cynisk, oblyg. Ohöljd propaganda. Ohöljt cynisk. Den ohöljda och osminkade sanningen. BERGKLINT Vitt. 280 (1779). Den klerikala reaktionen i Frankrike framträder allt ohöljdare. GHT 1898, nr 73 A, s. 2 I varje fall har .. (Strindberg) smaken för ohöljda skildringar gemensam med den franske författaren (dvs. Zola). 3SAH 50: 423 (1940). En sträng och ohöljt mönstrande blick. EDQVIST Musik 195 (1946).

– OHÖRBAR ³~⁰², äv. ~²⁰. icke hörbar. Rösten (är) .. nästan ohörbart svag. MANKELL Lb. 2 (1835).

– OHÖRD, p. adj. († superl. -ast (i bet. 2 slutet) BÆLTER Christen 42 (1743, 1748), ULLMAN Frök. 94 (1780)). adv. ohört (i bet. 2, OfferdalKArk. N I 1, s. 55 (1705), LEVERTIN II. 2: 90 (1904)). Anm. Den gamla ack. sg.-formen ohördan förekommer ännu arkaiserande i bet. 4 slutet. HC11H 14: 195 (1693), SWENSSON Willén 82 (1937). Stundom förekommer (i allm. i bet. 4 slutet) formen ohördan ss. nom. sg. t. ex. KalmDP 1759, s. 26, BREMER Brev 2: 260 (1842; i bet. 3) , GELLERSTEDT i PT 1905, nr 239 A, s. 3Samma form anträffas ss. oblik kasusform i pl. hos CHYDENIUS 375 (1778: dem ohördan). 1) motsv. höra 2.

[OHÖRD.ssg 1.a]

a) som man icke hör l. har hört; som icke höres l. kan höras. TEGNÉR (WB) 1: 224 (1807). Hörda eller ohörda, hvad hafva de sagt, de mäktiga ljuden (från tornets klockor)? WALLIN 1Pred. 3: 414 (1832). Här (i Neapels fattigkvarter) födes också under ohörd qvidan och namnlöst elände hatet mot de rike. MUNTHE Nap. 124 (1885); jfr 4. BESKOW AgnFolkvL 109 (1933). b) som aldrig l. icke förut har hörts; jfr 2. 3SAH 6: 431 (1891). Under Atterboms hand får det svenska språket ett dittills ohört musikaliskt välljud. MJÖBERG Lb. 450 (1910). 2) som man aldrig förut hört talas om l. erfarit, okänd; jfr höra 4. G1R 23: 329 (1552). Thenna Saak .. (torde bliva) them swåra fremmande och ohörd förekommandes. SCHRODERUS Urs. A 1 b (1626). En ton i Polemiken, som hittills varit ohörd bland hyfsade folkslag. TEGNÉR (WB) 3: 255 (1820). Äktenskapsskillnad var ingen ohörd sak (under forntiden). HOLMBERG Nordb. 284 (1852). WALBERG Franzos JudBarnow 177 (1928). särsk. † övergående i bet.: exempellös, enastående, oerhörd; särsk. om ngt mycket svårt l. fasansfullt o. d.: förfärlig, förskräcklig, hemsk. (Antiochos hade) annat folck medh mongahanda och ohörda plåghor pijnat. 2Mack. 9: 6 (Bib. 1541; Apokr. 1921: gruvliga). Sexman And. Nils. i Stafwe .. tornerar (dvs. bråkar) ok Swär uti sit huus ohört. OfferdalKArk. N I 1, s. 55 (1705). Undergå det ohördaste qval och nesligaste straff. ULLMAN Frök. 94 (1780). 3) om bön, begäran o. d.: som man icke lyssnat till l. välvilligt upptagit; jfr höra 5. Lemna ens bön ohörd. WESTE (1807). (Detta) är en önskan som jag uttryckt långt för detta men den lär väl förbli ohördan. BREMER Brev 2: 260 (1842). Kallelsen att komma till Sverige klingade icke ohörd. KyrkohÅ 1927, s. 112. 4) som man icke brytt sig om att höra på, som icke fått tillfälle att yttra sig; jfr höra 6. Anno 1610 ähr K. M:ttz i Sveriges sändebudh .. icke lathen till audientz, uthan ohördh snöpligen tilbacker viist. AOXENSTIERNA 2: 110 (1612). Högbarmad, smärt, gullhårig, / en ny Aurora kom; / från kämpe tjugeårig / hon vände ohörd om. TEGNÉR (WB) 3: 67 (1818). särsk. (i sht jur.): som icke blivit hörd inför myndighet, i sht domstol; särsk.: som icke fått tillfälle att framställa sin talan l. att försvara sig; ofta i uttr. döma ngn ohörd, arkaiserande äv. ohördan, döma ngn utan rannsakning; förr äv. i sådana uttr. som honom ohörd l. ohördan o. d., utan att han fått yttra sig o. d.; jfr höra 6 b. Såsom Gudz och werdslig Lag förbiuda att ingen ohörd och ostämder må fällas; Altså (osv.). STIERNMAN Riksd. 1485 (1664). De domar och utslag, som äro fälte vordne käranden ohördan. 2RA 1: 421 (1723). För övrigt var det hans plikt som lärare att inte döma någon ohördan. SWENSSON Willén 82 (1937).

