–
orgelhistorisk , adj.
–
ORGEL-HUS.
orgelb. det med dörrar för- sedda trävärk som omger o. skyddar orgelns inre, ömtåligare delar. HENNERBERG (o. NORLIND) 1: 1 (
1912).
–
ORGEL-INVIGNING ~⁰²⁰. högtidlig invigning av kyrkorgel. ÖSTERGREN (
1934).
–
ORGEL-KLANG.
klang av orgeltoner. Phosph. 1810,
s. 325.
Den massiva orgelklangen. WEGELIUS MuSH 110 (
1891) .
–
ORGEL-KLASS. (
förr)
vid konservatorium: klass för utbildning av organister. BREMER Brev 4: 419 (
1865).
SFS 1926,
s. 565.
–
ORGEL-KONSERT.
[ORGEL-KONSERT.ssg 1]
1) konsert då (huvudsakligen) orgelkompositioner spelas. Vid åhörandet af.. (abbé Voglers) hundrade Orgel Concerter. SP 1799,
nr 114, s. 1.
[ORGEL-KONSERT.ssg 2]
2) komposition för orgel o. orkester. NF 7: 274 (
1883).
–
ORGEL-KONST.
[ORGEL-KONST.ssg 1]
1) konst(en) att (skickligt) spela orgel l. komponera för orgel. NORLIND AMusH 336 (
1921).
[ORGEL-KONST.ssg 2]
2) konsten att bygga orglar. Denna disposition är typisk för 1700-talets gyllene orgelkonst. Fornv. 1930,
s. 330.
–
ORGEL-KONSTNÄR ~⁰² l. ~²⁰, om konstnärligt framstående orgelspelare l. kompositör för orgel. 2NF 18: 1272 (
1913).
–
ORGEL-KORAL.
mus. orgelkomposition som ge- nomgående är uppbyggd på en koralmelodi. JEANSON (o. RABE) 1: 214 (
1927) .
–
ORGEL-KORALL.
korall- djur av familjen Tubiporidæ o. i sht av släktet Tubipora Lin., Vilkas cylindriska kalkrör ge kolonien en viss likhet med piporna i en orgel; i pl. äv. ss. namn på familjen Tubiporidæ. SCHEUTZ NatH 227 (
1843).
RENDAHL Brehm 22: 352 (
1931).
–
ORGEL-LIK,
adj. lik orglar; äv.: som liknar orgeltoner. –
ORGEL-LIKNANDE,
p. adj. jfr -lik.
–
ORGEL-LJUD. (
i vitter stil)
om orgelton. Phosph. 1810, s. 19. –
ORGEL-LUFT.
orgelb. den sammanpressade luft som fordras för frambringande av orgelns toner o. (i nyare orglar) för utförande av dess pneumatiska funktioner, spelluft. HENNERBERG (o.NORLIND) 1: 6 (
1912).
–
ORGEL-LÄKTARE.
läktare där orgeln är placerad. Han gick upp och satte sig på orgelläktaren. PT 1758,
nr 77, s. 3.
Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren. STRINDBERG TjqvS 1: 54 (
1886).
–
ORGEL-LÄRARE.
lärare i orgelspel. BtRiksdP 1903, 8Huf- vudtit.
s. 231.
Ssg:
–
orgellärar(e)-tjänst.
AB 1895,
nr 10, s. 3.
–
ORGEL-MAKARE.
[fsv. orghelmakare]
(i arkai- serande stil) orgelbyggare. M. Påwel orgelmaker. 3SthmTb. 1: 168 (1593). 2 VittAH XXXII. 2: 31 (
1890, 1894).
–
ORGEL-METALL.
orgelb. legering av tenn o. bly, varav vissa orgelpipor tillvärkas. HÜLPHERS Mus. 310 (
1773).
–
ORGEL-MUSIK.
Jag har varit på kon- serter, där man blott gaf orgelmusik och fugor, den svåraste musik för ett oöfvadt öra. GEIJER Brev 55 (
1809).
särsk. bildl. De djupa känslornas orgelmusik.
HEIDENSTAM Dikt. 39 (
1895).
–
ORGEL-MÄSTARE.
framstående orgelkonstnär. LfF 1880,
s. 268.
NoK 124: 157 (
1935).
