ORO ω³~rω², r. l. f. (l. m.); best. -n (Fatab. 1909,s. 121 (1602: oronn; i bet. 3) osv.) ( (†) oroan VDR 1661 – 62, s. 56 (i bet. 3); oroen SCHMEDEMAN Just. 333 (1664; i bet. 1 c), Posten 1769, s. 1034 (i bet. 3)); pl. (numera bl. i bet. 3) oror (PJANGERMANNUS CChristierni B 2 b (1602; i bet. 2 b), ORUDBECK D. Ä. Vitt.
22 (
1693; i bet.
3; i ordlek) osv.) l. oroar (
SAHLSTEDT (
1773; i bet.
3) osv.).
( oro (ooro, oroo) 1536 osv. orodh 1619. uru 1642) [fsv. oro; jfr fd. vroo (d. uro), fnor. úró (nor. uro), isl. úró, mlt. unro(u)we, mht. unrno(we) (t. unruhe); av O- 1 o. RO, sbst.]
[ORO 1]
1) saknad av l. brist på ro l. lugn l. vila; tillstånd l. förhållande som utmärkes av (ten- denser l. möjligheter till) störningar l. för- ändringar l. växlingar o. d. (i den normala tillvaron); särsk. om (tillstånd av) rörelse som stör ngts l. ngns stillhet o. vila; äv. mer l. mindre bildl. (jfr 2); förr äv. i uttr. göra ngn oro (jfr d), åstadkomma störningar i ngns normala tillvaro. Det blev oro i lägret; jfr
2 o.
LÄGER 8 b.
Tagher tu en fremmande in til tich, så gör han tich oroo och driffuer tich vth ifrå tin eghendom. Syr. 11: 36 ("12")
(öv. 1536).
Hoo kan alla oroo och olycka vpräckna, som Menniskian swäffuar vthi medan hon leffuer? PJANGERMANNUS CChristierni B 2 b (
1602).
Then Oro som fartygen orsaka i thetta stora farvatnet. BROMAN Glys. 3: 720 (
c. 1740).
Jordens Oro Wiker / För den frid, som varar. WALLIN Vitt. 1: 194 (
c. 1830); jfr
2. "Det går en oro genom tiden".
RYDQVIST Tid. 1: 1 (
1840) ; jfr
AHNFELT B
ev⁰ 336 (
1879) , ävensom: "Det går en oro genom tiden" – sa' urmakarn, blef bysatt.
HOLMSTRÖM Sa' han
20 (
1876) ; jfr
3. Under de följande dagarna rådde åter oro i isen.
HEDIN Pol 2: 524 (
1911). jfr
MUSKEL-ORO. – särsk.
[ORO 1.a]
a) i ordspr. (jfr 2 [ORO 1.a]
a) o. ord- språksliknande talesätt. Oroo bliffuer än nu allestädz. Svords. B 8 b (
1604) ; jfr
2.
Twädrächt giör oroo. GRUBB 829 (
1665).
Ingen ro utan oro. RHODIN Ordspr. 82 (
1807).
[ORO 1.b]
b) i fråga om stat, samhälle, samfund o. d.: tillstånd som innebär störningar av de normala stadgade förhållan- dena; i sht förr äv. konkretare: stridigheter l. oroligheter l. krig l. uppror o. d.; ngn gg äv. metonymiskt, om orostiftare. RA I. 3: 614 (
1595). Träta om Geeteullen. .. Förstås om dhem som mycket äre benägne til oroo och fåfängia trätor.
GRUBB 82t (
1665).
Nu utbrast ett häftigt uppror När Kristian förnam denna oro, for han med en stor krigshär upp till Stockholm. FRYXELL Ber. 2:188 (
1826).
HWASSER VSkr. 3: 11 (
1843;
metonymiskt).
Dessa män uppväcka stor oro i vår stad. Apg. 16: 20 (Bib. 1917); jfr
2. jfr
KRIGS-ORO. särsk. (†) i sådana uttr. som
oro tilldrager sig l.
händer, misshälligheter l. oroligheter l. krigiska förvecklingar äga rum l. utveckla sig;
företaga oro, ställa till oroligheter l. uppror o. d. RA I. 3: 88
(1593: tildraget).
