OSCILLATION oʃ¹ilaʃω⁴n, stundom os¹k-, l. ⁰¹-. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er, ( -scill- 1805 osv. -skill- 1873–1906) [jfr t., eng. o. fr.
oscillation; av lat.
oscillatio (gen. -ōnis), gungande, till
oscillare (jfr
OSCILLERA)]
[OSCILLATION 0]
fys., mek. förhållandet att oscillera; äv. konkretare, i Sht i pl.: svängningar (i en
våg- l. pändelrörelse).
STURTZENBECHER (
1805).
EKMAN Mek. 15 (
1919). jfr
ETER-OSCILLATION. – särsk.
bildl.; jfr OSCILLERA slutet. GEIJER I. 5:290 (
1820).
(Den) oscillation mellan dröm och värklig- hetssinne, som karaktäriserar barnets fabulering. PedT 1906, s. 364. Ymer 1931,
s. 24.
Ssgr (fys., mek.):
–
OSCILLATIONS-PUNKT.
punkt kring vilken oscillation sker. TRIEWALD Förel. 1: 174 (
1728,
1735). 2NF
21: 389 (
1914).
–
OSCILLATIONS-TID.
svängningstid. MOLL Fys. 3: 111 (
1899).