O- ssgr (forts.):
–
OLYNNE. (numera bl. tillf.) dåligt lynne, misslynthet, misstämning; jfr
o- 2.
MURBERG FörslSAOB (
1791). Förmodligen skola ej många läsare af mina Scener ur Fågel Blå kunna inse, under hvilken kamp mot ohelsa och olynne de blifvit författade.
ATTERBOM (
1813) i
2Saml. 39: 154.
Henricus. .. Jag blir grå till mods. Borgarn. Ditt olynne skall snart förgå. MÖRNE Ödemarksdr. 1: 13 (
1914).
särsk. (
†)
i pl., konkretare om utbrott av dåligt humör; vredesutbrott. BREMER Brev 1: 495 (
1838).
Den allra bästa menniska kan hafva sina lynnen och olynnen ibland. DENS.
GVerld. 6: 124 (
1862).
–
OLYRISK.
icke lyrisk (se d. o. 3). De mest olyriska verser, som på någon Theater blifvit afsjungna. JournLTh. 1811,
s. 122.
–
OLYST, p. adj. (
numera bl. tillf.)
icke pålyst l. kungjord; jfr lysa v.², 8. SthmTb. 13/6 1597. Hwem som finner annors mans fiskieredskap eller garn, och låter them olyste wara, .. gifwe åter skadan och böte tiufwa both. STIERNMAN Com. 3: 781 (
1669).
MURBERG FörslSAOB (
1791).
särsk. i fråga om lysning till äktenskap; jfr
lysa v.²,
8 b γ.
VDP 1662,
s. 440. De äro förlofvade, men ännu är det olyst för dem.
MURBERG FörslSAOB (
1791).
–
OLYTT,
adj. (
i sht i lagspr.)
icke lytt l. ofärdig. VRP 1609,
s. 203.
BB 22: 1 (
Lag 1734).
EHRENGRANAT HästRör. 94 (
1818).
särsk. (
†)
om föremål: utan fel. Spissarne äro olytte. VDAkt. 1735, Syneprot. F
III 7.
–
OLYTT ,
p. adj. [till lyta]
(
†)
icke skadad l. vanärad l. belackad. Sqwaldran skonar ingen, hwarken högh eller lågh. Ingen blijr aff henne olytter. GRUBB 758 (1665).
–
OLÅNAD , äv.
OLÅNT , äv. (
numera bl. bygdemålsfärgat)
OLÄNT, p. adj. ( olånad 1825. olånt 1745–1830. olänt 1791) (numera bl. tillf.) icke lånad; äv. bildl. JUSLENIUS 172 (
1745).
Den ädla .. metallen lyser af en olånad glans. WALLIN Rel. 1: 411 (
1825).
–
OLÅNGVARIG. (
†)
icke långvarig, förgänglig. HELSINGIUS (
1587).
–
OLÅST,
p. adj. , äv. (
i vissa trakter)
OLÄST , p. adj.¹, förr äv. OLÄSEN , p. adj.¹ ( olåst 1738 osv. oläsen 1655 (: oläsne, pl.)–1659 (: oläsne, pl.). oläst 1597 osv.) [fsv. oläster]
icke låst. Lämna dörren olåst (efter sig). HammarkDomb. 27/7 1597. Drucken qvinna är en olåst kista. WENSELL Ordspr. 26 (
1863).
En oläst och sålunda för obehörigt begagnande oskyddad båt. QUENNERSTEDT Smål. 91 (
1891).
särsk. (
†)
ridk. i uttr. olästa händer, om ryttares händer, då de icke ha grepp om tygeln. KrigVAH 1828,
s. 23.
EHRENGRANAT Ridsk. II. 1: 61 (
1836).
–
OLÅT, förr äv.
OLÅTE . (olåt
1635 osv.
olåte 1635)
[jfr fsv. olat, n., otillbörligt l. ondskefullt beteende, ä. d. ulad, oväsen, vreda ord, klagorop; av o- 2 o. låt, sbst.³]
[OLÅT.ssg 1]
1) (
†)
obehagligt beteende l. sätt att skicka sig, ofog; jfr låt sbst.³, II 1. (Maikéerna) öfwerginge medh sine otuchtige Åthäfwor och Olåte, the aldragemeneste Skökiers och Slamsäckars Okyskheet - och Okynne. SCHRODERUS Os. 1: 655 (
1635). särsk. i utvidgad anv., om obehag, besvärlighet.