SCHRODERUS Os.III. 1: 269 (1635: hende).
2SAH 46: 211 (1870: företaga).
[ORO 1.c]
c) (
†)
övergående i bet.: buller, larm, oväsen, bråk. SCHRODERUS Comenius 738 (
1639).
Eho det vara må, som på vägarne med skriande och ropande, Eder eller svordomar, giör buller och oro, skal .. plickta 40 marck Silfvermynt. PH 1: 631 (
1725).
MEURMAN (
1847).
[ORO 1.d]
d) (
†)
övergående i bet.: ofredande; olägenhet, obehag; besvär, omak; särsk. i uttr. ha(va) oro av ngn l. ngt, besväras l. ofredas av ngn l. ngt, göra l. giva ngn oro, vålla ngn olägenhet l. obehag, besvära l. ofreda ngn. HELSINGIUS (
1587).
Wästgöthen war intet huller / kungen, wtan gören oroo. HB 1: 142 (
1629).
KOLMODIN QvSp. 1:27 (1732: gifva). At inga flugor eller maskar skulle sätta sig på boskapen, hvaraf de hafva så mycken oro och plåga.
VetAP 1: 132 (
1739).
En vinter, den svenska krigsmakten tillbragt med .. mindre oro af fienden, än man bort förvänta. ADLERBETH Ant. 1: 174 (
c. 1792).
FRYXELL Ber. 3: 18 (
1828).
[ORO 2]
2) om sinnestillstånd som utmärkes av saknad av l. brist på lugn (se LUGN, sbst. 4) l. sinnesjämvikt l. frid; tillstånd av upprördhet l. rastlöshet l. sinnesrörelse o. d.; känsla som beledsagar l. utgör uttryck för dylikt sinnestillstånd; särsk.: ängslan l. farhågor l. bekymmer o. d. Hysa oro för ngt. Vara i ständig oro för l. över ngt l. ngn. Iach gråter för mijns hiertas oroo skuld. Psalt. 38: 9 (öv. 1536).
(Människorna) gå bortt såsom en skugge, och göra sigh mykin onyttigh oroo. Därs. 39: 7 (
Bib. 1541). Oro är en oangenäm känsla, som mindre medelst sin liflighet smärtar, än medelst sin ständiga närvaro besvärar.
LIDBECK Anm. 320 (
1798).
Der slår en oro uti tidens hjerta, / en missbelåtenhet med hvad som finnes. TEGNÉR (WB) 9: 3 (
1840) ; jfr e, 3.
(Jag) kände oro för min sneda klack / och för min lånade fördömda frack.
FRÖDING NDikt. 5 (
1894). Oron finnes i alla grader från den lättaste höjning i rörelsebehovet till de mest obehärskade och larmande utbrott.
SVENSON Sinnessj. 98 (
1907).
BERGMAN Patr. 17 (
1928). jfr
SAMVETS-,
SINNES-,
SJÄLS-ORO m. fl. – särsk.
[ORO 4.a]
a) i ordspr. (jfr 1 a). Bätre är litit med herrans fructan, än en stoor skatt ther oroo vti är. SalOrdspr. 15: 16 (öv. 1536); jfr: Bättre är een koo medh roo, än tuå med oroo.
SvOrds. A 3 b (
1604) , ävensom: Bättre en kaka med ro, än två med oro.
RHODIN Ordspr. 10 (
1807).
Ellskogh gör Oroo. PALMCHRON SundhSp. 205 (
1642).
Rijkedom giör oroo. GRUBB 686 (
1665).
Twå Foglar byggia Boo, en lefwer i oroo. DENS. 828. [ORO 4.b]
b) (
†)
i pl.: bekymmer l. farhågor. PJANGERMANNUS CChristierni B 2 b (
1602).
LejonkDr. 212 (
1688) .
[ORO 4.c]
c) (
i vitter stil,
mera tillf.)
metonymiskt, om ngt som vållar oro l. ängslan hos ngn. DALIN Arg. 1: 157 (
1733,
1754;
om samvete).
