ORGANUM or⁴ganum, n.; best. =; pl. organa. [jfr t. o. eng. organum; av lat. (resp. i bet. 2 kyrkolat.) organum, av gr. ὄϱγανον (se OR- GANON)]
[ORGANUM 1]
1) (
†)
== ORGAN 2. (Sädeskornens) organa blifva åhrligen rummare. STRIDSBERG Åkerbr. 79 (
1727) . LJUNGENSTJERNA
PVetA 1752,
s. 5.
[ORGANUM 2]
2) [möjl. med syftning på att orgel (kyrkolat. organum) användes vid sångens utförande]
mus. medeltida form av två- l. flerstämmig sång; äv. konkretare, om utförd l. upptecknad dylik sång. WEGELIUS MusH 33 (
1891) . Redan organa från St, Martialis i Limoges hade uppvisat de första exemplen på att till en given (kyrklig) huvudmelodi ge en andra stämma med rytmiskt självständig karaktär.
SvTMusF 1928,
s. 10.