HOORN Jordg. 1: 115 (
1697).
[OLÅT.ssg 2]
2) illalåtande o. obehagligt ljud, missljud; vanl. sammanfattande, om en mängd dylika, med varandra dissonerande ljud, t. ex. illaljudande sång l. musik, oljud, oväsen; larm; jfr låt sbst.³, II 2. SCHRODERUS Comenius 774 (
1639).
Dit (till en dödsbädd) de komma / de svarte män / uti munkekåpor, / och med olåt / nedlägga kroppen / i lågan mull. GEIJER Skald. 25 (
1811,
1835).
En .. infernalisk olåt af positiv (på gatorna i Amsterdam). ÖDMAN Hemma 94 (
1892,
1896).
NORDENSTRENG Sag. 132 (
1923).
[OLÅT.ssg 3]
3) (uttryck för) klagan l. jämmer l. missnöje l. knot o. d.; gnäll; jfr låt sbst.³, II 2 a. STIERNHIELM Jub. 8 (
1644,
1668).
Penningebristen och olåt deröfver vid arméen anser jag för de mäst tryckande omsorger. HÖPKEN 2: 640 (
1760). Men du har öfver nog, med min litterära jämmer och olåt.
3SAH XLVII. 2: 82 (1836). Aldrig är det annat än jämmer och olåt. ÖSTERGREN (
1933).
[OLÅT.ssg 4]
4) [jfr uttr. ond, elak låt; jfr låt sbst.³, II 2 b]
om gräl (se
gräl, sbst.²
I 2), träta, kiv o. d.; numera bl. nga gg med tanke på hörselintryck, förr äv. abstrakt: osämja.
SCHRODERUS Dict. 142 (
1635).
Angående något olååt och ett slagsmåhl widh sahl. capellanens kistläggning. ConsAcAboP 5: 402 (
1684).
Förmerker .. (prästen), at folck (dvs. äkta makar) lefwa i kif, olåt och oförsonlighet tilhopa, tale enskylt med them. SWEDBERG SabbRo 1444 (
1699,
1712).
(Bland oss syskon) hördes aldrig kif ell' någon olåt af. KOLMODIN QvSp. 1: 196 (
1732).
DALIN (
1853).
[OLÅT.ssg 5]
5) (
i vissa trakter)
om bannor, "gräl" (se gräl, sbst.² I 3), "ovett". At slippa bruka olåt emot underhafvande. SALANDER Gårdsf. 42 (
1758).
Olåt skulle han få i morgon, om han inte kunde lugna (syskonen). MOLIN ÅdalP 119 (
1895).
[OLÅT.ssg 6]
6) (
†)
om opassande tal, "fula ord" o. d.? Om åhöraren förnimmer och ser at presten öfwar swordom och olåt, dryckenskap och fråszeri; ligger i twedregt, kif, trätor och oenighet ..; så sörjer then frome. SWEDBERG Dav. 12 (1713). –
OLÅTAS,
v. dep. (anträffat bl. i inf.); äv. (i bet.
1)
OLÅTA , v.; pr. -er. [huvudsakligen avledn. av olåt]
(
†)
[OLÅTAS.ssg 1]
1) låta illa, föra oljud; jfr låta II o. olåt 2. En predikant, som .. i åtbörd häfver sig oroligt, alåter, dånar. WINGÅRD 2: 400 (
1822).
[OLÅTAS.ssg 2]
2) till olåt 3: klaga, jämra sig; yttra starkt missnöje (med ngn l. ngt), knota. SWEDBERG Ungd. 55 (
1709). Tå få wi wel sucka och qwida; men intet olåtas och knorra.
DENS.
Dav. 85 (1713). Intet (må man) svärja och olåtas om man skulle bli stucken af et eller annat (bi). LINDSTRÖM Bi 13 (
1780).
[OLÅTAS.ssg 3]
3) till olåt 4: gräla, träta. Omsider tildrogh sigh om en qwäll, at Mannen begynte olåtas medh sijn Hustro. SCHRODERUS Albert. 2: 133 (
1638).
[OLÅTAS.ssg 4]
4) till olåt 5: ge bannor l. "ovett", gräla (på ngn). SWEDBERG SabbRo 644 (
1692,
1710).
(Han) Får therföre intet olåtas och arga på mig, at jag icke äter alt thet honom lyster med sådant begär som han.
DENS.
Ungd. 462 (
1709).
SCHENBERG (
1739).
–
OLÅTEN.
[till olåta(s)]
(
†)
== olåtig 3. (En husfader bör) icke alltijd wara otåligh, knorrigh och olåten, ilskin, harm-girig. BRAHE Oec. 82 (
1581;
uppl. 1920).
Avledn. –
olåtenhet ,
r. l. f. (
†)
trätgirighet; träta. VDAkt. 1735,
nr 24 (
1734).
olåtenskap, m. l. f. (†) == olåtenhet. (De) beswära sig mykit öf(ve)r den olåttenskap och slagzmål som (osv.). MURENIUS AV 395 (
1658).
–
OLÅTIG,
adj. ( -ig 1561 osv. -ug 1661–1709) [avledn. av olåt o. olåta(s)]
[OLÅTIG.ssg 1]
1) (
numera knappast br.)
till olåt 2, olåta(s) 1: som låter illa, illaljudande; larmande. Olåtig röst. SERENIUS (
1734;
under discordant).
Tack .. för .. vården af det ena, ömsom väl klingande och olåtiga instrumentet. HELLBERG Samtida 5: 8 (
i handl. fr. 1848;
i bild).
AUERBACH (
1913).
[OLÅTIG.ssg 2]
2) (
numera mindre br.)
till olåt 3, olåta(s) 2: som (alltid) klagar o. jämrar sig; missnöjd, otålig, trumpen, knarrig; ofta o. numera (i vissa trakter) alltid om barn: skrikig, gnällig, kinkig. Olåtigh Man, giör Hwset skam. GRUBB 612 (
1665).
Såsom intet stånd är här så godt, at icke en olåtig skulle där vti finna ymnigt ämne til qwida, så är (osv.). COLUMBUS BiblW O 4 b (
1674).
Medan barn är hedet, må det icke läggas i vagga; ty då blir det olåtigt. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 371 (
1864).
Kinkande och olåtiga småbarn. ÖSTERGREN (
1933).
[OLÅTIG.ssg 3]
3) (
†)
till olåt 4, 5, olåta(s) 3, 4: grälsjuk, trätgirig; vresig; ovettig; otrevlig l. grov i sitt sätt. Bättre är boo vthi een wilmarck, än mz een trättosam och olåtigh quinno. LPETRI SalOrdspr. 21: 19 (
1561).
FEHRMAN Wingård 1: 27 (
cit. fr. 1822).
Avledn.:
–
olåtighet ,
r. l. f. (
numera knappast br.) särsk.
till 2: skrikighet, kinkighet (hos barn). Barnens olåtighet eller skrik. FISCHERSTRÖM 1: 366 (
1779).
DALIN (
1853).
–
OLÅTLIG,
adj. ( -elig 1699–1750. -lig 1778–1925) [till olåt]
[OLÅTLIG.ssg 1]
1) (
†)
== olåtig 1. Cellurius 185 (
1699,
1729).
[OLÅTLIG.ssg 2]
2) (i vissa trakter, föga br.) om barn, == olåtig 2. LINNÉ Diet. 2: 129 (
1750).
NORDSTRÖM Luleåkult. 36 (
1925).
–
OLÄCKER. (
mera tillf.)
icke läcker (se d. o. 2, 3); obehaglig. WALLENBERG (SVS) 1: 227 (
1771).
(N. N.) var i mitt tycke den "oläckraste" typen, som då fanns i riksdagen. LAURIN 3Minn. 172 (
1931).
–
OLÄGE.
[OLÄGE.ssg 1]
1) spelt. till o- 1, i krocket: förhållande(t) att icke ligga i läge. Ligga i oläge. Slå ngn (ngns klot) i oläge. SAOB B 92 (1898). [OLÄGE.ssg 2]
2) (föga br.) till o- 1, 2: förhållande(t) att ligga oriktigt l. olämpligt; jfr läge 5; äv. bildl., om olyckligt tillstånd o. d. Att .. textilindustrien just råkat ut för det oläge, varom hr Lindman fantiserade. ÖSTERGREN (
cit. fr. 1920).
Komma i oläge. DENS. (
1933;
om förband m. m.).
–
OLÄGEN, adj.
[jfr t. ungelegen]
(
†)
oläglig, obekväm, olämplig. Så är och allom witterligit, som ther aff landzendann ähre, att i Schara är en sådann olägen och torr platz till att boo och nära sigh. VgFmT I. 8–9: 125 (1605). Een obequem och olägen tijdh at resa. Linc. (
1640;
under absurdus).
Hvilken .. befallning .. mig tämmeligen oläget föll. PORTHAN 5: 309 (
i handl. fr. 1697).
–
OLÄGENHET ³~⁰⁰² l. ~²⁰⁰ (olä'genhet WESTE), r. l. f. [jfr t. ungelegenheit; till o- 1 o. 2]
[OLÄGENHET.ssg 1]
1) (
†)
obekväm o. besvärlig belägenhet (se d. o. 1); oländighet. HSH 39: 245 (
1607).
Såssom Bursserydz Pastorat omögel. kan betienas af Ecu Capellan för des olägenhet, långa och beswärliga wägar. VDAkt. 1704,
nr 363.
[OLÄGENHET.ssg 2]
2) (
†)
besvärlig belägenhet l. situation, nödläge, trångmål; olycka; äv.: strid(ighet). Seden som wår nådigste furste .. vthi een olägenheet och feigd medh K. Mtt i Pålendh och then Polensche cronon kommen war. SvTr. V. 1: 141 (
1603).
Att .. (rikets gäldenärer) på dhenne tijdh och i dhenne Rijkzens olägenheet moste ansij medh betalningen. RA II. 2: 11 (
1616).
Icke låta andras lockande och förledande förmå sig, at bereda sin egen olägenhet och ofärd. PH 8: 381 (
1766).
HILDEBRAND Isl. 180 (
1883).
[OLÄGENHET.ssg 2.slutet]
särsk.
[OLÄGENHET.ssg 2.a]
a) [jfr uttr. sjuklig l. svag lägenhet, sjukligt l. svagt tillstånd]
om sjukligt tillstånd; krämpa, åkomma; "obehag"; opasslighet; äv. i uttr. sjuklig olägenhet, sjukdom, opasslighet. AJGOTHUS ThesEp. 3: 23 (
1619).
R. Marsken excuserede sin sjuklige olägenheett. RP 7: 148 (
1638).
Efter jag för någon min olägenhet skull då eij kunde wara tilstädes. PrästP 1: 55 (
1719).
Olägenheten i nacken och hufvudet har gifvit sig till det mesta. RUNEBERG (
1840) hos
STRÖMBORG Runeby IV. 1: 347.
[OLÄGENHET.ssg 2.b]
b) övergående i bet.: fel (hos en person). Carl IX hade den olägenheten at blifva snart ond. MÖLLER (
1790,
1807).
[OLÄGENHET.ssg 3]
3) i försvagad anv. av 2: besvärande l. ogynnsam(t) tillstånd l. omständighet, svårighet, besvärlighet(er); nackdel, men, skada; förfång, avbräck; särsk. om svårighet l. obehag som ngt för med sig. Utan olägenhet för ngn l. ngt, förr äv. på ngt. Det förorsakar, medför, vållar vissa olägenheter. OxBr. 12: 332 (1617). RP 4: 66 (
1634:
uthan olägenheet på).
Allenast at dhe (dvs. gruvor med stockvärk) hafwa den Olägenheten med sig, at des Pelare och Fästen icke så starka blifwa. HIÄRNE Berghl. 438 (
1687).
Olägenheterna af de ryska truppernas vistelse i landet. TEGNÉR Armfelt 3: 328 (
1887).
Att grammatiskt genus är en verklig olägenhet för språket. 3SAH 6: 462 (
1891).
Sådana utgifter, som icke utan olägenhet för det allmänna kunde offentligen uppgifvas. DE GEER Minn. 1: 170 (
1892).
NILSSON FestdVard. 36 (
1925). (
†)
Vthi thenne återresa (till Sverige) vtstodo wij så myckin olägenheet, at then hwarcken vthtalas eller beskrijfwas kan. RÅLAMB Resa 88 (
1658,
1679).
[OLÄGENHET.ssg 3.slutet]
särsk.
[OLÄGENHET.ssg 3.a]
a) i förb. med genitiv, om mindre fördelaktig egenskap hos l. värkan av ngt, nackdel (se nackdel, sbst.¹ 3). En annan dessa tangenters olägenhet, som i .. våra tankar är af större påfölgd. VetAH 1757,
s. 39.
Maskinernas fördelar och olägenheter. EkonS 1: 229 (
1891).