Trädgården är mina somrars fröjd och mina vintrars oro. KARLFELDT Tank. 63 (
1926).
[ORO 4.d]
d) (
†)
övergående i bet.: sorg; smärta. (Försynen har) omsider behagat wår förra oroo uti lust, wår rädzla uthi trygg- heet .. förwända. 2Saml. 1: 113 (
c. 1669); möjl. till huvudmomentet.
NORDENFLYCHT Turt. 14 (
1743).
[ORO 4.e]
e) (
†)
misshag, missnöje; särsk. i uttr. utan någon oro, utan att opponera sig, helt lugnt. Jag beklagar, at .. (gubben som gift sig med en ung flicka) ej .. är tilfreds (med att vara hanrej): Han bär sin börda med oro. DALIN Arg. 2: 333 (
1734,
1754).
KNÖPPEL Möt. 12 (1750: utan någon oro).
[ORO 3]
3) [jfr motsv. anv. i mlt. o. t.]
urmak. i ur: regulator bestående av ett svänghjul (l., i ä. tid, en svängande tvärslå försedd med vikter vid båda ändarna) med axel varvid en spiralfjäder är fäst, balans; särsk. om själva svänghjulet (l., i ä. tid, den svängande tvärslån); äv. mer l. mindre bildl. Fatab. 1909,s.
121 (
1602).
3SAH 23: 377 (
1642;
om oro bestående av en tvärslå).
Uhret (i Uppsala domkyrka), hvars gång var med oroo och dagelig updragning. POLHEM Invent. 9 (
1729).
Samtiden 1874, s. 139 (bildl.). Oro kallas svänghjulet, hvilket i mindre ur motsvarar pändeln i större. FORSSLUND Arb. 122 (
1902).
NoK 49:41 (
1925). – jfr
UTJÄMNINGS-ORO.
[ORO 4]
4) (
förr)
i utvidgad anv. av 3, om maskin- del som gm sin fram- o. återgående rörelse mer l. mindre påminner om oron i ett urvärk; särsk. bärgv. om dylik del av stånggång, särsk. sådan som tjänar ss. led vid kraftens överförande från en riktning till en annan o. som huvudsakligen består av två från en axel utgående, i vinkel mot varandra anbragta armar i vilkas ändar de båda närgränsande stängerna äro fästa; jfr KONST-BROTT. TRIEWALD Eldmachin 11 (
1734;
i ett slags ångmaskin).
RINMAN 1: 313 (
1788;
i stånggång).
Ssgr:
A
(i allm. till
3): (
4)
–
ORO-ARM,
r. l. m. (
förr)
bärgv. i "oro" i stånggång: vardera av de båda från en axel utgående armar vari stängerna voro fästa. RINMAN 1: 313 (
1788) .
–
ORO-AVVÄGARE ~⁰²⁰⁰, r. l. m. urmak. balansavvägare. BERVQVIST o. HELLBERG Horrmann 74 (
1881).
–
ORO-AXEL.
[jfr t. unruh(e)achse]
[ORO-AXEL.ssg 1]
1) urmak. till 3: axel varpå balanshjulet sitter. SCHEUTZ IndB 1: 49 (
1861).
[ORO-AXEL.ssg 2]
2) (
förr)
bärgv. till 4; i stånggång: axel i "oro". RINMAN 1: 313 (
1788).
– (
2)
ORO-BLANDAD,
p. adj. ( oro- 1853 osv. oros- 1934 osv.) (
i vitter stil,
mera tillf.)
Oroblandad nyfikenhet. TOPELIUS Fält. 1: 300 (
1853) .
–
ORO-BRYGGA,
r. l. f. urmak. jfr brygga, sbst.¹ 5 b, o. -klove. SCHULTHESS (
1885).
– (
4)
ORO-BÄNK. (
förr)
bärgv. i stånggång: bänk (se d. o. IV) varpå "orons" axel var upplagd. RINMAN 1: 313 (
1788).
–
ORO-FJÄDER.
[jfr t. unruh(e)feder]
urmak. spiralfjäder fäst vid orons axel. ALMROTII Karmarsch 655 (
1839). Jfr B.