–
ORGEL-MÖNSTER. (
förr)
om vävnadsmönster med pipformiga figurer? 1 st: fin dräljs duk med orgel mönster. ÅgerupArk. Bouppt. 1751.
–
ORGEL-PIPA,
r. l. f. [ORGEL-PIPA.ssg 1]
1) pipa i orgel. DÄHNERT 213 (
1746).
Orgelpiporna äro af 2 slag: flöjtpipor .. där luften bryter sig mot en skarp kaBt, samt tungpipor .. där luften försätter tungor i vibration. BOIVIE NordMMusik. 8 (
1911).
[ORGEL-PIPA.ssg 1.slutet]
särsk. bildl.
ARNELL Moore LR 1: 131 (
1829).
Nu brusar sommarns höga psalm i skogens orgelpipor. VIKSTEN Idyll 80 (
1927).
[ORGEL-PIPA.ssg 2]
2) (
†)
orgelkorall. Oldendorp 1: 140 (1786). [ORGEL-PIPA.ssg 3]
3) (
†)
geol. om pipformigt hålrum i ytligt lager av kalksten; jfr orgel 2. NILSSON ÅrsbVetA 1830,
s. 102.
Ssgr:
–
orgelpip-mask. (
†) orgelkorall; jfr
-pipa 2.
VetAH 1788, s. 224
(om Tubipora musica Lin.).
-metall. till
-pipa 1: orgelmetall.
NF 2: 727 (
1877).
–
ORGEL-POSITIV,
n. [ORGEL-POSITIV.ssg 1]
1) äldre benämning på mindre orgel med labial- stämmor. BtFinINF 38: 137 (
c. 1750).
UpplFmT 3: 327 (cit. fr. 1846).
[ORGEL-POSITIV.ssg 2]
2) (
numera bl. kulturhist.)
liten bärbar orgel som spelas med vev, posi- tiv. (De) som stryka land och riken omkring med orgelpositiv och markattor. LUNDGREN Res. 171 (
1850).
De första orgelpositiven vevades nu (dvs. på 1820-talet) på Slätten (på Djurgården), mest av tyskar. Fatab. 1939,
s. 190.
–
ORGEL-POSTLUDIUM.
mus. postludium (efterspel) på orgel. SvD(A) 1926,
nr 349, s. 12.
–
ORGEL-PRELUDIUM.
mus. preludium (för- spel) på orgel, ingångsstycke. BAUCK 1Musikl. 2: 123 (
1871).
–
ORGEL-PROSPEKT.
orgelb. orgelfasad. NF 2:
1272 (
1878).
–
ORGEL-PUNKT.
[med syftning på att orgelpunkt förekommer särskilt ofta i orgelkom- positioner, i sht i fugor]
mus. baston som i sht i slutet av en flerstämmig komposition uthålles länge, medan de övriga stämmorna fritt fort- sätta; äv. om hela det sålunda uppkomna tonkomplexet; förr äv. om långt uthållen slutkadens i sång. Sånglära 21 (
1814).
MANKELL Lb. 136 (
1835).
FRÖBERG Harm. 205 (
1878).
BonnierMuSL (1946). Särsk. bildl. (Livets disharmonier) äro kraf- tiga profetior om ett försonande ackord, bortom grafvens orgelpunkt. BREMER Nina 806 (
1835).
I kärlekens drömmande, låga, / vibrerande orgelpunkt. WIDE Orgelp. 7 (
1944).
–
ORGEL-SAL.
försedd med orgel o. avsedd för åhörande av orgelmusik. Musikaliska aka- demiens orgelsal. AB(L) 1895,
nr 275, s. 2 –
ORGEL-SKOLA,
r. l. f. LUNDELL (
1893;
utan angiven bet.). 1) skola för undervisning i orgelspel.
ÖSTERGREN (
1934).
[ORGEL-SKOLA.ssg 2]
2) grupp av orgelkonstnärer som utmärker sig gm likhet i spelsätt, gemensam stilriktning o. d. Den nyaste franska orgelskolan. AB(L) 1895, nr 258, s. 7. [ORGEL-SKOLA.ssg 3]
3) [jfr t. orgelschule]
läro- l. övningsbok för undervisning i orgel- spel. Orgel-skola. TÖRNWALL (
1876;
boktitel).
–
ORGEL-SKULLE. (
†)
om orgelläktare. NorrbHembSkr. 1: 388 (
1646).