[OLÄGENHET.ssg 3.b]
b) (
†)
i sådana uttr. som med l. utan din olägenhet, med resp. utan besvär l. svårighet för dig; ngn gg äv. med genitiv. Månge ähre .., som boo långt ifrån Kyrckian och icke kunna utan sin störste olägenhet till landz eller siöös thijt komma. RARP 4: 269 (
1649).
Med Landsens minsta olägenhet. HC11H 14: 17 (
1660).
Att vid de tre månadernas ända den mindre sedeln utan din olägenhet skall blifva inlöst. MoB 6: 17 (
1790).
c) (
†)
i uttr. komma ngn uti olägenhet, förorsaka ngn skada l. förlust. 2RA 1: 392 (
1723).
[OLÄGENHET.ssg 3.d]
d) med försvagad bet.: obehag; omak, besvär. Vara till olägenhet. Ha olägenhet l. (
tillf.)
olägenheter av ngt. I detta tilståndet (dvs. förvandlad till en förnäm person) hade jag den stora olägenheten, at man gaf noga akt på mina minsta fiät. DALIN Arg. 1: 208 (
1733,
1754).
Jag vill icke göra dig olägenhet. SAHLSTEDT (
1773).
Mörner .. hade olägenheter för hans (dvs. S. Heurlins) skull. LILJECRONA RiksdKul. 376 (
1840).
[OLÄGENHET.ssg 3.d.slutet]
särsk. (
†)
i vissa uttr. α) komma till olägenhet, komma till besvär, komma olägligt. Jag ber om förlåtelse, om jag kommer til olägenhet. WADENSTJERNA Cavall. 12 (
1747).
β) sätta (ngn) i olägenhet o. d., utsätta (ngn) för obehag. Denna fördel satte emedlertid Jeana i någon olägenhet. EKELUND Fielding 17 (
1765).
SCHULTHESS (
1885).
[OLÄGENHET.ssg 4]
4) (
†)
i uttr. med lägenhet eller olägenhet, vare sig det är lägligt eller olägligt; jfr lägenhet 4. På dett vij måge vette hvadh H. K. M:tt medh lägenheet eller olägenheet ändeligen vill bestäldt hafva. AOXENSTIERNA 2: 171 (
1614).
–
OLÄGLIG,
adj.; adv. -a (†, SERENIUS (1734, 1757; under inconveniently)), -en (†, LIND (1738), EKBLAD 224 (1764)), -t. (-elig 1577–1723. -lig 1568 osv. – Se för övr. läglig) [jfr ä. d. ulejlig]
[OLÄGLIG.ssg 1]
1) illa l. olämpligt belägen; numera bl. i sådana uttr. som ligga olägligt till, olägligt belägen l. övergående i 4. Ther som Konungh Erichz Lijk nederlagt är i Westerås Domkyrkie, schall ware ett olägeligit rum. TEGEL E14 321 (
i handl. fr. 1577).
Syn skal hållas emellan Valborgs och all helgonadag. Är orten så oläglig, at man på then åhrstiden tit ej komma kan ..; tå må syn ske å annan tid. JB 14: 2 (
Lag 1734).
Till torp hör blott utlemnas vid gårdens utkanter eller eljes olägligt belägen jord. JUHLIN-DANNFELT 406 (
1886).
[OLÄGLIG.ssg 2]
2) (
†)
som vållar besvär l. obehag, obekväm (se d. o. 2). Att ungdomen dher (dvs. i skolan) ickie sitter .. på oordentelige och oläglige säten. THYSELIUS Bidr. 50 (
1637).
Större delen (av gatorna i Öregrund) äro af den beskaffenhet att de ej allenast icke kunna färdas med hjuldon, utan det är äfven högst olägligt att gå dem fram. FORSSTRÖM Dagb. 134 (
1801).
[OLÄGLIG.ssg 3]
3) (
†)
svår, bekymmersam. Att I under mitt regemente måge (så mycket i desse oläglige tijder skie kan) hållas wid lag och laga stadgar. GUSTAF II ADOLF 124 (
1616).
Denne nu warande Rijckzsens oläglige och beswärlige tillståndh. BraheBrevväxl. II. 1: 6 (
1639).
EHRENADLER Tel. 665 (
1723).