– (
1,
2)
ORO-FULL,
adj. ( oro- 1810 osv. oros- 1695 osv.) (i vitter stil) jfr -fylld. FERNANDER Theatr. 490 (1695).
– (
1,
2)
ORO-FYLLD,
p. adj. ( oro- 1900 osv. oros- 1900 osv.) (
i sht i vitter stil)
fylld av oro; jfr -full. (Den romerska) republikens orosfylda tider. SCHÜCK VLittH 1:504 (
1900).
–
ORO-HJUL.
[jfr t. unruh(e)rädchen]
urmak. balans- hjul, svänghjul. UB 6: 230 (
1874).
– (
4)
ORO-HÅL,
n. (
förr)
bärgv. i stånggång med två över varandra placerade parallella stänger: hål i bänklaget varigenom den tvärslå löpte som förband de parallella stängerna o. vari denna tvärslå var rörligt fäst vid bänklaget. RINMAN 2: 883 (
1789).
– (
4)
ORO-KAM. (
†)
bärgv. oro (se d. o. 4). JOHANS- SON Noraskog 3: 80 (cit. fr.
1681).
–
ORO-KLOVE.
(oro. 1771 osv. oros- 1762) [jfr t. unruh(e)kloben]
urmak. klove (se d. o. 2 e β) vari ena tapphålet för orons axel är anbragt; jfr -brygga. VetAH 1762,
s. 233.
–
ORO-KNÄPP. (
numera bl. tillf.)
urmak. om var sär- skild knäppning som höres, då ett urs oro går; jfr knäpp 1 a. PRINTZ Uhr 40 (
1769) .
–
ORO-KRANS.
[jfr t. unruh(e)kranz]
urmak. balanshjuls hjulkrans. ERICSSON Ur. 200 (
1897).
– (
4)
ORO-KUBB l.
-KUBBE. (
†)
bärgv. == -axel 2; jfr kubb, sbst.² ¹ f. JOHANSSON Noraskog 3: 73 (cit. fr.
1677).
Därs. 83 (cit. fr.
1682).
– (
1,
2)
ORO-MÄTTAD,
p. adj. ( oro- 1911 osv. oros- 1934 osv.) (i vitter stil) jfr mätta, v. 2 b. MJÖBERG Stilstud. 50 (
1911) .
–
ORO-RACKA,
r. l. f.; pl.
-or.
[senare ssgsleden sannol. till racka, fara (omkring) hit o. dit, flacka o. d.]
(
†)
fickur med oro ss. regulator. PRINTZ Uhr 29 (
1769).
– (
2)
ORO-SJUK.
( oro- 1917 osv. oros- 1934) (
i vitter stil,
mera tillf.)
sjuk av oro l. beklämning; äv. i utvidgad anv.: som vittnar om dylikt sinnestillstånd. Hans ögon fingo en orosjuk glans. JOHANSSON RödaHuv. 1: 38 (
1917).
–
ORO-SKÖLD. (
†)
urmak. om oroklove. VexiöBl. 1822,
nr 49, s. 4.
–
ORO-SPINDEL.
[jfr t. unruh(e)spindel]
ur- mak. = -axel 1. UB 6: 226 (
1874).
–
(1, 1 b) ORO-STIFTANDE,
p. adj. ( oro- 1839 osv. oros- 1934 osv.) som stiftar l. ställer till oro l. misshälligheter o. d. CARLEN Repr. 319 (
1839).
–
(1, 1 b) ORO-STIFTARE.
( oro- 1820 osv. oros- 1635 osv.) [jfr t. unruhstifter]
person som stiftar l. ställer till oro l. misshäl- ligheter l. oroligheter o. d. SCHRODERUS Os. 1: 778 (
1635) .
Almquist VärldH 7: 4it (
1928).
–
(1, 1 b) ORO-STIFTERSKA.
( oro- 1842 osv. oros- 1934 osv.) jfr -stiftare. SNELLMAN Gift. 2–
3: 82 (
1842;
bildl., om tunga).
–
ORO-STIFTKLOVE ~⁰²⁰. [jfr t. unruh(e)stielklöbchen]
(
numera knappast br.)
urmak. (mindre) stift- klove använd vid utförande av justerings- l. reparationsarbeten på oron; jfr spindel-klove. ALMROTH Karmarsch 255 (
1838).
DALIN (
1855).
– (
1,
2)
ORO-STILLANDE,
p. adj. ( oro- 1926 osv. oros- 1934 osv.) (mera tillf.) som stillar oro. Detta orostillande ord. HULTENBRRG Duhamel LivLek 134 (
1928).
– (
4)
ORO-STOCK. (
†)
bärgv. == -axel 2; anträffat bl. i ne- dan anförda ssg. Ssg:
–
orostocks-kubbe. (
†)
bärgv. (rå)ämne till oroaxel (i bet. 2). NoraskogArk. 4: 83 (
1679).
–
ORO-SVÄNGNING.
[jfr t. unruh(e)schwingung]
urmak. om var särskild av orons svängningar. PRINTZ Uhr 26 (
1769).
–
ORO-UR,
n. [jfr t. unruh(e)uhr]
urmak. ur som har oro ss. regulator. ALMSTRÖM Handelsv. 110 (
1845).
– (
4)
ORO-VINK. (
förr)
bärgv. i stånggång: på en axel fäst träarm i vars ända de båda när- gränsande stängerna voro fästa, en på vardera sidan, o. som tjänade ss. led vid kraftens överförande från en riktning till en annan från denna jämförelsevis föga avvikande riktning. RINMAN 1: 313 (
1788).
– (
2)
ORO-VÄCKANDE,
p. adj. som väcker l. är ägnad att väcka oro l. farhågor o. d. SvT 1852,
nr 176, s. 2.
– (
4)
ORO-ÖRA. (
förr)
bärgv. i stånggång: var särskild av de båda på var- dera sidan av en "oroarm" fästa, utanför armens ända framskjutande järn som voro försedda med hål för den tapp vari den angränsande stången (l. de angränsande stängerna) fästes. RINMAN 1: 312 (
1788).
B
(i allm. till
1 o.
2): –
OROS-ANDE l. (i bet.
2)
-ANDA.
[OROS-ANDE.ssg 1]
1) om person (stundom äv. om djur) med oroligt l. upproriskt sinnelag; särsk. om orostiftare. MÖRK Th. 3: 272 (
1758).
FoFl. 1908, s. 224
(om järvunge). 2) (-anda) skaplynne l. sinnelag l. genomgående grundstämning som utmärkes av orolighet l. upproriskhet o. d.
SAOL (
1900).
–
OROS-BACKE. (
†)
bildl., om det orofyllda jordelivet betraktat ss. en backe (som skall passeras). Ach, at jag vor öfver oros backen! LOHMAN Vitt. 400 (
c. 1720).
–
OROS-BUD.
(i skriftspr., mera tillf.) budskap om att oro råder l. oroligheter uppstått ngnstädes; äv.: oroväckande budskap. Almquist VärldH 7: 490 (
1928).
–
(1, 1 b) OROS-CENTRUM.
(område som utgör) centrum för oro l. störningar l. utgångspunkt för (politiska) oroligheter o. d. SEGERSTEDT Händ. 214 (
1923,
1926).
De stora politiska oroscentra. SvFolket 12: 89 (
1940).
–
(1, 1 b) OROS-DISTRIKT. (
mera tillf.)
distrikt där oro råder. SvD(A) 1931,
nr 153, s. 22. =
-ELEMENT. (oro-
1917.
oros- 1902 osv.)
element (se d. o. 3) l. faktor som är ägnat (ägnad) att skapa l. ge intryck av l. inge oro; äv. konkretare, särsk. om person, övergående i bet.: orostiftare. TT 1902, Ark. s. 61. HELLSTRÖM Malmros 69 (
1931;
om person).
–
OROS-FJÄDER.
om vissa under vingarna (l. under högra vingen) på höns sittande fjäd- rar som, då de stoppa(de)s i en kudde, enligt (i sht äldre) folktro tro(dde)s medföra, att den som ligger (låg) därpå icke kan (kunde) få (natt)ro. SvFmT 10: 172 (
1898).
NORLIND AllmogL 623 (
1912). Jfr A.
–
OROS-FRÖ,
n- (i sht i vitter stil) om ngt som ger upphov l. möjlighet (er) till oro l. störningar o. d.; äv. om person, över- gående i bet.: orostiftare; jfr -element. EP 1792,
nr 45, s. 3.
GEIJERSTAM Strömoln 74 (
1883;
om person).
–
OROS-FÅGEL. (
ngt vard.)
bildl., om rastlös l. orolig människa; äv.: oro- stiftare l. bråkmakare; äv. abstraktare, använt ss. symbol för sinnesoro l. rastlöshet o. d.; jfr -ande 1. Redan börjar oros-fogeln / I ditt hjerta röra sig. NYBERG 3: 34 (
1842).
Hvad ni unga flickor ä' för ena orosfåglar. ALMKVIST Turgenjef 7: 176 (
1886).
HÖGBERG Vred. 1:142 (
1906;
om orostiftare).
–
(1, 1,b) OROS-HÄRD.
jfr härd, sbst.¹ ⁴, o. -centrum. En .. politisk oros- härd. SvH 4: 52 (
1904).
–
OROS-KÄLLA.
( oro- 1911 osv. oros- 1914 osv.) (
i vitter stil)
bildl., om ngn l. ngt som ger upphov l. är or- sak till oro; jfr källa 2 b. HORNBORG Svallv. 64 (
1911).
– (
2)
OROS-KÄNSLA.
( oro- 1925 osv. oros- 1910 osv.) (
i vitter stil)
känsla av oro; äv. oeg. l. bildl.
LAURIN Våld 6 (
1910; bildl.).
–
(1, 1,) OROS-MAKARE.
orostiftare; bråkmakare 3SAHLVII. 2: 139 (
1778).
–
OROS-MOLN. (
i sht i vitter stil)
bildl., om ngt (hotande) som kan utveckla sig till orolighe- ter l. ger anledning till oro o. d.; jfr moln 4 b. Växande hotfulla orosmoln från öster. Almquist VärldH II. 1: 116 (
1931).
–
OROS-PERIOD.
( oro- 1904. oros- 1904 osv.) (
i sht i vitter stil samt i fackspr.)
period (i historien l. i en män- niskas liv) som kännetecknas av yttre l. inre oro. UpsLäkF 1904 – 05, s. 47 (hos sinnessjuka). En av världens bittraste orosperioder.
SIWERTZ JoDr. 96 (
1928).
–
OROS-RYKTE.
(i skriftspr., mera tillf.) jfr -bud. SvD(A) 1922, nr 227, s. 3.
–
OROS-STÄMNING.
stämning av oro l. missnöje o. d. (som lätt utvecklar sig till oroligheter). STEFFEN Krig 2: 350 (
1915) .
–
OROS-SÖMN. (
i vitter stil,
tillf.)
orolig sömn. NORDENFLYCHT QT 1745,
s. 1.
–
OROS-TECKEN. (
i sht i skriftspr.)
tecken på l. till oro l. (annalkande) oroligheter o. d. HEDIN NorgFolk 4 (
1914).
–
OROS-TID.
( oro- 1917. oros- 1782 osv.) tid som kännetecknas av yttre l. inre oro (jfr -period); särsk. om krigstid; särsk. i uttr. i l. under, äv. vid orostid(er). THORILD (SVS) 1: 442 (
1782). VFl.
1913, s. 24 (:
vid orostider).
–
OROS-TILLSTÅND ~⁰², äv. ~²⁰. (oro- 1907. oros- 1799 osv.)
LBÄ 23–
24: 78 (
1799).
–
(1, 1 b)
OROS-UNGE. (
ngt vard.)
ansats (se d. o. 7) till oro l. oroligheter o. d. Mötet för- flöt i stort sett lugnt. Endast en liten orosunge förekom. UNT 1934,
nr 7, s. 3.
–
OROS-ÄMNE.
jfr -frö. ODHNER G3
1: 496 (
1885).
Avledn..:
–
OROSAM ,
adj. (
föga br.)
till 1, 1 b: orolig. Städernas och in- dustrisamhällenas orosamma nästen. HandtvLBl. 1905, s. 97.