– OHÖRIG, adj.; adv. -a (BOLINUS Dagb. 21 (1667)). (†) 1) icke hörsam l. lydig; äv. i uttr. ngn ohörig; jfr hörig 2. Han skall omwenda .. the ohörugha till the rettferdughas snilheet. Luk. 1: 17 (NT 1526). För thett han haffuer i daagh waritth rätthen ohörrigh, schall (han) böthe effter lagenn. SkrGbgJub. 6: 28 (1587). WESTE (1807). HILDEBRAND Statsförf. 179 (1896; om förh. 1507). 2) otillbörlig; opassande; jfr hörig 4. Wählbor. fruens .. klageskrifft emoot kyrkioheerden .. och des ohörige Comportementer (dvs. uppförande). VDP 1684, s. 604. HC11H 8: 174 (1693). särsk. övergående i bet.: orimlig; ofantlig; väldig. ÅngermLandstingspr. 18/9 1641, fol. 51. Om hösta tijdh så äro här ohöriga monga wiendruffwor. BOLINUS Dagb. 21 (1667).

– OHÖRLIG, adj.; adv. = (†, PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 303 (1697), ISOGÆUS Segersk. 1041 (c. 1700)), -an (†, RUDBECK Atl. 1: 387 (1679)), -en (†, PRYTZ G 1 A 3 a (1621), PrästP 1: 179 (1720: ohörl:n)), -t. ( -lig(h)it (-liget), n. sg. o. adv. 1547–1752) 1) (†) som man icke tidigare hört talas om, icke förut omtalad. PPGOTHUS Und. X 5 b (1590); möjl. till b. Then tilförende ohörlige stadigheet och alfwar, som alla Rijksens Ständer .. vti thenne saken hafue bewijst. LUNDSTRÖM LPGothus 1–2: Bil. 3 (1595). WALLQUIST EcclSaml. 5–8: 377 (1706). särsk. a) övergående i bet.: exempellös, oerhörd; ofta om ngt mycket svårt l. ont o. d.: förskräcklig, förfärlig, hemsk; äv. övergående i bet. av ett rent förstärkningsord: ofantlig, enorm. Ohörliga pinor. G1R 1: 28 (1521). Daghen för Matthiæ dagh i wåras fingo Jurmoboar 9 bönder ett ganska stordt och ohörligit siälafenge. MURENIUS AV 591 (1666). Ett sådant ohörligit slagregn, hwars lijke de .. sade sig alldrig hördt eller sedt. KKD 1: 271 (c. 1710). MURBERG FörslSAOB (1791). b) övergående i bet.: ovanlig; märkvärdig; sällsam. Hwad är wäl ohörligare än dhet Träät i America, dherpå Ormar wäxa? RelCur. 218 (1682). Ingen Lust hafwer .. (hustrun) till Maat; Utan .. til owanliga och ohörliga Saker. HOORN Jordg. 1: 30 (1697). c) övergående i bet.: orimlig, otänkbar, ofattlig. PERICI Musæus 5: 93 a (1582). Kan skee han hadhe länt Guldkädian (som han ville skänka sin tilltänkta fäst- mö), thet är icke heller ohörligit. CHRONANDER Bel. H 4 b (1649). Manuale 1651, s. 604; jfr ps. 1695, 410: 12. 2) (tillf.) som icke kan uppfattas med hörseln, ohörbar. Prosten stod .. med böjt huvud. Läpparna talade ohörligt, han var försjunken i bön. NILSSON HistFärs 256 (1940).

– OHÖRSAM ³~⁰², äv. ~²⁰. (o- 1539 (: ohörsamhet) osv. u- (v-) 1537–1547) (i sht i skriftspr.) icke hörsam l. lydig, olydig; förr äv. i uttr. ngn ohörsam. G1R 11: 240 (1537). Israels hws war migh .. ohörsamt vthi öknenne. Hes. 20: 13 (Bib. 1541). Ef. 5: 6 (Bib. 1917).

– OHÖRSE, adj. (†) ohörsam, olydig; jfr höra 9. The äro sinom Föräldrom ohörse. WALLIUS KPedersson F 6 b (1622).

– OHÖSTAD, p. adj. (i sht i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) icke avmejad l. skördad l. inbärgad; jfr hösta I 1. VRP 18/12 1733.

– OHÖVIGT, adv. † på ett otillbörligt l. oförsynt sätt. Jag giör dock så ohöfwigt och ochristligit icke, at jag befahra skulle, som torde sig flere ther å förarga än som bättra. Weise Föret. 3 (1697).

– OHÖVISK. (i skriftspr.) som icke beter sig l. talar o. d. på passande l. anständigt sätt; icke belevad l. hyfsad l. hövlig; äv.: icke ärbar l. anständig, skamlös. Iagh haffuer .. warit ohöffuisk j ord (och) gerningar. Cat. 1567, s. C 3 a. Florentinskorna äro .. fräcka och ohöfviska öfver all beskrifning. 2SAH 50: 361 (1874). GRIMBERG VärldH 2: 150 (1927). särsk. a) om tal, ord, yttrande, berättelse o. dyl. l. om uppträdande l. beteende o. d.: som utmärkes av oförsynthet l. brist på takt, ohyfsad; äv.: oanständig. Alt ohöffuiszt tal gånge aldrigh vthaff idhar mun. Ef. 4: 29 (NT 1526). Ohöffuiske leekar. PHRYGIUS HimLif. 135 (1615). Ohöfviskt skiämt. DALIN Arg. 2: 437 (1734, 1754). Särskildt den femte sången i "första natten" (av "Markalls sömnlösa nätter") hade mot .. (Beskow) varit skäligen ohöfvisk. 3SAH 11: 289 (1896). En (lapp-)kvinna, .. ohöfviskt klädd i skinn, som satt tätt till kroppen. LUNDEGÅRD DrMarg. 2: 109 (1906). b) † som icke anstår (ngn), som icke är passande l. länder till heder för (ngn). Enom man är ohöffwest om han haffuer longt håår. 1Kor. 11: 14 (NT 1526; Bib. 1541: wanhedher).

– OHÖVISKLIGA, adv. (fsv. ohövisklika] (†) på ett ohöviskt l. opassande sätt. En dåre förwijter enom ohöffwitskeliga. Syr. 18: 18 (öv. 1536; Apokr. 1921: talar ovänligt hårda ord). SCHENBERG (1739).

– OHÖVLAD, se ohyvlad.

– OHÖVLIG, adj.; adv. -a (†, 1Kor. 13: 5 (Bib. 1541,) SCHULTZE Ordb. 1957 (c. 1755)), -en (†, PrivSvStäd. 3: 199 (1572), LIND (1749)), -t. ( -elig 1541–1739. -lig 1556 osv. -lig(h)it, n. sg. o. adv. 1555–1647) 1) (†) som icke är tillbörlig l. passande för (ngn), som icke höves l. anstår (ngn); jfr hövlig I 1. Somligha döma .. all Wärldzliga Kall och Embeten wara them Christnom ohöfweligha och otienligha. SCHRODERUS Os. III. 1: 124 (1635). 2) † omåttlig; överdriven; jfr hövlig I 2. När (lungan) .. skadder är, så blifwer Heesa och Hosta vthaff, såsom och af ohöfligit skrij (omåtteligit roop). SCHRODERUS Comenius 275 (1639). 3) (†) som icke överensstämmer med god sed o. ordning; som icke uppför sig l. uppträder på ett passande l. anständigt sätt; icke anständig l. korrekt; stundom svårt att skilja från 4; jfr hövlig II 1. Kärleken .. skickar sigh icke ohöffiueligha. 1Kor. 13: 5 (Bib. 1541). Altså finge the nu här gråta, som tilförende hade haft itt fast ohöfweligit löye. SVART G1 172 (1561). (Sv.) Ohövlige åtbörder, (lat.) Gestus rustici. SCHULTZE Ordb. 1956 (c. 1755). särsk. a) om person: skamlös. SCHRODERUS Os. 1: 859 (1635). b) om klädedräkt: icke ärbar l. anständig, opassande. SynodA 1: 31 (1614). 4) om person l. om handling l. beteende l. yttrande l. skrivelse o. d.: icke hövlig l. artig l. försynt; jfr hövlig II 2; i äldre språkprov svårt att skilja från 3. Ohöfflige .. scriffvelsser emot enn herre och konungh. G1R 26: 864 (1556). Dee (hade) honom som stadzens förman ohöfligen och otilbörligen svarad. RP 1: 195 (1629). (Jag) blef (i Norge) . . af ingen ohöfligt bemött, blott kyligt. DE GEER Minn. 1: 218 (1892). WÄGNER Lagerlöf 2: 228 (1943). jfr †: Det kunde hända att .. du toge ett steg i en hög gatgödsel eller plums innemot till knä't i en ohöflig rännsten. TOPELIUS Dagb. 1: 321 (1834). 5) (†) ovänlig; jfr hövlig II 3. WIDEKINDI KrijgH 254 (1671).

– OHÖVSAM, se ohovsam.

– OIAKTTAGBAR ³~⁰⁰²⁰ l. ~⁰¹⁰². (i skriftspr.) icke iakttagbar. HEDENSTIERNA StutaP 47 (1899).

– OIDEAL, adj. (mera tillf., med prägel av fackspr.) icke ideal; jfr Ideal I 1, 3. LJUNGGREN Est. 1: 99 (1856). 3SAH 11: 78 (1896).

– OIDEN. (†) == oidog. LPETRI Œc. 65 (1559).