[OLÄGLIG.ssg 4]
4) icke passande l. tjänlig, olämplig; numera vanl. med tanke på viss tidpunkt: som just då l. då l. under de l. de omständigheterna vållar svårigheter l. förorsakar olägenhet. Det faller sig olägligt för mig att träffa honom just i dag. Det kom synnerligen olägligt för mig. Han kom i en oläglig stund. Effther thett aldelis orådeligit och olägligit är för Sverigis rike att utgifve en sådanne summa peninger. RA I. 2: 271 (
1568); jfr
2. Thet är mechta oläglighit, att hos academien icke skall vara en bookhandlare.
OxBr. 12: 21 (
1615).
Förlåt mig om jag kommer olägligt. EURÉN Kotzebue Redl. 81 (
1797). Smålands Allehanda .. konstaterar att förslaget kommer vid en minst sagt oläglig tidpunkt.
SvD(B) 1947,
nr 116, s. 4.
–
OLÄGLIGHET ³~⁰⁰² l. ~²⁰⁰ (olä'glighet WESTE)
, r. l. f. ( -elig- 1618–1684. -lig- 1614 osv.) [OLÄGLIGHET.ssg 1]
1) (
†)
== olägenhet 1; jfr oläglig 1. VDAkt. 1684,
nr 43. Det är omögeligit och ogörligit, för en Capellan kunna betiena alla 3 församblingarne för deras oläglighet skull.
Därs. 1704,
nr 366.
LINDFORS (
1824).
[OLÄGLIGHET.ssg 2]
2) (
†)
besvär, besvärlighet, trångmål, svårighet; jfr olägenhet 2, oläglig 3. Han föregaff, at ther vthaff skulle myckit ondt, Krijgh och Örligh, och andra oläghligheter förorsakas. PETREIUS Beskr. 2: 107 (
1614).
Een Ryttmestare .. är .. uthi olägligheett kommen .., i så motto att han een annan Ryttmestare .. haffuer i hiäl slagett. OxBr. 3: 261 (
1632).
Vijnet är kiällan och ursprunget til de största plågor och olägligheter ibland Menniskiorne. EHRENADLER Tel. 507 (
1723).
SCHULTZE Ordb. 2589 (
1755).
[OLÄGLIGHET.ssg 3]
3) (
numera mindre br.)
olämplighet, otjänlighet, olägenhet (se d. o. 3); nackdel; jfr oläglig 4. SCHRODERUS Dict. 148 (
1635).
(Man bör bese) Fältet, som Armeen innehafver, thes fördelar, och olägligheter.
RICHARDSON Krigsv. 1: 345 (
1738).
Årstidens oläglighet uppehöll .. (K. XII) vid en liten stad, som hette "Wiesnicz". AFZELIUS Sag. XI. 1: 131 (
1868).
ÖSTERGREN (
1933).
–
OLÄKANDE,
p. adj. [till läka, v.²]
(
†)
som icke läkes; bildl. Ett oläkiande samwetz såår. CHESNECOPHERUS Skäl G 3 a (
1607).
–
OLÄKBAR ³~⁰² l. ~²⁰. som icke kan botas l. läkas, icke läkbar. DANNSTRÖM Hering 6 (1848). De oläkbara sår, hvaraf han led. BÅÅTH WagnerS 4: 182 (
1908). Så vidt vår kännedom räcker, är sjukdomen
(dvs. kronisk myelos) oläkbar.
LbInternMed. 2: 1178 (
1918).
Avledn.:
–
oläkbarhet ,
r. l. f. WÄGNER Kärleken 332 (
1919;
bildl.). –
OLÄKLIG. (-elig 1579–1882.
-lig 1773 osv.)
oläkbar; numera nästan bl. om sår, äv. (i sht förr, numera bl. i vitter stil) om sjukdom. Oläkeligh siwkdom. VarRerV 19 b (
1579).
Effter som äfwen the ringaste Såren wore oläkelige (på grund av giftet). SYLVIUS Curtius 675 (
1682).
Mot oläklig sjukdom bot / Han sig uttänkt. RISBERG Sof. 19 (
1910).
särsk. (
i sht i vitter stil)
bildl.: obotlig; som icke kan övervinnas. En seen och oläkelig ånger. AOXENSTIERNA 2: 246 (
1615).
Hass lyss med oläkeligt ve till suset i furumo. RYDBERG Dikt. 1: 60 (
1876,
1882).
Avledn.:
–
oläklighet ,
r. l. f. MURBERG FörslSAOB (
1791).
–
OLÄKT,
p. adj. [fsv. oläkter]
icke läkt. Ett oläkt sår. G1R 14: 43 (
1542).