–
ORGEL-SPELARE.
LINDFORS (
1824).
Den makalöse orgelspelaren Karl Straube. NoK 124: 194 (1935). särsk. om viss befattningshavare.
SFS 1950,
s. 644.
–
ORGEL-SPELNING.
IT 1791,
nr 57, s. 3.
–
ORGEL-STOL.
stol varpå man sitter, då man spelar orgel. PT 1915,
nr 35 B,
s. 2 –
ORGEL-STUND.
om mindre orgelkonsert; jfr -afton. ÖSTERGREN (cit. fr.
1922).
–
ORGEL-STYCKE.
musikstycke för orgel. (Buxtehudes) orgelstycken (utgifna 1876 af Spitta). NF 2: 1376 (
1878) .
–
ORGEL-STÄMMARE.
person som yrkes- mässigt stämmer orglar. PT 1907,
nr 230, s. 3.
–
ORGEL-TABULATUR. (
förr)
mus. notskrift med bokstäver o. rytmiska tecken som användes i sht för orgelspel. WEGELIUS MuSH 156 (
1892) . Orgeltabulatur användes ibland ännu av J. S. Bach. SvUppslB
27: 334 (
1936).
–
ORGEL-TON ~tω²n. [ORGEL-TON.ssg 1]
1) ton som frambringas av orgel; äv. sammanfattande, om orgelns tonförråd. SP 1799,
nr 114, s. 3.
Avtrubbning av begreppet kyrklig orgelton. Fornv. 1930, s. 337 särsk. bildl. Vindarnes orgelton. WIRSÉN NDikt. 2 (
1880).
(Biskopen som hade) låtit sin stämmas orgeltoner välla över salen. WÄGNER Genomskåd. 230 (
1937).
Den stora heidenstamska lyrikens orgelton. SvD (B) 1942, nr 323, s. 8. [ORGEL-TON.ssg 2]
2) (
förr)
mus. korton. HÖIJER (
1864).
–
ORGEL-TONANDE,
p. adj. (
i sht i vitter stil)
jfr -ton 1; särsk. bildl. Den första strofens majestätiskt orgeltonande anslag. BÖÖK SvStud. 115 (
1913) .
–
ORGEL-TRAMPARE.
person som är anställd för att trampa en l. flera bälgar till en orgel. DA 1793,
nr 210, s. 4.
Idag ha vi spelt bra, sa orgeltramparn till klockaren. STRÖM SvOrdst. 60 (
1929).
–
ORGEL-TRAMPNING.
jfr -trampare. SAOL (
1900).
–
ORGEL-VIRTUOS,
m.||ig. Såsom orgelvirtuos skattades .. (Buxtehude) ofantligt högt af sin sam- tid. NF 2: 1375 (
1878) .
–
ORGEL-VÄRK,
n. [jfr t. orgelwerk]
[ORGEL-VÄRK.ssg 1]
1) (
numera i sht om ä. förh. l. i kanslispr.)
orgel; numera bl. om större orgel (kyrkorgel). BtÅboH I. 10: 22 (
1576).
Abbé Vogler, när du rör / Orgelverkets gudadunder. BELLMAN SSkr. 4: 313 (
1786).
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om orgelverk i kyrka. BtRiksdP 1921,
IX. 1: nr 32, s. 1.
Så skall det låta, sa klockarn, föll i orgelverket. STRÖM Svordst. 60 (
1929).
[ORGEL-VÄRK.ssg 1.slutet]
särsk. (
†)
bildl., om belägringsartilleri. SVART Gensw. I 2 a (
1558).
[ORGEL-VÄRK.ssg 2]
2) musikvärk för orgel. CANNELIN (
1921).
[ORGEL-VÄRK.ssg 3]
3) (
†)
orgelkoraller. OSBECK Resa 269 (
1752, 1757).
[ORGEL-VÄRK.ssg 4]
4) (
förr)
försvarsanordning i fästningsport o. d. vilken bestod av var för sig upphängda järnbeslagna bjälkar som vid angrepp kunde släppas ned. STÅHLSVERD 41 (
1755).
B
(
†):
–
ORGLA-NISSE.
om spelman. Ther war Orglanisse glad, / Han båd' spelade och qwad. MORÆUS Schonæus 431 (
c. 1685;
möjl. individnamn).
Avledn..: