O- :

– ONAPPAD, p. adj. särsk. (†) iuttr. icke slippa onappad, icke undgå en min- nesbeta l. dyl., klämmas åt; jfr nappa, v. 2 e. Jagh (hoppas) at Jutarne skola .. intz slippa onappade. AOXENSTIERNA Bref 4: 190 (1645).

– ONARRAD, p. adj. (tillf.) icke narrad l. lurad. SCHRODERUS Comenius c 12 a (1639) .

– ONASKELIG. adj.; adv. -a (LPETRI Dryck. D 8 a (1557) ), -en (PETREIUS Beskr. 5: 15 (1615) ). (-elig 1557–1615. -eligit, n. sg.

[ONASKELIG.ssg 1638]

1638)

[sv. dial. onasklig; jfr sv. dial. naskug, osnygg, ävensom naskot; ytterst till nask]

(†) snuskig, smutsig; jfr o. 3. LPETRI Ec. 39 (1559; om munkar ss. stånd). (Svinet) är itt oreent och onaskeligit Diuur. SCHRODERUS Albert. 3–4: 286 (1638).

[ONASKELIG.ssg 1638.slutet]

särsk. i uttr. hålla sig onaskeligen o. d., icke hålla sig ren, vara smutsig l. snuskigt klädd, leva i snusk. LPETRI Dryck. D s a (1557). (De) holla sigh i alla motto onaskeligen, .. så at thet lochtar och stincker .. swåra illa. PETREIUS Beskr. 5: 15 (1615). --ONATIONELL. icke nationell; särsk.: som icke handlar (resp. står) i överensstämmelse med inhemska vanor l. traditioner o. d. (jfr nationell 1 a); äv.: som kommer utifrån, främmande; kosmopolitisk (jfr nationell 1 e); äv.: likgiltig för den egna nationens bästa, ofosterländsk, opatriotisk (jfr nationell 1 f). 2VittAH 11: 253 (1819, 1822). För så vidt som svensken söker sin hjelp utom sig, så är han onationell. ALMQVIST Fattigd. 28 (1838). En osjälfständig och onationell härmning af någonting för oss främmande. NYBLÆUS Forskn. 2: 404 (1881). Den gustavianska bildningen hade .. varit onationell, kosmopolitisk. MJÖBERG Lb. 451 (1910).

– ONATIONLIG. (†) som icke främ- jar (den egna) nationens bästa, onationell. Onationliga krig. Krig VAH 1837, s. 9. BL 7: 61 (1841).

Avledn.:

– onationlighet , r. l. f. (†) 2VittAH 11: 264 (1819, 1822). ALMQVIST Fattigd. 29 (1838). (SCHÜCK o.) WARBURG 2LittH IV. 1: 171 (1915).

– ONATUR. (i sht i vitter stil) brist på naturlighet; naturvidrighet; förkonstling; äv.: tillgjordhet; äv. konkretare: ngt onaturligt l. förkonstlat o. d. ATTERBOM SDikt. 1: 296 (1810,1837). O, hvad mitt hjerta har våndats, fånget / I frack, i flärd och i onatur! SNOILSKY 1:6 (1869). Natur och onatur i fråga om svensk rättstavning. TEGNÉR (1886; boktitel). De industriella arbetsformerna och allt deras anhang af onatur. Jul 1908, s. 27. särsk. i fråga om konst l. litteratur o. d.; särsk.: brist på överensstämmelse med naturen l. värkligheten. Phosph. 1810, s. 42. Skulle jag aftekna.. detta moln, så skulle hvar och en beskylla mig för onatur .. så förskräckligt svart .. synes molnet. ALMQVIST Amor. 29 (1839). Herde-idyllens onatur. 2SAH 59: 24 (1882). JEANSON (o. RABE) 1:143 (1927).